Oundvikligt snötema, pannben, fokus och lattjolajbans.

I torsdags gjorde jag en Snorkkis. Jag transportlöpte hem. Coachen sa 20k, det landade på 15,38k plus pannbensbyggande. Redan efter en kilometer undrade jag vad fan jag gett mig in på. Ett steg fram och ett ännu längre bak – trots Icebugs. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle springa hem. I fickan låg SL-kortet. Jag tänkte att “Jag springer till nästa busshållplats, sen FÅR jag ta bussen om jag fortfarande VILL”. På detta sätt flyttade jag fram beslutet. Tänkte ändå att jag precis som Ingmarie, skulle ge passet 20 minuter innan jag gav upp. Såhär såg vägen hem ut.

En till två decimeter snö, halvmörkt och fortfarande snöandes (läs: småspik rätt i nyllet) och bara jag ute. Och de galna vintercyklisterna. Jag kämpade mig framåt och förhandlade med mig själv. Jag pendlade mellan sega ben, förtvivlat sinne, glada tankar och frusen näsa. Fick lite hejarrop av en äldra man som absolut tyckte att jag skulle ha nummrelapp på mig.

När jag lämnat den värsta modden kom jag över från Solna/Pampas och ner vid Karlbergskanalen, här hade det plogats! Fina hemmavägar!

Jag hade inte så långt kvar hem, landade utanför min port efter 15,38 avverkade kilometer. Huvudet var blytungt av pannbennsbygge och jag ansåg inte att det behövdes mer för dagen. Dissade de dryga 4k som återstod och klev in i värmen.

Efter snöspik kommer vinterlek!

Eftersom transporten hem var riktigt jobbig så lekte jag av mig hela tungheten på fredagens “NMT Off pist”. Ger er bilder istället för ord...

Galet kul. Galet snöigt. Galet barnsligt.