Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 11 maj 2008

Ett soligt Kungsholmen Runt

Vaknade på lördagmorgonen, utvilad och med bara en liten känning av veckans träningsvärk, klockan visade 8:30. Om 2 timmar skulle jag möta mina syskon i Rålambshovsparken för förberedelser inför Kungsholmen Runt.

Jag försökte intala mig själv att dagens lopp bara är en del av min maratonträning. Men den lilla Djävulen satt på min axel och piskade mig och visslade fram ”Ge järnet” ” Du måste köra personbästa”.

Hela morgonen var jag nervös. Jag var klar och förväntansfull redan en timme innan jag skulle vara i Rålis. Till slut stod jag inte ut, packade ihop mina prylar och joggade långsamt ner till vår mötesplats. Solen gassade från en klarblå himmel. Jag saknade både keps och solglasögon. Men det enda jag kunde fokusera på var tävlingen mot mina syskon.

Jag hade rangordnat mina motståndare och analyserat deras styrkor och svagheter under ett par dagar. Lillebror Fredrik stod som potentiell vinnare. Han är snabbare än mig på milen och grym i uppförsbackar. Lång och smidig. Han var mitt största hot och tippad vinnare.

Henrik, som smygtränat och vägrar att ge sig, hade varit sjuk i över en vecka och var feberfri i torsdags. Tack vare detta räknade jag bort honom. Annars hade han kunnat bli en svår konkurrent eftersom han är stark både i ben och i vilja.

Danielle har visat oanad talang på milen och kapat sina tider med minuter. Men distansen hindrade henne att bli ett hot. Jag har dessutom inte märkt något av tävlingsinstinkt när det gäller sport hos Nellan, hon presterar bäst med skallen. Eller om jag får citera tjejen från tonåren ”Fan, jag är ju inte bara intelligent, jag är ju snygg också”.

Som en Joker i leken anmälde sig även Daniel till loppet. Den yngsta i skaran som precis har gjort lumpen. Han har börjat träna de senaste åren och vi hade noll koll på hans förmåga att prestera. Daniel är en kille som är ironisk, cynisk och skämtar om allt. Han sa att han skulle kamma hem hela tävlingen.

På vägen till mina syskon mötte jag Karin, Masse, Nix och Catarina. Vi önskade varandra lycka till och berömde mustascher, blommiga skor och träningsinsatser.

Väl på plats bytte vi alla om till de fina T-shirtarna som Fredrik ordnat. Pappa Putte LK stod det med stora bokstäver på ryggen på de orange tröjorna, med en fin bild på pappa från 80-talet. Lilla Hugo, 3 månader gammal, hade en likadan fin tröja med Farfar Putte tryckt på.

Vi hann bara studsa ner till starten och rätt var det var gick startskottet. Jag hann inte riktigt tänka igenom någon taktik, utan sprang bara iväg. Första kilometern gick långsamt i 5:50-tempo för att det var rätt trångt. Men det var helt okej. Det var stekande hett och inte ett moln syntes på himlen. Jag såg Karin & Co lite längre fram och höll öga på dem för att få upp en bra, jämn fart. Jag lovade mig själv att inte titta bakåt och bli stressad av mina syskon. Vid första vätskekontrollen var alla vatten- och sportdrycksmuggar slut, och funtionärerna fick inte fram ny dricka i samma takt som löparna kom. Jag var snustorr i munnen och solen stekte. Jag blev utan vatten och förbannad. Vid Karlbergskanalen satt Oliver och fotograferade, han ropade ”Lasse ligger 2 minuter före”. Det var både bra och dålig information. BRA för att det innebar att mina syskon låg bakom mig, ingen hade tagit täten när det var grötigt med folk. Dåligt för jag vill ju så klart vinna över alla jag känner J.

Första varvet gick på över 50 minuter, vilket innebar att jag inte skulle ta personbästa. Jag brottade ner den lila Djävulen på axeln och sa ”Nu ska vi kamma hem segern i syskontävlingen! Det är det viktigaste idag”. Catarina stod och hejade precis vid inloppet och ropade ”Du ser stark ut Mia” Jag kände mig inte stark… Vid varvningen i Rålis där man får ta en extrasväng fick jag syn på Freddan, han låg ungefär minuten efter mig. När mina ben kändes tunga var flåset okej, då kändes det som jag sprang för långsamt, när jag ökade lite och började flåsa kändes det okej i benen. Jag fokuserade stundom på benen och försökte flytta fokus till hjärta och andning. I varje uppförsbacke försökte jag öka lite eftersom jag vet att detta är Fredriks styrka. Han skulle inte få vinna på grund av mina backkomplex. Jag är grym i nedförsbackar och sprang på ordentligt. Tyvärr är inte nedförsbackarna alltför många runt Kungsholmen, det känns mer som det hela tiden går uppför. Solen gassade rejält, men andra varvet kändes lite svalare. Jag försökte hålla snabb takt i solen för att kunna återhämta mig i skuggan. Hela tiden ”hörde” jag Fredriks steg bakom mig och tänkte att vilken sekund som helst springer han förbi mig. Jag vägrade att se mig över axeln. Efter 12 kilometer kändes det tungt, för att 500 meter senare kännas superlätt igen. Jag lade kilometer efter kilometer bakom mig och ignorerade min skrikande stortå. När jag kom förbi Stadshuset var det bara att öka takten. Om Fredrik hade krafter kvar skulle han ge järnet nu. Jag ville inte ge honom möjligheten. Jag ökade lite till. Jag ville krokna, jag ville inte ta ett steg till, men benen gick av sig självt. Bara lite kvar. Heja, heja…. Lite till. En kilometer kvar – den hemska extrasvängen i Rålis. Jag fick syn på min familj med Oliver, pappa, Cia, svägerskor, syskonbarn och andra vänner. Jag började vifta med armarna och fick jordens hejarrop och klapp!

Jag kom i mål på tiden 1:50:52 (officiell tid, glömde ju stänga av min Garmin…) som segrare i Syskonfajten! Strax efter kom Freddan. Vi liknade bort till vårt Taikonläger där grillen med hamburgare väntade. Sparkade snabbt av mig skorna för att lufta mina blå, blåsiga fötter. Vi hejade fram de som kom springandes efter oss och höll ögonen öppna för orange tröjor. Efter ett tag kom Henrik lunkandes, lilla Jonathan fick sitta på hans axlar över mållinjen. Några minuter senare kom en lycklig Danielle i mål med följande annonsering ”Jaha, nu var det här gjort, nu behöver jag aldrig mer springa igen”. Slöseri på en framtida talang enligt mig.

Dagens höjdpunkt var ändå när Jokern Daniel kom springande med kramp i benet. Vi tjoade och hojtade, han ökade takten och drog högerbenet efter sig, som vanligt bjöd han på underhållning av högsta kvalitet. Det var strax efter honom de hade dragit linjen för att hålla sig inom maxtiden.

Officiellt resultat för Pappa Putte LK:
Mia: 1:50:52
Fredrik: 1:52:03
Henrik: 2:04:51
Nellan: 2:12:06
Daniel: 2:22:58

14 kommentarer:

Karin sa...

Du är inte bara grym i nedförsbackar, du är grym i uppförsbackar också! Och på halvmaran! Mia, du är skitbra!! :-) Grattis igen, nu laddar vi för SM och sen BM!

Fredrika sa...

Oj, då undrar jag om det inte var "din" Daniel jag sponsrade med en salttablett typ i början av Karlbergskanalen andra varvet! En Pappa Putte-kille (svårt att inte lägga märke till så udda lagnamn...) som hade kramp. Ifall han är orolig över att ha tagit emot kapslar med vitt pulver från okänd så kan du lugna med att det var SaltStick Caps från www.saltstick.com. Starkt att han tog sig i mål i alla fall!

Grattis till snygg prestation - inte illa att klå brorsorna med sånt besked! Och syrran lär väl kanske tänka om när hon så småningom närmar sig di 40... ;)

funrun sa...

starkt jobbat i solskenet! Två varv hade jag förmodligen blivit en blöt fläck av, jag är så imponerad av er alla som klarade det!

jumper sa...

Märkligt att ha sprungit de två varven utan att veta att man varit mitt inne i detta familjedrama (som till och med överträffar syskonen Karjalainens (snits. anm.)). Jag blev tydligen omsprungen av två av er i början men hade de övriga tre bakom mig i mål. Spännande skildring och bra sprunget!

MarathonMia sa...

Tack alla!
Karin: Ja, vi fick ju fortsätta fira och dessutom övertala Helena till BM. Det blir grymt!

Fredrika: Tack, räddande ängel! Jag hade ALRDRIG orkat gå och hämta upp honom ;-)

Funrun: Äsch - såhär efteråt känns det som en fis i rymden, men två varv igår var mentalt påfrestande! Bra jobbat du med - på milen!

Jumper: Javisst är det härligt att det pågår små dramor omkring oss. Tänk vad många universum vi rör oss i!

Anna (orka mera) sa...

Grattis till en jättebra tid! Bra jobbat.

Lilla Duktig sa...

Hurra hurra hurra!

Du är bäst. Men det visste jag iofs redan!

MarathonMia sa...

Anna: tackar och niger.
Lilla Duktig: Allra ödmjukast...

Catarina sa...

Har sagt det förr men det tål att sägas igen. Du har ett grymt driv i stegen Mia. Jätte grattis till kanon fin tid i lördags.

Magda Gad sa...

Vilken familjekärlek :) Och bra kutat!

selma sa...

jasså var det ni som sprang i de balla T-tröjorna?? starkt jobbat!!!

Lillebror Fredrik sa...

Som bitter tvåa måste jag väl då påpeka att det fanns en uttalad strategi att försöka köra första varvet tillsammans för att sedan låta syskonfejden börja, det skulle ju ändå vara en kul grej i solen. Men Mia stod tydligen inte med på den cirkulationslistan eftersom hon försvann som en avlöning så fort startskottet small av. Och efter att ha väntat in Henkan vid första vätskekontrollen hade försprånget blivit för stort. Men cred till en bra tid och ditt tänk i backarna, det var det som räddade ditt guld..

MarathonMia sa...

Usch - nu får jag dåligt samvete. Men en tävling är en tävling. Jag kan vänta på bussen men inte på någon efter ett startskott. Men bara för att du är en sån underbar människa så tillåter jag mig att skämmas lite.

Anonym sa...

respect approacha relativity sheenaec expenditure italy montenegro undesirable brim analysed distribute
lolikneri havaqatsu