Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 6 maj 2009

En miljarrrrrd saker på gång!

...och det är då jag är som bäst.

Min kropp och min skalle är som gjord för WorkingOverlaod, jag blir så förbannat effektiv så jag kan ställa upp mot Lucky Luke och dra snabbare än min egen skugga. Bam, bam, bam så är det gjort liksom. Det kanske inte alltid syns på utsidan... som igår när vi hade långa intervaller med IF Linnéa och jag fjösade omkring och pratade strunt. Men det fanns ett skäl till det. Återhämtning. Jag ska inte gå sönder. Jag ska inte bli övertränad. Därför välkomnade jag denna dag med ett stort leende och en härlig känsla efter 8,5 timmars sömn, vila från NMT, energigivande samtal med underbaraste Svägerskan och ett inspirerande möte... Lyckan är här och nu. Punkt.

Maj är en fantastiskt härlig månad med fullspäckat schema överallt. Okej, nu börjar superlativen ta över - men jag ursäktar det med att jag arbetar på ett amerikanskt företag. Den ena händelsen kommer att avlösa den andra, det kommer att vara mycket löpning, tävling och träning i kombination med arbete, tjänsteresor och strategier. Och mina älskade barn förstås, stundande student och sommarlov. Så fort jag får en ledig stund över petar jag in kompisar med spa och kanske en liten BodyJam eller alternativträning.

Njut av det som finns här idag, vänta inte till "sedan". Välj dina energikällor och föredra de positiva. Du väljer dina tankar. Du bestämmer över ditt välmående. Idag tänker jag le mot alla jag möter.

18 kommentarer:

Katarina M-I sa...

...och vips känner jag mig inte så sjuk längre:)

Marre sa...

Härligt Mia! Jag gör dig sällskap och ler mot alla jag möter också! Då är vi åtminstone två töntar med ett fånigt leende som andra för fundera över....

Ett fan! sa...

åh vad jag smittas av din energi varje gång jag går in här och läser! jag har precis mätt upp en runda som är 47km lång på gmap-pedometer. den tänker jag springa. helst i helgen. all thanks to you! jag oroar mig inte för trötta ben eller så, det vet jag att jag kommer få och att jag kan hantera (minns Rune Larssons föredrag där) - men hur fasen gör man med skavsår, när man får ont under fötterna? jag måste ha en strategi för det också!!!!

Anna (Orka mera) sa...

Du är den mest positiva människa jag känner till. Tack för att du smittar av dig och förgyller vardagen för oss andra :)

Löpning & Livet sa...

Glädje smittar av sig. I morse var jag trött och sur. tränade core och sov 2h. vaknade till sol (istället för ösregn som när jag somnade)och var glad. nu när jag läste det här blev jag ÄNNU gladare. tack mia!

Evelina sa...

Lyllo alla som får träffa dig idag och får ett Mialeende!

Carina sa...

Hoppas våra vägar möts idag så jag får chans att le mot dig :-)

MarathonMia sa...

Cykelmygga: Vad bra! :)

Marre: Skönt att få en till fåne, känns bättre när folk surar tillbaka!

Sara: Heh! Så länge jag smittar positivt är det ok! Fotsvar på din blogg :)

Anna: Gulligt! :) Jag tänker fortsätta med det, så titta in här när det är motigt.

Andréa: Visst är det skönt att det kan ändra sig!

Evelina: Lyllos mig som får le mot dem! Tack gulle.

Carina: Annars skickar jag dig ett leende via cyberspejs!

Elin sa...

Blev genast fylld av positiv energi, bara igenom att läsa detta inlägg.

gullfot sa...

"jag blir så förbannat effektiv så jag kan ställa upp mot Lucky Luke och dra snabbare än min egen skugga. Bam, bam, bam så är det gjort liksom. Det kanske inte alltid syns på utsidan..." - muoaawwaahhhaa du tror väl inte en sekund det går att dölja?! Jag minns mitt intryck av dig när jag såg dig första gången, "jäklar vilken powerpuma" - du har liksom den utstrålningen, det kommer inifrån, så är det bara.

Dina sista rader sammanfattar det hela klockrent. Häromdagen blev jag stoppad på väg ur T-banan av en dam som bara ville ge mig en komplimang för min vårjacka - bara sådär. Hur underbart är inte det! En annan bra klassiker i sammanhanget är att lycka inte bestäms av hur omtyckt man är, utan av hur många man tycker om. Jag tror banne mig allt som betyder något ligger i våra händer.

Anonym sa...

fast va, vadå "superlativen börjar ta över"? du verkar inte ha så stor koll på grammatiska begrepp - din text innehåller ETT superlativ, inte mer.

Anonym sa...

Kraaaam! Du är bara såå gó! Tack för att du är du!
HelenaF

Snorkkis sa...

Ja tänk vad leende kan smitta av sig! Jag brukar också försöka le åt alla jag möter när jag springer, för man blir ju så glad när man får ett leende tillbaka!

Sofy sa...

Man skulle kunna tro att du och jag var på samma inspirationsföreläsning idag! I'm in!

Anonym sa...

Kram på dig Mia!
Kände mig lite nere idag, men det vet jag medicinen mot numer - jag går in på din blogg. Tjoho!! Nu ska jag också ut och le i världen!

MarathonMia sa...

Elin: Vad skönt att kunna bidra lite!

Fredrika: :) Du gör mig glad. Vilka toppenbra tankeord "att lycka inte bestäms av hur omtyckt man är, utan av hur många man tycker om." De hade jag inte hört förut men tar med mig fråmåt.

Anonym: Superlativen läser du mellan raderna... ;) och nej, jag har inte så stort fokus på grammatik för tillfället - men superlativen finns där, runt hela mig liksom.

HelenaF: Som att headbanga till Små Grodorna!

Snorkfröken: Härligt! I Windsor förra veckan log alla morgonjoggare mot varandra och sa "Good Morning!".

Sofy: Gott med inspirationsföreläsningar - me like.

Bureborn: Nämen - inte vara lite nere, ditt klingande skratt är som ljuv musik och hjälper våren på väg - släpp loss det :D

gullfot sa...

Det är kanske lite tjatit när kommentarer urartar i diskussioner, men jag tycker det är så förbaskat intressant och viktigt :-) Ang. det här med vara omtyckt/tycka om, jag tänkte på det du skrev om att le mot dem du möter. Ju fler man ler mot, desto lyckligare blir man själv, det finns så jäkla mycket glädje, och ju mer man öser ur sig, desto gladare blir man själv, typ. Tror det är därför som löpningen och kanske just ultran blir en sån jäkla lovetrip ibland, man vill bara öppna armarna och älska allt och alla.

MarathonMia sa...

Fredrika: Håller med. Jag mår bra av att ösa ur mig. Självklart är det roligt att vara omtyckt, men det är inte ett måste. Det viktiga är att man känner glädje i sig själv, MED sig själv. Det tar några år att jobba upp en egen stomme så att det går att öppna upp de där armarna och älska alla oavsett. Sen finns det ju folk som föröker binda ihop armarna på en, men det är en annan historia och kräver lite annan övning. Men utmaningar är ju min specialitet :) Gulle dig. En vacker dag tar du och jag en filt och sätter oss i en park och pratar meningen med livet.