Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

tisdag 8 april 2008

Puls(a) i snön...

Vilket aprilväder! Snöblandat regn. Helst av allt ville jag bara stanna hemma och läsa. Men som tur var hade jag grymma bilköer hela vägen hem, fixade snabbt ihop middag åt en extremt hungrig tonåring, bytte om samtidigt som spaghettin kokade, fixade ihop pastasås med bacon, ost och grädde. Letade fram varma fuljackan och stack ner till tunnelbanan.

Jag hann alltså inte tänka efter. Plötsligt var jag där på Zinken, ingen återvändo. Annika kom springades med ett leende precis vid entrén och plötsligt kändes backintervaller i skitväder inte så konstigt.

Våra eminenta ledare har dragit på sig förkylning och ligger hemma i sjukdom (Skickar en mental krya-på-er-hälsning eftersom en av dem ska springa Boston maraton om två veckor). Rebecka tog över taktpinnen. Lugn jogg ner till Tanto för backintervaller. Västerbron får vänta till våren vill visa sig igen. Den sista biten fram till backen var det snöpisk i ansiktet och en ordentlig motvind, kändes som om någon tryckte mig baklänges precis som om det var amerikansk fotboll jag tränade och inte löpning. Backen kom i alla fall tidigare än vanligt, någon måste ha kortat vägen och tagit bort lite båtar för vips var vi framme.

Idag körde vi 8 intervaller – backen upp och ner är 290-300 meter. Jag fick möjlksyrakänning efter 3 stycken. Den sista intervallen tog jag rygg på Linn, hörde hur Britta och Annika flåsade mig i nacken. Tog i av kung och fosterland, ville få upp min puls…men maxpulsen idag blev bara 169. Annikas puls var uppe i närmare 190 – det är respekt.

Småjogg tillbaka, sedan tunnelbana hem – hade inte glömt SL-kortet idag.

Total mängd: dryga 8 km inklusive 8 backintervaller. Total tid för kalaset : 46:21.

Det här med pulsen ger mig funderingar. Den högsta puls jag haft sen jag började använda pulsklockan är 172. Jag brukar känna antingen flås eller tunga ben/mjölksyra. Aldrig både och. Ska det vara så?

Glöm inte rösta--------->

6 kommentarer:

Karin sa...

Starkt jobbat i ruskigt väder! Men visst är det skönt när man gjort det?! Riktigt snabb fart idag också, jag blir lite avundsjuk faktiskt. Och duktigt att orka de fem avslutande intervallerna MED mjölksyra, det är inte alla som fixar!!
Skönt att du hade SL-kortet med dig, det hade varit väääldigt kallt annars ;)

Mia sa...

Du är grym!

MarathonMia sa...

Karin: dito - dina intervaller var ju helt outstanding - för du var tvungen att göra dem själv!

Mia: Du med!

Karin sa...

Hahaha, tack :-) Det var ruskigt ensamt, klart roligare med sällskap!

MarathonMia sa...

Du får glada, galna kompisar på tisdag! Och femti spänn!

Mayumi sa...

Nu gav du mig nåt att bita i mitt i pluggandet. Använde din fråga som utgångspunkt när jag studerade hjärta och musklernas energiproduktion. Din maxpuls borde ligga på ca 182 MEN det är väldigt individuellt. Du kan ha högre eller lägre. Inget fel i det. Flås beror vanligtvis på att du inte får tillräckligt med syre i kroppen, försök fokusera på andingen i tempot. Djupa andetag. Hitta ditt steady state :)
Och så mjölksyran, spjälkningen, åter igen, musklerna får inte tillräckligt med syre och detta gäller oftast vid tempoökning eller start av fysiskt arbete o maximalt arbete.
I ditt fall kan det kanske vara så att du vid tex intervaller eller backträning trots bra andning och tillräcklig slagvolym o puls helt enkelt inte hinner transportera ut tillräckligt med syre till musklerna. Tänk på att din puls sjunker så fort du saktar ner farten....har du en gång fått mjölksyra så finns den kvar i muskleln till avslutat arbete. Distansjoggar du och känner flås så kanske du trots kroppens ansträngning ändå får tillräckligt med syre så att du undviker mjölksyra men kroppen kämpar extra hårt för det...
Bara en fundering, är ju ingen expert men det var kul att fundera! :)