Vad är jag så rädd för? Varför vågar jag inte utmana mig själv? Vad får mig att hålla tillbaka? Jag springer långsamt för….för…för vaddå? Är jag rädd att falla ihop och dö? Nej. Är jag rädd att jag inte ska ha krafter kvar? Kanske. Men jag kan ju inte hushålla på krafter varje gång.
Allra värst är det när jag ska springa med någon annan som är snabbare. Jag blir skiträdd och nästan ångestfylld. Jag antar att jag är rädd att förstöra vederbörandes pass genom att sinka tiderna. Men varför passar jag inte på att öka istället? Lite till. Ytterligare några pulsslag? Ett par sekunder per kilometer.
Jag är superlycklig att jag klarat att få in tusingar i min träning. Efter varje genomfört pass känner jag mig jätteglad – men innan! Jag är livrädd. Som att slänga mig ut genom ett plan på 3000meter. Utan fallskärm.
Jag gillar ju utmaningar. Är jag rädd att göra ett toppenpass och sedan aldrig göra det igen? Hur kommer det sig att jag aldrig maxar?
Det är väl dumt att bara testa sin potential på tävlingar. Det vore ju faktiskt smartare att tänja gränserna innan och se hur mycket man pallar med utan att spy!
Tänker jag högt nu? Varför tränar jag? För att springa samma sträcka i samma takt om och om igen. Nej. Jag vill bli bättre. Jag vill bli snabbare. Jag vill utmana mig själv, sätta kortsiktiga mål, nå dem och fira. Sätta nya mål, bevisa för mig själv att jag kan. Jag vill växa som människa. Jag vill bli en snabb löpare. Varför fegar jag?
För att möta denna rädsla bokar jag in pass med andra – möta rädslan, hantera den och gå stärkt ur den. Finns det en möjlighet att flytta fokus från känslan och vara mer statistisk? Något i stilen med: Om du springer Xkm i en fart på xxmin med pulsen 157, borde du ha kapacitet att springa xx. Jag tror att rädslan för misslyckande bleknar i förmån för utmaningen att det skulle vara möjligt.
Fast…jag tror att ett par Blommiga snabba Asics hjälper till på traven. Ta bort lite av rädslan rentav. Flyttar fokus i alla fall.
14 kommentarer:
Jag förstår dig...
Letar jag efter lösningen på mysteriet löpning?
Den enda svaret är att vi är irrationella varelser
Känner igen mig i det där! Jag blir rädd och lite nervös varje gång jag ska utmana mig själv. Men som du säger, man får tänka, vad är man egentligen rädd för? Hoppas man ut från ett plan så KAN man ju faktiskt dö, men inte lika stor risk om man persar på milen...eller?
Alla är vi tävlingsmänniskor, I guess =)
Sant. Jag får välja mina "tävlingar". Det är inte lätt att tävla mot sig själv, mycket enklare att snegla på andras prestationer...
Tack, det här var precis vad jag behövde idag! Jag ska till Sigtuna och har funderat mig gråhårig över om jag ska ta bilen eller cykeln. Solen skiner och vad kan egentligen hända?
Jag kan få punka.
Jag kan bli trött.
Jag kan cykla vilse.
Jag kan få träningsvärk.
Jag kan få skavsår.
Men jag kommer högst troligt inte att dö.
No pain No gain!
/Magda
Kom igen Magda! Upp på hästen igen. No fear!
Jag måste säga att jag är tvärtemot. Tävlingar är skoj och jag tycker om att ta ut mig rejält. Det är skoj att ge det där extra. Tyvärr verkar inte mina ben tycker om att ta ut sig totalt så när jag gör det åker jag nästan alltid på något skräp. Jag hoppas bygga upp starkare ben så jag kan ta ut mig oftare!
Det kanske är så att jag sprar mina ben? Det kanske finns något speciellt jag ska göra med dem framöver som jag inte själv vet om? Visst är tävlingar skoj, men jag fegar (tror jag) - jag tror att jag kan ge mer, för återhämtningen är alldeles för snabb och ok.
Jag känner igen mig så väl... Jag tror det kallas prestationsångest ;)
Du är ingalunda en långsam löpare, men jag tror att du (liksom jag) vill bli snabbare. Och det gör ont att pressa sig... Hoppas verkligen att du inte har ångest för rundan imorgon, då ska vi bara ha kul och prata. Och jag ska vara avis på dina blommiga dojjor ;-)
Hej Mia!
Du har så rätt så rätt, du inspirerar mig till att mitt pass i morgon på ca 35-40 km ska bli det bästa någonsin (kan i och för sig bero på att jag aldrig sprungit så långt ;o)
Men jag ska ta ut mig, om inte den sista milen så att jag nästan är fallfärdig när jag kommer i mål, (för vad kan hända som du säger?) för då kan jag omöjligt hjälpa till att vårstäda i samfälighetsföreningen som jag smitit i från för att få ett underbart träningspass från Sumpan till Haninge :o)
Ha det gött och träna på!
En fråga bara, vad är dom där tusingarna? jag har uppfattat det som att du springer 1000 m allt vad du orkar under en vanlig normalrunda - stämmer det?
//mvh Maria
KArin: jepp. jepp och jepp :-)ingen ångest!
Maria: Kul att kunna motivera och inspirera! Du grejar det! Berätta gärna hur det kändes att ta ut sig totalt...jag lovar att göra det den 10 maj på Kungsholmen halvmaraton. Mina tusingar är 1000metersintervaller. Jag värmer upp 3-4km och kör 1000m i ett tempo jag kan hålla hela tiden, ökar alltså markant från joggandet. Sedan vilar jag ca 1 minut, springer 1000m till på liknande tid.
Hej MIa!
Det blev dessvärre inte 35-40 km :o( det blev bara 30 km.....och jag tog inte ut mig....MEN JAG GJORDE REKORD PÅ 30 KM MED 15 MIN! Så nått possitivt med passet blev det ju iallafall, jag får satsa på den 3 maj då jag och en kompis ska dra ett varv på maran :o)
Finns mer om mitt pass på min hemsida www.litenisaksecurity.dinstudio.se
Gött mos!
Maria
Härligt jobbat Maria - tack för länken, nu kan jag hålla koll :-) 35-40km är väääääl långt. 30km med 15 minuters förbättring är grymt!
Skicka en kommentar