Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 13 april 2008

Gör om, gör rätt.

Jag är fullt medveten om att 2,5 mil är långt att springa. Jag är medveten om att långpassen ska gå i långsamt tempo. Ändå är jag grymt besviken på mig själv idag. Jag hade planerat att springa 2,8 mil – missade alltså 3 km. Farten var 10 sekunder sämre per km än förra veckan, och pulsen två slag över.

Väder brukar inte påverka mig nämnbart. Inte heller smärta. Jag brukar kunna ta fram bra tankar när det känns hårt och därmed öka min prestation.

Men idag fungerade det inte. Att springa i snålblåst och regn och känna mig värdelös är inget jag direkt känner igen. Var kommer allt detta ifrån? Jag tänkte vända hemåt redan efter 11km. Men då hörde jag långt inne i huvudet ”Go Mia – Go Mia”, det var ropen från min Sister S i London som genljöd. Bara att springa på den energin – tack S!

Min plan var att springa till Ursvik, ta milen, och springa tillbaka. Efter att ha lurat iväg Puma dit och sett resultatet på hennes blogg vacklade jag. Geggigt värre. Tog därför Brunnsviken, vilket inte var mycket bättre. Mina nya skor är helt förstörda, fäller en tår och blir sentimental – skickar låten Apologize till dojjorna som fick slippra omkring i lera. Det som hjälpte mig där på det lerigaste stället var Salem al Fakirs : ”I wanna give you a good song” …something you may need when everything seems gray…sometime we all need to sing along… Ignorerade mina Asics 2130’s stora vädjande hundögon och klaffsade vågat igenom lerpölar och försökte inte ens parera.

Det var inget vackert löpsteg som mötte Kungsholmen på hemvägen, ett steg fram…ett halvt tillbaka och en konstig knyck (!) kanske från mina värkande hamstrings? Min mormor skulle kunna jogga förbi mig idag. Om hon joggat.

Analys: Jag behöver fylla på mitt huvud och mitt hjärta med bra saker. Jag är i desperat behov av min naprapat. Imorgon är en helt ny vecka, med nya möjligheter, nya fräsh oförstörd tid att fylla med bra saker. Och en ny söndag, där jag ska ge revansch på dagens och gårdagens misslyckade pass. Jag tänker börja med det som gör mig glad och lycklig…

…I morgon ska jag göra fem andra människor glada.

8 kommentarer:

Karin sa...

Nu ska du få en egoboost, DET är vad du behöver. Inget annat. Såhär:
-Du var ute och sprang 25 km. Det är inte en, två eller tre kilometrar. Det är 25. En halvmara plus fyra kilometer. DET är grymt!
-Du var ute och sprang 25 km i regn, kyla och blåst. Du stannade inte inne och kurade under filten. Du tog tjuren vid hornen och sprang. DET är ännu grymmare!
-Du var ute och sprang 25 km i regn, kyla och blåst, ensam. Ingen som sprang bredvid och kunde vara sällskap, draghjälp och bollplank. Det, Mia, är grymmast av allt. Urstarkt! Väl kämpat! Och så långt ifrån misslyckat man kan komma.

Anonym sa...

Grymt bra pass ju, regn och snålblåst gör ingen glad men när man läser om alla bloggare som trotsar väder och vind blir man inte annat än imponerad.

Som du skriver, bara att ta revansch nästa söndag! Kör hårt!

Puma sa...

jag vet att man inte blir nöjd när man inte gjort det man tänkt. och jag vet att det liksom inte spelar nån roll vad andra säger. men jag säger det ändå - skitbra jobbat!!! starkt att inte vända hem efter 11km som du egentligen ville. grymt!

(grabben gråter också över sina förstörda ds trainers. men jag skiter i om mina brooks blir lite skitiga. det blir de ändå, förr eller senare...)

MarathonMia sa...

Karin: Jag vet. Känner mig jättebarnslig. Tar till mig dina ord och använder dem imorgon. Tillåter mig att sura idag.

Berglund: Jag skulle nog säga detsamma (om det nu inte gällde mig). Det är klart att det är bra...

Puma: Så sant - just nu ser jag bara dagens mål, om några veckor verkar detta löjligt. Men jag hatar att bryta min överenskommelse med mig själv.

Karin sa...

Jag vet hur det är (jag är likadan) Vi är nog alla tävlingsmänniskor... Just därför får du lite uppmuntran från mig, men såklart du måste "sura färdigt" först.

Anonym sa...

Men det är de tunga passen som är mentalt stärkande.

Militären kör med det fåniga uttrycket " Det som inte dödar, det härdar" Fånigt, men ganska sant...

MarathonMia sa...

Karin: ja, vi har nog lite prestationsångest när vi snörar på oss joggingskorna.

Masse: Sant. Hade tänkt använda den klyshan i inlägget, men raderade den... :-)

Anonym sa...

You're so welcome Sis ;-)