Jag älskar måndagar!

...och särskilt den här!

Tadaaaa! Dags för Nordic Military Training! Vilken rivstart på veckan. Eftersom jag lullat runt i två veckor och njutit av livet, kutat sporadiskt, gjort det som för stunden fallit mig in - är denna måndag varmt välkommen som "Ordning och Reda". Tillbaka till det roliga allvaret. För träning ska vara kul. Skitkul. Som NMT.

Under sommaren har passen bara varit på lördagar och jag har lyckats klämma in ynka 2 mellan tävlingar och semester. Det kändes idag kan jag säga. Drill Inspector Bruno körde en rivstart som hette duga - "Bort med semesterfladdret" var nog dagens tema. Efter en snabb uppvärmning genom snårskog var det dags för plankan och armhävningar som öppning på passet. Jag förbannade min o-ordning och svor tyst över att ha glömt handskar. Mina lena kontorshänder (med undantag för en liten blåsa från krattningen då) tog genast stryk. Snälla Bruno suckade och fiskade gentlemannaaktigt upp ett par reservhandskar ur sin stora ryggsäck.

Den här ryggsäcken skrämde mig en aning. Det kändes som det låg något lurt i den. Typ gasmaskar, stenar eller annat "straffmaterial" jag brukar råka ut för när jag snackar för mycket. Jag höll således en låg profil hela passet och ryggsäcken förblev stängd.

Efter den pulshöjande öppningen teamade jag upp med Puman Helene och körde skottkärra ner och uppför en backe. Därefter skön, lugn jogg bort mot geggamojjeslänten. 10 varv i nerförsbacke för att kletigt ta oss upp för slänten, över räcket och räkna varven högt. Mina korta löparbrallor skyddade inte nämnvärt mot alla brännässlor men jag bet ihop och lekte GI Jane. Grabbarna var grymt starka och varvade mig redan efter 5 rundor. Det tar lite tid för min kropp att vakna... och jag låg hopplöst sist.

Därefter kort språngmarsch till ännu ett räcke som vi använde som hjälpedel när vi skulle köra armhävningar parvis. Segade rejält efter ett par stycken men försökte ändå fullfölja övningen. Nu började det susa i skallen och nästa laddning övningar välkomnades i det daggiga gräset - MAGE. Oups - den hade nog vilat hela sommaren. Nu börjar minnesluckorna komma fast jag tror att vi kröp, ålade, drog oss fram och tillbaka, gjorde armhävningar, sprang x antal vändor (och bara fick andas genom näsan...), jägarmarsch, ankgång, grodhopp - och vips var vi på Östermalms IP för att ställa oss i ring och avsluta med upphopp. 75 minuters träning i härligt soldis. Kärlek.

Jag firade veckans tuffa öppning med att låna Stekarbilen och åka hem till min dotter för lite pepp i hennes utmaningar.

Jag är darrig i hela kroppen men passet var nog lite extra tungt. Jag kände mig energifull och stark - nu ska jag fylla på med bra mat och ladda för nästa träningspass. Det är ju trots allt bara 3 veckor kvar till Berlin Marathon.

Härliga, härliga måndag - vilken öppning på en ny vecka!

"Hur kan du vara så pigg?"

"Vi har ju sovit lika länge!" sa Stekaren tjugo över åtta imorse.

Efter lite fnulande kom vi fram till att det förmodligen beror på kost och motion. Jag är PÅ eller AV. Pigg som fasiken när jag är vaken - full av energi, glädje och entusiasm. När jag sover - då sover jag verkligen, låter kroppen återhämta sig, ladda för en ny dag. Om jag blickar tillbaka 7-10 år så hade jag lätt för att somna på konferenser, nicka till under möten, tappa fokus och känna mig sömnig. Sedan jag började träna och tänka på vad jag stoppar i mig (inga halvfabrikat, minimalt med läskiga tillsatser och massor av protein, järn och vitaminer/mineraler) har jag aldrig kännt mig trött på möten eller konferenser. Jag är pigg. Jag är full av energi. Och just nu är jag väldigt lycklig.

Nu har det varit lite sisådär med motionen den senaste veckan (mot normala fall alltså). Jag visste inte riktigt hur min kropp skulle reagera på 16 mils löpning så jag var snabb som attan att boka in varenda kväll efter GAX på roligheter med släkt, vänner och Stekaren. För jag trodde jag skulle vara trasig. Men jag är hel. Hel och löpsugen. Visst har återhämtningsveckorna (snart 2st) varit fantastiska. Men imorse bestämde jag mig Tillbaka-Till-Bra-Mat-Och-Träning.

Mjukstartade med lång DN-frukost i solen...

För att sedan kratta gräs... (all gratis motion är bra motion!)

Bada med Stekarens häst, förlåt - jag menar hund. (Ja, jag är skiträdd för hundar, men den har inte ätit av mig ännu).

Sen var det dags för löprundan, den där sköna strax innan grillmiddagen. Jag undrade om jag kunde få sällskap av Stekaren eftersom jag inte känner till ön vi är på. "Ska bara kolla om jag har några joggingskor". Och voila! Ett par 80-tals läckra Brooks stod i förrådet och ville luftas. Eller inte. För under löprundan föll de i bitar och såg ut så här efter devavslutade 6-kilometrarna.

Nu väntar grillad lax med ugnsbakade rotgrönsaker, färskpotatis, spenatsallad och massor av tomater. Det är vi värda! Vi hann ju med första omgången av 100 push ups på altanen också!

Nog ska jag få Stekaren att bli lika pigg som jag! Hänger ni med?

Tantointervaller med IF Linnéa

Min återhämtningsjogg blev peppjogg

Trots att ett stort gäng IF Linnéaner antingen tävlade på Stadion, eller var där och hejade så var det fullt i klubblokalen när jag kom dit. Jag hade totalt missat eventet på Stadion på grund av (tack vare?) min löparyra, kärlek och annan fokusering. Idag var första löpträningen sedan GAX och jag hade lovat mig själv att ta det lugnt. 5 nyalöpare var nyfikna på klubben och jag åtog mig rollen som siste-man på uppvärmning. Benen kändes fräsha och de dryga 3 kilometrarna avverkades i sällskap av Carina och livsuppdatering. I Tantolunden väntade coach Allan för instruktioner för våra kuperade 820 metersintervaller. Jag tog det lugnt och fångade upp en ny medlem, Camilla, som jag peppade och sprang 5 rundor med. Jag fokuserade på att lära ut lite teknik och hållning i uppförsbackarna och lyssnade på hennes andning. Kvällssolen var fantastisk och jag sprang i linne, det gäller ju att passa på så länge det går!

Kroppen svarade bra, inte ont i vristen alls. Totalt fick jag nog ihop 8 kilometers löpning. Jag förundras över hur mycket mina stackars ben tål och står ut med. Jag vet inte hur mycket jag borde avstå från löpning, eller om jag skulle köra alternativträning - men jag går på känsla. Det hade varit skönt om det satt en liten dosa på axeln där man kunde se i vilket skick kroppen är i, vad som saknas och hur lång tid som återstår av återhämtningen. En sån dosa borde jag uppfinna! Eftersom jag inte kört Nordic Military Training på jättelänge så har jag och Stekaren dagen till ära börjat 100 push ups. Jag klarade 25 stycken på testet (38 i våras). (okej - jag lade mig frivilligt för att han skulle få känna sig starkare...)

Ikväll blir det tidigt natti-natti, för om några timmar blir det morgonjogg med Ken, ett av höstens löften är att peta in minst en morgonjogg i veckan.

Författarens tack!

På begäran kommer lite postloppskänslor, men först mina tack

Fredrika - utan dig hade jag inte ens vetat vad ultra är - du är min idol!Staffan - min trogna vapendragare!

Stekaren - för överraskningen - det var det finaste jag fått!

Sara och Grabben - för att ni tog minisemester och joinade oss - utan er hade vi fortfarande lekt med korna!

Margareta och Roland - Mat och husrum och ovärdelig uppladdning!

Zebban - för inspiration och sinnesstämning

Magnus - för dina glada tillrop under loppets gång!

Emelie - för att du är en sann förebild - jag är så imponerad

Holemolan - När jag blir stor ska jag bli som du! Tack för att du lärde mig ultrafisa.

Alla Vänner - tack för stöd, support och sms! Älskar er alla.

Stefan och funktionärerna - tack, tack, tack!

Efter loppet satt vi på gräsmattan och såg löparna komma in med jämna mellanrum. De tajta Fallskärmsjägarna såg rätt slitna ut, men fortfarande tajta. Min vrist hade en extra liten kroppsdel mitt i böjen - en uppsvälld pingisboll. Det ömmade och kändes mer som en överansträning än en stukning. Jag låg på gräsmattan och njöt, titta djupt i Stekarens ögon och var lite sömnig. Adrenalinpåslaget och endorfinkicken gjorde det omöjligt att känna sig ordentligt trött. När vi fått nog av sol, löpare och svettdoftande kläder begav vi oss till Fredrikas hus där en mustig köttgryta och uppfriskande duschar väntade. Sedan var det natti-natti. Sov 3,5 timmar, gick upp och åt, somnade igen och sov ytterligare 7 timmar. Helt klubbad - utan drömmar. Hade inga problem att röra mig dagen efter, inte heller problem att köra de 65 milen hem. Förmodligen har jag sprungit för långsamt ;) men det fixar jag till i april... då jag är anmäld till TEC och nya 100miles!

Idag 5 dagar efter loppet är jag helt återställd (utseendemässigt om man bortser från de små ungdomsfinnarna som poppar upp). Mina ben har varit extremt vätskefyllda och svullna - särskilt högerbenet. Det har kännts lite stumt i låren när jag hukar mig. Foten är helt återhämtad. Jag promenerar och cyklar lite som återhämtning - och åker cab med Stekaren förstås. Jag ler och känner mig otroligt tillfreds. Jag går fortfarande omkring med ett leende på läpparna - och vet ni vad...?

Jag känner mig grym!

GAX 100 miles del 4(4)

Ingenting kan stoppa oss! Vårt mål är att klara distansen.

Med bara 3,3 mil kvar kändes målet nära men ändå så långt bort. Nattmanövern tog rejält på krafterna eftersom 4,8 avverkats på 11 timmar. Ytterligare en blessyr har tillkommit - en ond vrist. De första 8 milens vägar/stigar/sanddynor/kullar lutade snett åt höger - nu vände allt och lutade snett ned åt vänster. Min högra vrist kändes stram, svullen och öm. Jag ignorerade. Det var ju bara sista etappen kvar. Hur svårt kan det vara liksom? Solen och den vackra naturen blev konstigt overkliga eftersom det flöt sirap i hjärnan.

Jag trodde att natten skulle kännas jobbigare. Jag hade även väntat mig att Staffan skulle bryta ihop och berätta sitt livs historia, eller att jag skulle bli superledsen och snyftande hulka fram min. Förvånansvärt nog hände inget av detta, vi lämnade 128 kilometerskontrollen med humöret på topp, lite gnissel i benen och ett annorlunda stelt löpsteg. Inte heller här bryddes sig Staffan om att byta strumpor - kanske var det för att testa hur illa ett par svettiga compressions egentligen kan stinka, eller kanske var det för att han inte ville se i vilket skick hans fötter var. Han ojade sig och jämrade när han dängde fotsulorna i marken och jag anade blåsor på fotsulorna, blåsprängda naglar och fullt med grus.

Huvudet var inte riktig på skaft och tankarna gick nu långsammare. Så gjorde även våra kilometrar. Jag försökte räkna ut hur lång tid våra återstående 25 km skulle ta om vi fortsatte i samma tempo. Framför oss låg den långa steniga stranden, Kåseberga och en miljard kullar som vi skulle upp och ned för. Om det bara var det... men här hade hela horden Skånes kor samlats dagen till ära. Och en ilsken tjur. Förstås.

Vi stod och blickade över kullarna och satte fart på benen. Halvhögt sade jag "Framåt, framåt, framåt!". Vi tog oss med möda över de hagövergångar som fanns, vinden var stark och benen stumma. Vid en av de sista hagarna mötte vi tjuren. Den stod 10 meter ifrån övergången och tittade på oss under lugg (under horn?) och vinklade sina ben konstigt. Han var redo att äta upp oss till frukost. Jag och Staffan insåg direkt att vi inte skulle kunna kuta ifrån Tjuren. Vi tog oss ner till den intilliggande hagen, som tyvärr saknade in och utgång. Vi krånglade av våra ryggsäckar, gick långsamt ner på knä - kroppen skrek, sedan lade sig Staffan raklång och jag höll med hjälp av en pinne upp taggtråden så att han kunde militärkrypa under. Han hjälpte sedan mig att åla metern. Denna kraftansträngning tog oss 22 minuter. Då hade vi kommit en meter. Min kontakt med Stekaren blev tätare och tätare. Jag försökte suga i mig lite positiv energi från samtalen och sms:en. Jag försöker flytta fokus, han berättar att han sitter i Stockholm och tittar på Friidrott, det skingrar tankarna från mina sega ben. Hela tiden säger han att jag är grym.

På andra sidan hagen stod Grabben redo att pace:a oss. Med 15 kilometer kvar kändes det så härligt att se honom. Det var som att slippa ta beslut, att överlåta det jobbiga åt någon annan. När vi krånglat oss ned via vetefält och kommit till bilvägen satte han fart på våra ben. Min vrist bultade och gjorde ont, Staffans fötter brann. Men vi började springa. Vi sprang, sprang, sprang. "Är det här en löpartävling eller!" Såklart det är. Stekarn ringde mitt i och jag sa lyckligt "JAG SPRINGER!! kan inte prata" Jag lovade dyrt och heligt att ringa upp honom 500 meter före mål så att han kunde vara med mig i telefonen när jag korsade mållinjen.

Vi sprang längs Skåneleden, ner mot Nybrostrand, via Sandskogen som aldrig tog slut. Hela tiden skrek foten, jag kontrade med "Framåt, framåt, framåt!" När 2,5 km återstod pausade jag mentalt och promenerade. Jag gick så fort jag kunde och Staffan sprang i förväg. Grabben peppade och hjälpte mig att orka. Rätt var det är skriker Staffan "975 meter kvar!" Det är ju ingenting, jag har ju sprungit 16 mil. Grabben säger "Okej - nu springer du sista biten!" "Självklart, jag måste bara ringa Stekaren för han ska med in i mål." Jag tar mig upp på bron över järnvägen, jag ser bort mot Torget där målet är. Jag ringer Stekaren som säger: "Beskriv hur det ser ut" och det gör jag "Titta åt vänster" säger han... och där, där, där nedanför bron står han och väntar på mig. Han har åkt hela vägen från Stockholm för att dela denna upplevelse med mig. Det första jag tänker är att jag stinker svett. Sen struntar jag i det och springer rätt in i hans famn. Därefter drar Grabben med mig bort mot mål, de sista 500 metrarna går i 4:44-tempo och Staffan står vid mållinjen för att gemensam kliva över den.

Vi gjorde det. Tillsammans sprang vi 100 miles, 162km med felspringningar. Kärlek. Lycka. Glädje. Smärta

Glädjen efter målgång går inte att beskriva, att titta på Staffans stora leende när han blir buren av Stekaren är obetalbart. Staffans fotsulor har liksom lossnat och fått ett eget liv. Jag hjälper honom av med strumporna. De stinker. De stinker framgång. Och det stinker lycka!

GAX 100 miles del 3 (4)

80 km till 128 km. Nattnavigering.

Fullproppade med ny energi, laddade med prylar och dricka satte vi av mot nästa depå. Jag hade bytt ut mitt vätskebälte mot den nya löparryggan och den fungerade bra. Hela tiden pep det till om nya sms i luren, när vi gick så svarade jag så gott jag kunde. Första delen löpning var på mjuk sand och vi tog det lugnt, all påfyllning i magen gjorde sig påmind och det är obehagligt att kuta med fullproppad magsäck.

Efter ca 4 kilometer hade vi gjort upp om att träffa våra pacers Sara och Grabben. Det blev ett glatt återseende.

Vi gåggade genom Kivik och tittade på de fina husen och vackra äppelodlingarna. Det var kul att få prata lite tjejsnack med Sara och se hur pigga, fräsha löpsteg hon och Grabben hade. Jag försökte hela tiden tänka på min hållning "Ner med axlarna, fram med höften". Vi körde lite sightseeing när det skymde och trixade oss fram till Simrishamn. Vi hade rätt snabb fart när vi gick och helt normal puls, men så fort vi började springa sköt Staffans puls i höjden. Det var mycket märkligt för vi hade precis ätit, druckit ordentligt och benen kändes inte så slitna. Jag höll koll på att Staffan petade i sig salttabletter, drack ordentligt och åt lite extra. Vi kände oss starka och glada till mods. Då var vi plötsligt i Nationalparken och skulle upp till Stens Huvud. Staffan var stark i den branta lutningen där trapporna kändes oändliga. Jag kände av stumheten i låren men Grabben peppade mig och jag tog mig med möda upp. Härifrån lutade det sedan nedåt, jag välkomnade lutningen och lät höfterna rulla så jag tog mig nedåt, Staffans ben gnällde i lutningen. Det häftiga med "Team Staffan-Mia" är att vi är varandras motpoler, Staffan gillar skog och uppförsbackar, jag älskar asfalt och nedförsbackar. Trots detta har vi samma grundstyrka och tro på oss själva och kompletterar varandra perfekt! I Simrishamn lämnade Sara och Grabben oss för att få lite sömn innan det var dags att köra morgonjoggen med oss. Här kom även Fredrika förbispringandes med världens största leende! Hon låg riktigt bra till i 50milestävlingen. För Staffan och mig väntade natten.

Det blev ett evigt trixande över stock och sten, letande efter banmarkeringar och pipande från Garmin varje gång vi var ur kurs. Bananjakten fortsatte. Rätt var det var så lös våra strålkastare rakt in i ögonen på Mördarkorna (tack Askan, de var precis så de kändes!). Nu hade vi ju 10 mil i benen och ville inte zickzacka för mycket och ta stora omvägar. De Skånska korna har det bra, de bor liksom i hagar på stranden med havsutsikt. To die for. Vi promenerade mest hela tiden och andra löpare anslöt och föll ifrån. Vi kände oss pigga och fräsha. Evelina och andra klubbkamrater sprang nu Midnattsloppet och höll oss uppdaterade via sms. Lyckönskningar och pepp trillade in hela tiden. Vid 4-tiden på morgonen kom sömnigheten över mig, jag hade svårt att styra om tankarna och ropade på Staffan "Vi leker Ett skepp kommer lastat!" Och det gjorde vi. Samtidigt som dagens första ljus gick upp över stranden som mätte 2 mil skickade vi länder, huvudstäder, filmtitlar och popgrupper till varandra. När energin åter var på topp gick vi med 50 meters avstånd och njöt av den vackra morgonen var och en på sitt håll. Jag log och kände mig lycklig, Staffan sjöng julsånger.

Fyren som blinkat mot oss de senaste timmarna kom långsamt, långsamt närmare - det var där depån låg, vid Sandhammaren. Alla söta Flapjacks, powergel och sportdryck fick mig att längta enormt efter den nudelsoppa som utlovats vid den tredje depån. Jag lovade mig själv att aldrig mer äta godis igen. På morgonkvisten började Stekaren sms:a och undra hur långt vi kommit. Det kändes som varje kilometer tog en halvtimme och att tiden gick fort. Jag uppdaterade så gott det gick och höll tät kontakt. Väl vid depån efter 22 timmar var vi så där pillemariskt nöjda. Vi åt allt som fanns och inte innehöll socker. Vi såg lite smått nöjda ut när vi såg två slagna hjältar i funktionärsbilen [läs halvdöda Fallskärmsjägare med tajta kroppar och snygga...tröjor]. Staffan och jag var starka. Vi var glada. Och vi hade bara 3,3 mil kvar!

GAX 100 miles del 2 (4)

Från 42,2 km till 80 km (50 miles)

Nytankade vid Magleberg begav vi oss vidare mot nästa depå. Vår första fjärdedel var avklarad och ny beskrivning plockats fram från drop bagen. Nästa sträcka skulle bjuda på Kullamöllan, Åsarna, Hallsberg, Knösagården, Adrarum, Täppamöllan, Vantalängan, Bosarp och Skeppargården. Det var stundom lite backigare terräng (vem säger att Skåne är platt?) och det var inte alltid lätt att hitta markeringarna för Skåneleden. Som tur var hade vi rutten i Staffans Garmin, den hojtade till när vi var Out of Bounds och meddelade sedan "Banan hittad". Alltså började vår bananjakt och Staffan hojtade varenda gång en banan var hittad - lite roar små!

Det här blocket innehöll också första delen av Kor. Med lätthet tog vi oss över de små stegarna in i hagarna för att sedan vara livrädda att bli jagade av kor. Staffan vågade inte titta så jag höll ko-koll medan han höll tempot.

I den andra kohagen vi kom till hade ett gäng kossor ställt upp sig på startlinjen, det såg ut som om de skulle sätta av efter oss. Jag offrade min löparpolare och lät honom hoppa över och kolla om kossorna attackerade- jag lovade att snabbt dra tillbaka honom över stängslet om det skulle hända. Kossorna visade sig vara lugna och blängde mest på oss. Vi tog oss snabbt genom hagen.

Under denna etapp började magen kurra lite och vi fyllde på med Flapjacks (att liknas vid söt koncentrerad havregrynsgröt med müslismak), vatten, energidryck och Dextrosol. Vi gick när vi åt för att undvika för mycket luft i magen - man blir tillräckligt uppsvälld av att springa så länge, och fisandet går inte alltid i takt med den intagna luften.

Titt som tätt kom Sara och Grabben för att heja fram oss, de meddelade att de kommer att pace:a oss från Kivik vid 83 km. Det såg vi fram emot. Jag och Staffan var otroligt samspelta och höll jämn takt och gång. Vi mötte Magnus vid 60 km där han stod och väntade på Zebban som bara var knappt en kilometer bakom. Det var skönt att höra att han var igång (trots ont knä och dåligt humör). Min lilla blåsa under foten känns inte nämnvärt och den andra blessyren för dagen blir att jag trampar i en koskit. Halva tiden gick åt att leka "Parera-koskiten" när vi skulle igenom de otaliga hagarna, den andra halvan var att hålla koll på var kossorna befann sig och om det fanns någon tjur i närheten. Vid 60 km slutar det även att regna, solen bryter fram och kvällen är fin. Vi jobbar mycket med att hålla låg puls för att inte dra på oss onödig mjölksyra och pulsen hjälper oss att hålla koll på våra kroppars tillstånd.

Vi kommer fram till depån efter 10 timmar och 44 minuter. Musik och glada funktionärer möter oss. Här äter jag banan, skakar till en Vitargo, fixar resorb, tar några salta kex och byter kläder. Att tvätta fötterna med våtservetter och dra på sig nya strumpor (compression) är superskönt. Staffan skiter i att byta strumpor, men han byter i alla fall skor. Eftersom han fått små blåsor på utsidan av lilltårna så klipper han upp sina gamla skor för att det ska bli skönt att springa och inte skava (gammalt Rune Larsson-tips). Jag byter ut mitt vätskebälte mot min nyinköpta löparryggsäck som jag fyller med fler Flapjacks, bananer, saltlakrids, tuggummi, vindjacka, pannlampa och laddare till Garmin och mobiltelefon. Vi är fortfarande väldigt glada och har inte tappat humöret någonting under dagen.

Iförd ny mundering tar vi oss sedan ner mot stranden för att påbörja vår 3:e etapp - den jobbigaste av alla, här skulle mycket sättas på prov...

GAX 100 miles del 1 (4)

Förberedelse och första marathondistansen.

Staffan och jag åkte ner till Skåne redan på torsdagen för att acklimatisera oss. Fredagen ägnades åt jobb för min del, sedan lite pyssel och knåp med våra 4 block vi delat in loppet i. Här sitter vi och klipper till kartor ifall den inladdade banan i Garmin skulle få fnatt.

Vi bodde hos Fredrikas föräldrar i en supermysig Skånelänga i Kåseberga, där värdparet var helt underbara och bjöd på färsk stekt strömming som uppladdning. Jag sov jättegott på natten och vaknade utvilad på tävlingsdagen.

Tidsoptimist som jag är blev vi lite sena till Ystad (flätorna skulle ju fixas...) och när startskottet gick hade jag fortfarande blivit nervös – inte en enda gång under hela tiden fram till loppet. Jag kände mig förväntasfull och glad. Jag, Zebban och Staffan lade oss ganska långt bak för att kunna trixa oss ur stan med de andra löparna som kartläsare – smart val. Efter att ha kommit ut ur Ystad var det lätt att hitta de orange markeringarna som visade Skåneleden. Ett lätt sommarregn duggade hela dagen och höll oss lagom nyduschade hela tiden. Vår första etapp innehöll sightseeing i Ystad, Bjäresjö, Krageholm, Hamburg, Årsjö, Ebbarp, Snogeholm, Sandhuset, Eriksdals Gård, Vitabäck, Floen, Hjortahuset, Höängarna för att sluta i Magleberg.

Min och Staffans strategi var enkel ”Springa på känsla och gå i alla uppförsbackar”. Detta höll vi hela loppet. Vi sprang större delen av den första etappen med Zebban. Då och då sprang vi om/ blev omsprungna av de extremt tajta och vältränade Fallskärmsjägarna. Snygga tröjor att titta på... ;) När 2 mil avverkats kändes det som 2 kilometer. Det är konstigt hur man kan ställa in hjärnan på andra distansperspektiv – som att åka från Stockholm till Strömstad då det känns jättenära till Enköping, men om man bara ska till Enköping så är det jättelångt. Regnet fortsatte dugga.
Naturen var vacker, de första 3 milen var lättsprungna på grus- och asfaltsvägare. En del långa backar dök upp, men vi promenerade glatt på och pratade om allt möjligt. Rätt var det är skriker Zebban rakt ut – löparknä!, här tar vårt sällskap med honom slut, jag och Staffan kör vidare.

När 35 kilometer sprungits och en 5 kilometer lång uppförsbacke avverkats ser vi en MiniCooper Cab längre fram – Sara och Grabben! Vi blir överlyckliga och skuttar dit för att tanka lite mental energi. Vi springer vidare mot marathondistansen och ligger rätt bra till tidsmässigt. Mina dyra, älskade Falke-strumpor visar sig inte hålla måttet. Den lite tjockare delen under foten övergår till tunn överdel på strumpan, och precis i skarven orsakar den en blåsa stor som en 50-öring. Jag känner att det bränner lite när jag springer, detta är den första blessyren under loppet.

Vi springer odramatiskt in i marathondepån på 4 timmar och 55 minuter och välkomnas av Sara och Grabben. Här tömmer jag skorna på sand, vrider runt min strumpa och ser till att mina fötter mår bra. Staffan ignorerar sina, eller jo...han tömmer skorna på grus. Humöret är på topp, jag fyller mitt vätskebälte med vatten, sportdryck och tar med mig en Vitargo Powerbar. 20 minuter senare lämnar vi depån för att ta oss till nästa – 50 miles, 80km, som är den viktigaste depån med de avgörande innehållet i drop bagsen för den stundande nattens löpning. De första 42195 metrarna kändes knappt i benen.

GAX 100 miles: 28 timmar 18 minuter.

Vi gjorde det! Vi klarade distansen. Och vårt tidsmål på runt 28 timmar.

Så här såg vi ut efter målgång.

Uppdatering kommer i låååång version senare. Nu väntas jobb och bar-runda med engelska kollegor ikväll.

GAX 100miles

Imorgon lördag den 15 augusti klockan 8:15 startar 35 löpare i tävlingen GAX – med distansen 160,9 km. Loppet startar i Ystad och löparna följer Skåneleden (Nord till Sydleden och Österlendelen) tillbaka till Ystad. Jag, Staffan, Zebban, Emelie och en drös löpare till är anmälda till detta äventyr. Magnus D är anmäld som pacer till Zebban – Jag och Staffan har nöjet att få sällskap av Träningsglädjen Sara och hennes ”Grabben”. Det finns även ett lopp på 50 miles som går på natten och är den sista hälften av den fulla distansen, här springer Askan och Fredrika tillsammans med 13 andra.

Den första bemannade vätske/energikontrollen kommer efter marathondistansen – det vill säga 42 km [fyrakommatvåmil], den andra efter 80 km och den tredje efter drygt 12 mil. Vid dessa kontroller har vi löpare möjlighet att ha en så kallad ”Drop bag” med innhåll vi kan tänkas behöva. Jag och Staffan har noga gått igenom banprofil, sträckning, tidsåtgång, styrkor och svagheter. Vi har samma mål: Att klara av distansen.

Förra året startade 16 löpare 100miles och 6 kom i mål.

Låt mig presentera mitt team...

...Staffan!
Karaktär: Lugn, fokuserad och målmedveten
Drivkraft: tänja gränser.
Ultrameriter: Uppsala 50k, LidingöUltra 50k, Jättelångt 69k, Trollhättan 12h: 87k
Styrkor: Funktionell träning med NMT, seg, envis och ger inte upp. Peppar vid rätt tillfälle. Smärta är bara tillfälligt.
Målbild: Falla ihop efter mållinjen och veta att jag gett precis allt och inte behöver ta ett enda steg till!

...MarathonMia!
Karaktär: Pratglad, sprallig och noll-koll
Drivkraft: Glädje.
Ultrameriter: 2*6timmarstävlingar: >60k, Jättlångt 69k, Trollhättan 12h: 90k.
Styrkor: Har liksom Staffan tränat militärträning och har allmän styrka. Glad och drivande, peppar och underhåller. Målmedveten och ger inte upp.
Målbild: sittandes på en sten i Ystad, gråtandes av lycka/smärta/glädje över att ha fullföljt distansen, fiskar upp mobiltelefonen och ringer Stekaren och hulkandes meddelar ”Jag är grym!”

Pacers:

Sara (till höger på översta bilden) och Grabben (nedersta bilden) - de kommer att hoppa in vid flera tillfällen och stötta oss när vi är trötta. Är det någon som gillar utmaningar så är det Sara, och Grabben hakar på. De "offrar" eller rättare sagt investerar sin minisemester med att åka till Skåne och pace:a galenpannor.

Håll nu tummarna hårt från lördag kl 8:15 - till mitt på dagen på söndag! Vi har gett oss fan på att klara detta!

Get serious!

Nu börjar det bli allvar!

Jag har tokmycket att göra på jobbet så team-presentationen kommer på fredag :D. Här kommer kort uppdatering på läget:

* min hosta är nästan borta - kurerar mig för fullt
* inplastningsmaskinen kommer att gå varm i kväll för våra 4 block vi delat in loppet i
* Staffan tänker 95% på GAX
* Jag tänker 95% på annat
* Har köpt två stora tuber vaselin
* Jag är inte ett dugg nervös (borde jag?)
* Vi har förlorat vår pacer

...vilket innebär att vi söker Skåningar (eller andra - alltså man får vara bosatt i Halmstad eller nåt...) som har lust att trycka lite energi i oss (som pacer) efter 8-10 mil. Det handlar om snabb promenad längs stranden, i skogen, på slätten i mörkret - och säga till oss att vi inte alls är så patetiska som vi känner oss. Promenera en mil eller två, vara pigga ögon och fräsha ben ett tag. Intresserad?

På fredag ska jag schemalägga bloggläsande för jag har lite abstinens... hinner inte nu. Puss på er!

Min första dejt på väldigt, väldigt länge!

Jag var såååå nervös!

Likt en fjortis flamsade jag omkring hemma och provade kläder. Fnittrade och småsjöng. Det pirrade i magen och nerverna var på helspänn. Det var ju trots allt ett tag sedan jag kollat mitt marknadsvärde. Nu var det alltså dags. Sommarvärme och klockan var 19. Bra att välja kläder där svetten inte syns så mycket, för pulsen skulle gå upp helt klart! Jag kände mig lite rädd, precis som om jag inte kunde, att jag skulle göra något fel. Tänk om jag glömt hur man gör!

Valde med omsorg skor, prick klockan sju var jag redo. Ut i solen. I början var jag nog lite ivrig och ville för mycket, men bara efter några minuter hittade jag rätt. Det flöt på bra och jag hade inte glömt. Pulsen höjdes och jag flinade hela tiden, mina ögon var pilemariskt gröna och jag ville bara berätta för hela världen "Att livet är underbart!" Mina rosa Asics 2140 smekte asfalten. Stegen kändes lätta och vinden ljum. Jag grejade 7 kilometer på 37 minuter - mina första löpsteg på 10 dagar. Marknadsvärdet var ok - kanske lite hög puls - men jag är redo för nästa dejt med löparskorna -för så här lång tid får det inte gå mellan gångerna!

Kärlek. Glädje. Lycka.

Att inte kunna träna

Nu var det så länge sedan jag tränade att jag tror jag glömt bort hur man gör!

Alltså kör jag det gamla vanliga. Ingen träning, mycket skoj och bara tävling! Najs värre.

Nu är det en vecka kvar till GAX. Och en dag. Jag och Staffan funderar och fnular, fixar och donar - var och en på sitt håll. Det kommer att gå bra - så här förberedd har jag aldrig varit inför en tävling någon gång. Men så har jag ju aldrig sprungit 100 miles förut. SEXTON MIL. Drygt.

Vi har lagt upp loppet i 4 block. Varje block har vi sedan gjort en banprofil över, med instruktioner om terräng, vattenställen, WC med mera. Vi har diskuterat vad vi ska ha i våra drop bags (kläder, lampor, energi, skor + annat) som vi kommer att få tillgång till efter ca 4, 8 och 12 mil. Kilometer för kilometer har mentalt redan sprungits. Nu återstår bara själva tävlingen.

Med oss som energi efter 50 miles har vi Militärinstruktör Bruno (vår pacer). Han kommer att få trösta oss när vi är patetiska, piska oss när vi sackar efter, berätta hur underbara vi egentligen är (trots ömma ben, fula flätor, saltränder i fejjan, skavsår av bh-band, skavsår i ljumskarna...) och dela vår lycka när Runner's high plötsligt inträffar - då endorfinkicken blir så stark att det är svårt att uthärda - då leendet sprider sig utan att du kan göra något - då du vill skrika till hela världen att du älskar livet. För det hinner vi nog med. Vi har ju trots allt 16 mil på oss. Drygt.

Jag ska snart snickra ihop en teampresentation för er - så ha lite tålamod. Något måste jag ju göra när jag inte tränar.

Men först en tur ut på landet för lite rosa bubbel och jordgubbar - för de innehåller så mycket bra järn ;)

Nä - det händer faktiskt inte så mycket.

För jag är sjuk. Igen.

Hög feber. Utan anledning. Men jag vilar mig iform inför GAX. Hoppas på att Staffans tokträning även ska gynna mig.

I'll be back!