Träna på träning - tävla på tävling...

Sara undrade imorse vad jag ger min son att äta eftersom han är så grymt snabb. Här är hans frukost i New York - choklad och bananpannkaka. Foto: MammaMia

I en diskussion med sonen för någon vecka sedan nämnde jag att alla har blivit så grymt bra på Nordic Military Training. Att det verkligen gett resultat för alla och att instruktörerna faktiskt skulle ha problem att palla ett helt pass som deltagare. Samtalet fortsatte...

MammaMia: Det är bara jobbigt nu när jag har så ont i hamstring och ligger sist i backintervallerna. (i hopp om att någon gång vara snabbare och glad över att skylla min långsamhet på hamstring)

Alex: vaddå?? Är du sist morsan?

MammaMia: Jomen, jag kan inte trycka ifrån ordentligt och alla är snabbare. Jag är sist upp hela tiden.

Alex: Det har jag inte märkt av. Jag springer ju i och för sig alltid först och har fri sikt framåt. Bryr mig inte så mycket om vem som är sist liksom.

MammaMia: Jamen det är en schysst fördelning - vi ramar in gänget med dig först och jag som huldar om dem sist.

Det krävs ett starkt pannben att alltid ligga sist och vara tröttast/långsammast svagast - men det är nog lika jobbigt mentalt att vara stark/först/pigg. Förväntningarn att alltid ligga på topp och prestera måste ju vara ohyggliga.

Personligen så bryr jag mig inte om jag ligger sist - huvudsaken att jag genomför passet utifrån mina förutsättningar, ger allt jag har och verkligen gör mitt bästa - då är jag ju en vinnare. För syftet för mig är att bygga en stark och tålig kropp, inte vara formtoppad varenda träningspass. Hörde av klokaste Clarence från Studenterna:

"Träna på träning och tävla på tävling!"

Nu kan ju inte Alex rå för att han är explosiv, ung och snabb. Jag låter honom hållas och ligga först. Jag kan ju alltid sola mig lite i glansen av hans framfart.