Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 1 maj 2009

Jag var inte så dålig...

...jag var sämst. Verkligen S.Ä.M.S.T


Uppdaterad med samtliga bilder....klicka på länken nedan.

Det jag trodde skulle vara värst övervann jag rätt snabbt. Vi fick instruktioner av Bruno hur vi skulle köra banan, och testa de olika momenten. Hela första varvet darrade jag av rädsla. Armar och ben var som gelé. Men jag testade i alla fall. Att det ska vara så förbannat jobbigt att var 1,5 meter över marken, det ser ju så lätt ut. Att klättra upp för stegen var helt ok, det var den jag bävat mest för. Att ta sig över hindret med hjälp av rep grejade jag bara en gång. Jag ramlade faktiskt ner bakom hindret och slog i ryggen - detta var under uppvärmningen och jag tyckte det var lite pinsamt...jag skuttade snabb upp och låtsades att det var meningen... *visslar*



Inte ett enda hinder var jag bra på. Jag sög rejält. Sämst var jag när jag skulle ta mig över hindren där man måsta hiva sig upp - jag har förmodligen tränat för lite "Hoppa-upp-och-ner-i-en-bassäng" för jag saknar både tekniken och styrka.


Jag är glad att jag lyckades övervinna lite höjdskräck och ta de höjd-läbbiga hindren. Jag accepterar att jag är en looser på att ta fram jävlar-anammat när det gäller att ta sig över prylar (Vem faaaan behöver det under Stockholm Marathon liksom?). Äsch. Jag har allt sparat på foto och film. Njut av eländet här. Jag försökte lindra att få sår på armbågarna med mina allt för stora knäskydd...



P.S Jag tycker det är okej att vara skitdålig på saker också. Ger en möjlighet till att bli bättre. Rapport om blåmärken lär ju komma.

15 kommentarer:

Fredrika sa...

Jag kan tycka det kan vara riktigt härligt att vara sämst ibland. Det är en sån frihet, liksom. Inga förväntigar, någonting. Och alla blir glada att man klarar något. Och hinderbana är ju kul oavsett om man är bra eller dålig. Precis som man ska välja sina fighter, ska man välja sina områden där man högpresterar. De områden där vi suger, det är våra fristader :-)

Jag lovar att följa med någon gång, då kommer du inte att vara sämst längre!

Anonym sa...

Vad gör folk på bilden? Man kan ju inte krypa på det där hindret då fastnar man ju med rumpan i snörena hela tiden, ålning ska det vara.

Andréa sa...

nej usch höjder är inget vidare, men jag tyckte du var duktig ändå!

funrun sa...

hur kom du upp ur "gropen"? Jag krafsade lite på väggarna och fick ta stegen upp efter 5 min... :D

staffan sa...

Mia:

Man kan inte vara bäst på allt, även solen har sina fläckar även du :=)

I morgon är det du som rockar fett i spåret det vet jag och även du.....

Ha en bra kväll

/S

Susanna sa...

Jag tycker också att sådana där "höga" hinder är ruskigt läskiga... Bra gjort av dig att våga testa!

farsan sa...

Vad skönt att även du kan få vara sämst ibland!

Som filmrecensenten skrev i dagens tidning angående Wolverline och hans superkrafter: "serietidnings-figurer är mer intressanta på grund av sina svagheter"

Du har varit alldeles för bra alldeles för länge. Tänk om du gått in i maran med hybris!? Då hade brorsan din plockat dig direkt. Nu är du tillbaka på jorden och vet att det är ett jobb som ska göras, en massa oglamoröst slit.

För övrigt så är du är en asfaltsballerina - inte en jävla jordfräs!

MarathonMia sa...

Fredrika: Ja, det kändes riktigt skönt. Jag kunde liksom skita i att försöka ta mig över för det gick ju liksom inte. Det blev en så skön "So what" känsla. Fredrika bejbi - du är inte sämst = att vara sämst innehåller också en inställning till det man gör. Du har alltid rätt inställning. Jag kombinerade mina misslyckanden med "Jag kan inte" och "Jag tänker inte" inställning.

Anonym: Vi ålade under testomgången. Tyvärr fylldes byxorna med 5kg grus som vi sedan fick bära med oss resten av varvet. Inget var sugen på att få in ytterligare 5 kg att bära runt på. Sååååå stora trosor hade ingen. Idag har vi alla säkert finpeelade rumpor och magar dock.

Andréa: Tack :)

Funrun: Jag krafsade, jag slet, jag kallade instruktören för Skitgubbe och vrålade till slut till Oliver "Hjälp mig upp för i helvete".

Staffan: Idag är jag död. Kroppen svarar inte på minsta förfrågan. Idag vila. Imorgon lååååångpass.

Susanna: Ja, det är ju det enda sättet att övervinna sina rädslor och bygga pannben.

Farsan: åååh! Efter att först ha blivit kallad "Ge mer energi under huven åt en SAAB" så är nog "Asfaltsballerina" något av det finaste jag blivit kallad.

Malin sa...

Jag tycker att du är modig nog som testade! Bara namnet känns ju lite skrämmande... :)

Fredrika sa...

Rätt och rätt... det varierar nog väldigt mycket från person till person vad som är rätt inställning. Visst kan somligas attityder tyckas avundsvärda, men funkar de inte för en själv är de ändå bara kattpiss :-)

Däremot tycker jag det är intressant att vi delar med oss av våra känslor och upplevelser, för det är i bollandet med andra som man kan växa och vidga sina horisonter. Som det att vara sämst inte alltid är det sämsta :-)

Evelina sa...

Älskar ditt smått desperata "jag vill upp!" när du gör planket med repet.

Magda Gad sa...

är helt enig med fredrika!!! när man är sämst kan man bara slappna av och vara, bästa fristaden i världen :-)

MarathonMia sa...

Malin: Ja - och det finns massor av vältränade människor där... iuh.

Fredrika: Det är skönt. Det är härligt - dessutom får jag ju ta fram min styrka i alla fall - jag visar eländet, vilket många skulle dra sig för. Jag hoppas att jag bjuder på lite skön underhållning i mitt kamp över (under) hindren ;) Jag gillar att ta del av andras upplevelser och delar gärna med mig av mina.

Evelina: hahaha -min favvo. Skalbagge som hamnat på rygg liksom.

Magda: Slappna av med mjölksyran som flödade - jo det är sant, att bara vara är en konst i sig som också kräver fokus.

Anneli Kortelainen sa...

Jag står bredvid dig på 1a pallplatsen. Fy f-n vad vi slet och fy f-n vad det känns och inse att mina armar i princip består av luft, fattar ingenting.
Men vi ska ta de där förbenade hinderna, undrar om det kan göras utan blåmärken...
Tusen tack för lånet av ben-armbåge-skyddet, underlättade väldigt mycket.
Kul att hitta din blogg, inspirerande.
Kör hårt så ses vi i skogarna

Anneli

MarathonMia sa...

Anneli-Fightern! Välkommen hit! Ja - nu får vi börja träna på att ta oss upp ur saker... :)