Jag är ultra.

hela andra varvet på maran lekte leendet i mungiporna. Vad är det jag håller på med? Det ömmar i benen, jag vill slå av på takten, jag är ultra.

Som vanligt hade jag lagt upp en plan på hur loppet skulle disponeras. Precis som vanligt struntade jag fullkomligt i den. Målbilden stämmer dock överens - här är jag med segerskumpan.

Eftersom jag vet att jag grejar att springa rätt långt i 5-minuterstempo var tanken att jag skulle göra det första varvet. Jag hamnade tyvärr rätt långt bak i startgrupp D och det tog faktiskt hela 10 km innan jag kunde hitta mitt flyt. Jag skulle springa med Tone och kanske Zebban. Tone tappade jag bort innan start och hittade ute på Gärdet. Zebban hittade jag innan start och tappade bort när jag hittade Tone. Varmt, ryckigt och trångt. Tone förlorade jag i en vattenkontroll innan 10 km. Jag sprang mitt eget marathon.

På första varvet tog det lång tid innan jag såg någon jag kände i publiken, det var pappa som först gormade i Kungsan - sen tog hejandet vids av Anne-Li, Lilla Duktig, Stefan/Linn/IF Linnéadepån, funktionärer jag kände igen, NMT-Helena, Carro, Peter, Fredrik, Mamma/Malin/Linnéa/Kusin-klacken, Sara/Nilla/Sofy-klacken, Malin H, Görel och Nermina. Förlåt om jag glömt nämna någon vid namn - allt hejande är så mycket värt!

Hela tiden hörde jag "Bra Mia, Heja Mia" Min keps med namnet gjorde susen och många medlöpare log och var lite avis på den pepp jag fick hela vägen. Så fort jag vinkade lite eller tog upp armarna över huvudet började folk vråla "HEJA MIA!" Det var en fantastisk känsla.

Förra året älskade jag första varvet och höll mentalt på att bryta ihop det andra varvet. I år var det tvärtom. Det första varvet var tungt. Det kändes som om värmen var varmare, som om löparna var fler, som om asfalten var hårdare och att jag sprang i sirap. När jag tar Västerbron första varvet ser jag Coach Nisses röda keps lite längre fram. Jag lyfter blicken, skjuter fram höften och ökar takten. "Hej Nisse" hojtar jag, "Mia, vad kul - jag tar rygg på dig... eller nej förresten, det gör jag inte" och jag springer vidare med starka ben.

På andra varvet får jag syn på Mamma, Malin, Madde, Linné & Jonathan, jag vinkar och de blir så glada av att se mig (kärlek), 100 meter längre bort står Sara, Nilla, Sory och några till och hejar glatt. Precis där vänder det. Det här är underbart. Det ömmar i hamstring och jag låter benen pinna på. Jag njuter av de tomma kilometrarna på Djurgården och har återigen en finsk Bajskorvsman framför mig (ska få ett eget inlägg). Jag är lycklig. Det här är inte skön löpning, det här är marathon, det här känns. Viljan att stanna och stretcha ut, hitta lite krafter är stor. Viljan bottnar i möjligheterna vid Ultra. Men jag springer vidare, jag öppnar rummet till mitt ultrahjärta och lägger de sköna känslorna där. Marathon är banne mig ingen lek. Marathon är 42195 meter pannben. Så istället för att stanna upp pinnar jag vidare - jag tillåter mig att gå vid vätskekontrollerna för att inte svälja för mycket luft och få ont i magen. Jag trycker i mig totalt 100 gr coffein-gel fint fördelat under loppet.

På andra varvet springer jag förbi många över Västerbron - folk hurrar och peppar. När jag når toppen lyfter jag armarna över huvudet och skriker "Där fick du så du teg Bro-jävel" Förlåt att jag svor, men jag promenerade över bron förra året och har lovat mig själv att aldrig göra det igen. På väg ner från Västerbron hade jag nog fått en överdos endorfiner för jag skickade kärleksfulla tankar till mina barn, till min älskade bror som slet bakom mig, till mina andra syskon som jag skulle vilja krama där och då och säga till dem alla att "Ni är bäst i världen - tack för att ni finns och förgyller min tillvaro!"

Jag skrattade och hade svårt att hålla fokus. Jag sprang, jag var nära. Det var inte långt kvar tills jag kunde sluta med det här helvetesloppet. Vid Norr Mälarstrand återstod 7 km tills jag kunde lägga marathon bakom mig, tills jag kunde tillåta mig Nå-Tå-testet, bälja i mig vatten, byta några ord med likasinnade och njuta. Precis så där jag ska göra på mitt nästa lopp. Mitt i, utan att folk är stirriga, stressiga och trängs med mig. Mitt i loppet så jag sedan styrkt kan fortsätta. Trygg. På mitt nästa lopp där jag är ultra.