Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 4 november 2009

Vissa saker går inte att beskriva!

Som hur det är att bli mamma till exempel. Eller hur det känns att äntligen lyckas med något som känts helt oövervinnligt. En sån grej som att intala-sig-själv-att-man-inte-klarar fast omvärlden tror på en. Hur man bygger upp murar och bärriärer och inte vill/orkar/kan/har lust att ta till sig tips. För att det är jobbigt helt enkelt. Jobbigt mentalt.

Jag har en medlöperska i klubben som varit ganska anti-backar. Inställningar som Det-här-grejar-jag-aldrig och Nu-kommer-en-backe-det-är-jobbigt-jag-ger upp till att nästan känna sig synonym med Jag-som-dör-i-backarna. Jag har försökt peppa lite extra när vi haft långa backintervaller, och bara lyckats sisådär. Jag vet att hon kan, men hon har inte velat/orkat.

Tills igår.

Enligt coachen fick jag inte köra de 800 meter långa intervallerna i tantolunden. Det är en backig slinga som är superbra, rolig och annorlunda. Istället skulle jag springa rundan i jämn, ganska låg fart och peppa medlöparna (vilket jag inte hann då de svischade förbi sjukt snabbt). Första varvet sprang jag med Anti-back-tjejen och kollade in tekniken. Efter ett nedförslut kommer en ganska kort men brant backe mitt i intervallen. Anti-backi ökade tempot nerför (som en skidåkare) för att få fart uppför. Tvärnit. Efter 3-4 steg ökade andningen och hon väste ur lungorna. Hmm – viljan fanns helt klart, men något satte stopp. Jag sprang upp jämsides och förklarade följande:

  • sänk farten i nerförsbacken och samla kraft till uppförsbacken

  • korta ner stegen rejält och spring på framfoten – trippa på tå

  • skjut fram höften och sträck på överkroppen – det ska kännas som om någon puttar dig upp “med händer på baken”

  • upp med hakan och spring långsamt och lätt

  • hitta rytmen/balans mellan steg och andning

Nästa varv sprang jag med henne, vi saktade in nerför och fyllde lungorna med luft, kom fram till backen och började trippa – små-små steg, fram med höften upp med blicken. Vips så var hon uppe och andades normalt – jag hade trängt igenom motståndet och såg i hennes blick att “Nu jävlar – det här kan jag ju!”. Efter detta grejade hon alla 6 intervaller utan andnöd, springades i backarna och jag är så glad för hennes skull. Och förbannat stolt att jag kunde lära ut något jag själv fått kämpa med.

Hon visade att det är inte bara benen man springer med, det handlar mångt och mycket om pannben och tro på sig själv. Att våga. Våga låta det vara jobbigt.

Jag är stolt – precis som en mamma. En känsla som inte heller går att beskriva om man inte upplevt det.

23 kommentarer:

Jossan sa...

*fniss*
Vad du är go Mia.
Du är den bästa coach man kan ha ska du veta. Du peppar och pushar och skäller lite fast på ett bra sätt. Och får en annan att förstå att jag faktiskt kan mer än jag tror om jag bara gör rätt och inte fegar.

Jag grejade alla backarna efter ditt första peppande varv. Hur underbart var inte det!! Jag kände mig så jäkla nöjd efter träningen igår. Varje gång backen kom så tänkte jag på vad du sagt, fokuserade och tog mig upp, och varje gång jag kom upp på toppen insåg jag att jag kunde andas och bara springa vidare.
Stort megatack för att du är en sån förebild, sån coach och medlöpare.
Jag siktar vidare mot min marathondebut och dina kloka ord klingar i öronen vid varje backe det kan jag lova :)

MarathonMia sa...

Jossan: :D Du grejar det galant, låt dig inte stressas av andra!

Elin sa...

Jag håller med, mia är helt kanon på att peppa och få en att inse att man faktiskt kan :-)

Carina sa...

Även jag sällar mig till beundrarskaran. Även mig har du peppat och snällskällt och triggat till att göra/orka mer än jag trott. Även jag har dina ord ringande i öronen. Specillt mycket ringer frasen.
"I IF Linnéa springer vi upp för backarna" och eftersom jag tillhör den unika fantastiska skaran av Linnéaner så "springer jag uppför backarna".

Thanks Girl!!!

gullfot sa...

Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva så jag bildgooglade jag på "det finaste man kan göra" istället.
Det finaste man kan göra, till finaste Mia

MarathonMia sa...

Men hörrni!!! Det handlade ju inte om MIG - det var ju Jossan som utförde under!!

Tackar ändå allra ödmjukast och rodnar lite.

Masse sa...

Visst är det skönt hur ordet medlöpare har bytt innebörd. Från en nazistsamarbetare till en pepphjältinna

MarathonMia sa...

Masse: från nasse till Pepparkaka. Gott.

Anonym sa...

Vad jag önskar jag hade en Mia med mej på mina löprundor..;) Om man inte bodde i mörkaste Småland så... Fast jag har oftast en peppande Ola med, dock har han inga flätor att titta upp på i backarna;)
Tack ändå för all inspiration från bloggen din..
Lena

MarathonMia sa...

Lena: En Ola är inte fy skam - det har jag ingen själv :) Jag får väl fortsätta att tipsa och peppa cybervis... fast bara snällt (inte så där strängt...)

Lilla Duktig sa...

Faktiskt. Man kan inte förklara hur häftigt det är att bli mamma. Men det visste ju du redan!
Kram!

Guess who? sa...

Vad lungt och skönt man hade haft det om man inte stött på den där MarathonMia. Om man inte råkat surfa in på hennes blogg eller träffat henne irl på någon TSM-träning.
Vridigt om skallen på en har hon gjort! Annars hade jag aldrig börjat med såna tokigheter som hon har lurat i en. Vilken normal person håller på med att t.ex. springa 5,5 mil till Järna-när det går pendeltåg? Eller 5,5 mil runt,runt runt,runt i Hallsberg-utan att komma någonvart? SUM 5 mil i helvetesterräng ska vi bara inte tala om! Eller för den delen virra runt på söder var och varannan tis-/torsdag(ok! där har jag lyckas stå emot rätt bra!)
Ni kan kalla det pepp,inspiration eller vad ni vill men jag vet nog var det är! Hon försöker göra oss alla till sina egna små barn så hon kan vara, som hon säger en stolt mor. Nej, tack vet jag den tiden när man kunde slappa framför teven och käka praliner och slippa tänka på att ladda Garmin, notera träningstider och tvätta en massa extra kläder. Pust och stön!
Men vet ni vad? Om jag tänker efter så är det ju rätt så kul och Mia rätt så bra,
Nej förresten, HON ÄR BÄST;-)

Anna (Orka mera) sa...

Tänk den som hade dig som coach! Vilken lycka!

Snorkkis sa...

Du är otroligt underbar Mia!

Ingmarie Nilsson sa...

Jag har aldrig fått förmånen att träffa dig IRL (men hoppas förstås) men du ska veta att jag har HÖRT mycket om dig och det är bara GOTT!:-)

Therese sa...

Jag sällar mig till beundrarskaran och önskar mig också en peppare som du! :) Jag tog med mig dina råd till Jossan om backlöpning ut på mitt långpass idag och fick värsta uppenbarelsen. Tänk att det kunde vara sååå lätt att ta sig uppför en backe! Mina lungor kändes dubbelt så stora.

Sofy sa...

Bra där. Nu längtar jag efter att få springa med marathonmia jag med!

Miss Agda sa...

Du hakar väl på när jag, Snorkkis o Staffan kör backintervaller nästa gång? Vilken underbar berättelse! Grymt!

Anneli sa...

Sant
Vackert
Och tack från mig med

MarathonMia sa...

Lilla Duktig: Härligt! Eller hur! Och grattis till dig och liten bebbe!

I know who: Som vanligt allt för stora ord för lilla mig- tänk på att drivkraften finns i dig själv, jag kanske bara är bra på att tjata fram den, eller hitta den rätta triggerpunkten! Och jag nöjer mig med bra... bästaste bra jag kan bli.

Anna: Och jag skulle behöva dig som min ständiga kostföljeslagare... :)

Snorkkis: Fina, fina du - tack!

Ingmarie: Nu blir jag nervös - pratar folk om den där pratkvarnen iiiih - Vi lär nog ses framöver, jag ska se till att ragga pacers till TEC... eller funktionärer :)

Therese: Det nästan snör ihop sig i bröstet! Vad glad jag blir för din skull! Och vad glad jag blir att jag kunnat hjälpa till lite cybervägen!

Sofy: håll ögonen öppna på bloggen - långpass på lördagar kommer framöver!

Miss Agda: Så fort jag får möjlighet lovar jag att inte missa dig, Snorkkis och Staffan! To die for!

Anneli: Du sitter på oanade krafter och snabba farter - you will see!

Evileyena sa...

Nice.

Ingela sa...

Sitter hemma och känner mig omotiverad och förkyld och så läste jag det här. Nu vill jag ut i backarna och prova! Vilken inspiration!

MarathonMia sa...

Måndagsbarn: supernajs :)

Ingela: Jaaa! Testa när du är frisk och pigg!