Jag tror han tyckte att jag var lite fin...

...eftersom han sa att jag inte såg ut som någon vidare planka.

Bonusen för att man teamar upp med snabbaste killen på skottkärre-rejs i uppförsbacke blir att man får ligga längre i plankan. Vi försökte vara lite effektiva och leta efter Eddies borttappade vante i snön varpå Johan hojtar "Du är ingen vidare planka Mia". Glad i hågen för dagens komplimang kontrar jag "Fast jag har ju ammat två barn!"

"Ner på marken! Raka i kroppen!" Okej då. Utan Eddies vante.

Det var härligt pudervitt på marken, hårt, halt och kallt. Luften blir så härligt klar och frisk - jag kände för att fortsätta i all evighet. Dagens 75-minuterspass gick alldeles för fort och det var kul hela tiden. Många av övningarna blev bra rehab/prohabträning för mitt knä. Jägarvila, benböj, utfallssteg - givetvis med däck hållandes i de "starka" armarna. Vackra Anna var ankare och hade fått nys om att jag har intensiv-vecka - no mercy på teknikfusk idag. Jag anammade Fredrikas tips om att fokusera på uppgiften. Jag försökte göra varje övning så bra som möjligt för att bygga styrka. Jag är hopplöst skitdålig på chins (bara att öva) så jag fick hjälp att klara av 10 stycken. Jag har inte tekniken (skyller på mina föräldrar som lät mig växa upp på Västkusten vid havet varje sommar istället för att vara kvar i stan och öva sig ta sig upp ur en pool och bygga axlar). Eller förresten. Jag tackar mina föräldrar för mina härliga Västkustsomrar - annars kanske jag hade försökt mig på triathlon istället för långlöpning.

Anyhow. Jag fokuserade starkt. Körde med hålld tumme hela tiden. För det sista jag såg på GAX Trans Scanias hemsida innan jag lämnade jobbet idag var att Staffan , min Ultravapendragare, stod med på deltagarlistan... väntar spänt på att mitt namn ska dyka upp där också.

Fokus. På. Uppgiften. I morgon bitti: Löpning med coachen.