Jag kommer ihåg när jag skulle springa längre än en mil första gången. Leffe på jobbet tränade till Stockholm Marathon och undrade om jag ville springa 12 km med honom runt Brunnsviken på lunchen. Året var 2003 och jag hade som längst sprungit 10 km. På tävling (Midnattsloppet). Varvat med lite gång.
Jag svarade självklart JA, ville visa mig orädd. Natten som följde blev orolig. Jag var nervös som satan och sov oroligt. På väg till jobbet svängde jag in och köpte två flaskor Pripps Energy och hällde i mig. Jag skulle ju springa_hur_långt_som_helst. Jag var skitnervös för att inte orka. För att bli lämnad och inte hitta tillbaka. För att lunchen skulle bli 4 timmar lång... Den ena läskiga tanken efter den andra avlöste mig.
Klockan 11 satte vi av. Vi sprang i prattempo och efter ett par kilometer hade den värsta nervositeten lagt sig. Efter 4 kilomter kände jag att jag fått in ett flow. När vi närmade oss 7,5 kilometer blev jag nervös på nytt. Jag och bästis brukade bara springa just den distansen. Vad skulle hända sen? Skulle jag falla död ner? Hursomhelst så pratade Leffe mig igenom det där med diskussioner om barnafödande och annat som killar i vanliga fall inte pratar om. Vi gick uppför en trappa och stretchade, drack några klunkar vatten och fortsatte. Mitt i allt pratande hade jag glömt bort att fråga hur långt vi sprungit. Jag ville ju veta när jag skulle dö. Leffe hade en GPS-klocka, och jag frågade när samtalsämnet ebbade ut. Då hade vi sprungit 11,2 kilometer.
Och jag levde! Jag hade klarat det. I ren glädje skuttade jag den knappa kilometern tillbaka till kontoret. Jag var så lycklig och kom till insikten att "Allt är möjligt!". Det var en ljuvlig känsla. Året efter sprang jag Stockholm Marathon.
3 kommentarer:
Tycker din blogg är fantastisk! Älskar om att läsa och inspireras av din energi och träning! Du och andra träningsbloggare har inspirerat mig att nu ta steget och bygga min egna sida och blogg om träning (Sveriges första riktad mot barfotalöpning).
Varje vecka kommer jag där att lägga upp mitt träningsupplägg
under rubriken Manisk måndag. Följ det det gärna om du vill och följ mig mot målet sub 3h på maran och mitt mål att bli en alltmer minimal minimalistisk löpare!
http://barfotalopning.se/blogg/
Vilken härlig historia Mia
jag känner igen mig själv så mycket i den. Visst är det härligt när man inser att man orkar så mycket mer än man tror.
Nice!! Kommer också ihåg min första mil, det var 2007, premiärmilen. Hade sprungit som mest 13 minuter i sträck innan. Det var första gången jag sprang en mil och första gången jag hade nummerlapp... inte så stöddig innan ;)
Skicka en kommentar