Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 16 april 2008

Henne har du fått för dina synders skull!

Skulle man kunna säga till min mor. Trots att jag fyller 38 i år, beter jag mig som en trotsig tonåring mot mig själv. Jag är skenhelig och säger att jag ska lyssna på kroppen, det går att likna vid en trotsig skitunge som smiter ut på natten när föräldrarna somnat. För hur mycket jag än säger till på skarpen gör jag det som är roligt. Vila är inte roligt - det är skittråkigt. Idag har jag inte plockat många vuxenpoäng...

Vad snackar jag om?

Under årens lopp har jag haft problem med ryggen till följt av hårda, korta sätesmuskler. Jag brukar få bukt med detta genom att gå till en naprapat var 4:e vecka. Hon har gett mig massa bra stretchövningar som jag kör så ofta jag kan. Nu har jag varit lite för duktig i mitt stretchande… så jag har inte längre ont i ryggen. Det har flyttat sig nedåt hamstring. Jag har inte ont som i ONT. Men jag känner rumpmuskeln som en förkrympt sten…eller…det går inte att beskriva. Det gör inte ont men det känns. Bit ihop och kör, säger huvudet. Vilket jag gör, men benet följer inte med. Särskilt inte när det lutar lite uppåt.

Detta hände på intervallträningen igår. Vi skulle köra 8*700meter. Efter 5 intervaller hoppar mitt Brolinlårsliknande Barbie-ben ur led. Inte på riktigt. Men det är så det känns. Som om muskeln på höger sida krympte eller gummisnodden blev gammal och torr. Eller att själva gängan gått sönder…gnissel, gnissel.

Jag hoppade över att springa fort de sista intervallerna men joggade runt ändå. Lovade alla, inklusive mig själv att ta det lugnt och tidigarelägga naprapatbesöket.

So far so good. Det gick ju lika lätt som att inte äta halvfabrikat sa trots-Mia och klämde i sig en påse Salt och Blandat.

Har således kört BodyPump med sonen på morgonen och ser fram emot lunchens jogg med attityden ”Det spelar ingen roll vad ni säger, min intelligens levererar inte under maratonsträningssäsong, den behövs bättre på jobbet”

8 kommentarer:

Karin sa...

Eller så kan man säga "jag hör vad ni säger, men jag skiter i det" ;-) Du är rolig du. Hoppas bara att barbiebenet och naprapaten är inne på samma spår som du. Och du vet att det bara är omtanke om dig ;-)

MarathonMia sa...

Jag vet. Det är det värsta :-). Jag vet.

Min naprapat hittar allt. Det går inte att gömma några onda muskler alls. Hon är hård, men rättvis.

Det SKA kännas att man tränar.

Anonym sa...

Nu ska du ju till en naprapat vad jag förstår, men jag gav lite tips i denna tråden:

http://likeanathlete.blogspot.com/2008/04/pirr-what-now.html

Hoppas din naprapat fixar problemet, det är inte kul med en ond rumpa.

Anonym sa...

Men ta det lugnt för guds skull... Att stressa på träningen ger skada och det har du inte tid med nu!

Karin sa...

Hold on hold on hold on!! INTE bli skadad här nu!

Bra att du ska till naprapaten och fixa till dig igen. Du känner ju bäst själv hur "ont" det gör, men tänk på att när det sen gör ont på riktigt kan det ta TID att bli bra! Usch (hemska minnen)

Ta hand om dig knäppis!

MarathonMia sa...

Medeltist: BIG SMILE. Har vi samma naprapat? http://marathonmia.blogspot.com/2008/01/stenhrd-skinka.html

Masse: Stressad? Jag? Med 45 dagar kvar till SM? Noooooo way.

Nike: Men jag har aldrig varit skadad, vet inte hur det känns. Det är nog bara en stel muskel eller en löjlig liten nerv i kläm...Har aldrig haft ont på riktigt...

Anonym sa...

Haha..verkar vara poppis det där med tennisbollen. Njae..min naprapat är en han som är stor som ett hus och väger 120 kg, så det är nog inte samma :) Du kan tänka dig när man får hans armbåge i rumpan..då känns det!

MarathonMia sa...

Iuuuu. Armbågar i rumpan, sedan nålar och maskin som tar riktigt ¨på djupet...aaaaaj. Men det går över. och blir bättre. och det är ju bra. Har tyvärr väntat två veckor för länge. Men idag känner jag inget alls...