Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

tisdag 17 november 2009

Blä. Bläigare. Bläigast

Bra. Bättre. Lite bättre i alla fall.

Dagen började med ett Mor-och-tonårsdotter-gräl där båda är envisa och trötta. Detta gnagde i mig hela dagen (gör fortfarande - gumman jag älskar dig!). Jobbet svämmade över och jag tänkte skippa träningen.

Skippa tisdagsträningen med IF Linnéa?

Är jag spritt språngande naken? Jag menar galen? Nehe. Här missas inga tisdagsträningar - tusingar på schemat.

När jag har tagit av mig min SuperWomandräkt och blivit mänsklig så har jag lätt för att hamna i funderingar. Jag grät en skvätt, fick uppmaningen av Stekaren att gå och springa med vännerna jag älskar. Vilket jag gjorde.


Och satan vad lätt det är att älska IF Linnéa och alla sköna människor. Körde uppvärmningsgrupp "Maklig" med Kattis, sedan avverkade jag två stycken tusingar med snabba Martina. När vi satte av i den tredje så kände jag "nej, jag vill inte. Jag ger upp" så jag stannar där mitt på Årstabron och är barnslig. Superbarnslig. I ungefär 20 sekunder. För sen kommer Hanna springandes och jag tänker "Jag är här, jag har blivit svettig och jag kan ju i alla fall hjälpa andra om jag inte själv vågar springa"

Sagt och gjort. Jag coachade/peppade Hanna och senare även Jean över bron ytterligare 4 gånger. Jag maxade inte mitt eget tempo men jag fick dem att köra skiten ur sig. Jag utmanade Hanna när det återstod 100 meter "Springer du om mig gör jag 10 armhävningar" och det gjorde hon. Förstås.

Min högra skinka är stenhård och bråkar. Knät sa ingenting förrän vi körde nedvarvning i långsamt gemak. Det där med snabbhetsträning kanske passar mitt knä alldeles utmärkt ;)

En riktig skitdag. Som faktiskt blivit lite bättre. Men jag behöver ju sånna dagar för att få till de där riktigt bra. Jag låter SuperWomandräkten hänga i garderoben i morgon och tar en sväng till naprapaten. Ingen NMT Intensiv för mig.

10 kommentarer:

Daniel sa...

Lustigt det där med knäna, förvånar en många gånger....

Hade själv känningar i ett knä innan Lidingöloppet och trodde att det skulle bli ännu värre efter backarna. Det var inga problem och knät var nästan bättre efteråt :)

Man ska nog inte vara rädd för att testa lite nya vägar trots att man har problem. Det finns ju inget tråkigare än att behöva vila ;)

Ha en bra dag idag!!! :)

Anna (Orka mera) sa...

Nej knän är lustiga små ting. Under min skadeperiod har jag kunnat träna ARMY, sprinta i backar, köra korta intensiva rusher. Men när det kommer till lågintensivt malande har det bråkat! För min del är det nog tiden som retat, dvs när det blir nötande utan uppehåll. När jag istället kört kortare arbeten med lite vila emellan så har det hunnit lägga sig. Det gäller bara att hitta det som funkar för tillfället och köra på det tills det fixat sig!

Andréa sa...

Det bästa med sånna där skitdagar är att man uppskattar de bättre så mycket mer!

Hoppas knät och skinkan skärper till sig nu i fortsättningen!

Fitnesscoachen sa...

Är det löparknä du har? OM det är det så är det helt logiskt att du klarar tempo bättre, det är nämligen ett av symptomen på löparknä, att man inte klarar långsam nötning under lång tid, men snabba ruscher går bra. Hoppas iaf att du snart kan springa obehindrat igen!
Madde

Peter Nilsson sa...

Hoppas knät och dottern blir bättre :-)

Susanna sa...

Du var iaf superwomen för mig, för din teknikcoaching funkade väldigt bra under mina intervaller. Tack!

Jossan sa...

Tråkigt med dotterbråk, hoppas det rer ut sig.

Hoppas också knät bättrar på sig så du kan sätta tokfart nu nästa vecka som planerat :)

Katarina M-I sa...

Vi är ju inga jäkla maskiner, även om vi gärna vill vara det. Kroppar trilskas och bråkar. Men för det mesta är de ju alldeles underbara och gör som vi vill! Har haft problem med mitt högerben som nu kallas "Barbie-benet". Och varje gång det krånglar blir jag fnissig av att tänka på att det är just "Barbie-benet". Det blir lite lättare att leva med det då:)

Du är snart på topp igen, du är ju superwoman!
PS.Om jag var tonåring hade jag gärna haft dig som morsa (men jag hade antagligen inte fattat det just DÅ .DS

Katarina M-I sa...

Vi är ju inga jäkla maskiner, även om vi gärna vill vara det. Kroppar trilskas och bråkar. Men för det mesta är de ju alldeles underbara och gör som vi vill! Har haft problem med mitt högerben som nu kallas "Barbie-benet". Och varje gång det krånglar blir jag fnissig av att tänka på att det är just "Barbie-benet". Det blir lite lättare att leva med det då:)

Du är snart på topp igen, du är ju superwoman!
PS.Om jag var tonåring hade jag gärna haft dig som morsa (men jag hade antagligen inte fattat det just DÅ .DS

MarathonMia sa...

Daniel: håller med om att vila är tråkigt. Just i detta fall är det vilan som är orsaken till problemet. Jag skulle ha återhämtningsjoggat efter GAX - istället gjorde jag ingenting i en vecka efteråt. Mina ben hade behövt genomströmningen. Jag ska nog se till att styrka upp knät.

Anna: Fick höra av naprapaten idag att det är lättare att göra rätt när det går fort än att slappna av och springa för långsamt när det gäller förslappade muskler... eller så måste jag vara supernoga med tekniken när jag springer långsammare - inte utesluta höftmuskler med mera. Det ska jag såklart träna på.

Andréa: Jag gillar nog skitdagar just därför att de ger en bradagar.

Madde: Nej det är inte löparknä (även om jag fick lite känningar på utsidan sist) Naprapaten hittade fästet där senan, precis vid ligamenten mitt i.

Peter Nilsson: Med taggarna utåt ska jag nog kunna bearbeta inåt...

Susanna; Härligt att höra!

Jossan: Med Ken som coach har jag inte mycket till val... nästa vecka gäller det.

Katarina: Åh vad gullig du är! Visst finns det en människa bakom den förnuftiga mamman :)