Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 31 maj 2009

Jag är ultra.

hela andra varvet på maran lekte leendet i mungiporna. Vad är det jag håller på med? Det ömmar i benen, jag vill slå av på takten, jag är ultra.

Som vanligt hade jag lagt upp en plan på hur loppet skulle disponeras. Precis som vanligt struntade jag fullkomligt i den. Målbilden stämmer dock överens - här är jag med segerskumpan.


Eftersom jag vet att jag grejar att springa rätt långt i 5-minuterstempo var tanken att jag skulle göra det första varvet. Jag hamnade tyvärr rätt långt bak i startgrupp D och det tog faktiskt hela 10 km innan jag kunde hitta mitt flyt. Jag skulle springa med Tone och kanske Zebban. Tone tappade jag bort innan start och hittade ute på Gärdet. Zebban hittade jag innan start och tappade bort när jag hittade Tone. Varmt, ryckigt och trångt. Tone förlorade jag i en vattenkontroll innan 10 km. Jag sprang mitt eget marathon.

På första varvet tog det lång tid innan jag såg någon jag kände i publiken, det var pappa som först gormade i Kungsan - sen tog hejandet vids av Anne-Li, Lilla Duktig, Stefan/Linn/IF Linnéadepån, funktionärer jag kände igen, NMT-Helena, Carro, Peter, Fredrik, Mamma/Malin/Linnéa/Kusin-klacken, Sara/Nilla/Sofy-klacken, Malin H, Görel och Nermina. Förlåt om jag glömt nämna någon vid namn - allt hejande är så mycket värt!

Hela tiden hörde jag "Bra Mia, Heja Mia" Min keps med namnet gjorde susen och många medlöpare log och var lite avis på den pepp jag fick hela vägen. Så fort jag vinkade lite eller tog upp armarna över huvudet började folk vråla "HEJA MIA!" Det var en fantastisk känsla.

Förra året älskade jag första varvet och höll mentalt på att bryta ihop det andra varvet. I år var det tvärtom. Det första varvet var tungt. Det kändes som om värmen var varmare, som om löparna var fler, som om asfalten var hårdare och att jag sprang i sirap. När jag tar Västerbron första varvet ser jag Coach Nisses röda keps lite längre fram. Jag lyfter blicken, skjuter fram höften och ökar takten. "Hej Nisse" hojtar jag, "Mia, vad kul - jag tar rygg på dig... eller nej förresten, det gör jag inte" och jag springer vidare med starka ben.

På andra varvet får jag syn på Mamma, Malin, Madde, Linné & Jonathan, jag vinkar och de blir så glada av att se mig (kärlek), 100 meter längre bort står Sara, Nilla, Sory och några till och hejar glatt. Precis där vänder det. Det här är underbart. Det ömmar i hamstring och jag låter benen pinna på. Jag njuter av de tomma kilometrarna på Djurgården och har återigen en finsk Bajskorvsman framför mig (ska få ett eget inlägg). Jag är lycklig. Det här är inte skön löpning, det här är marathon, det här känns. Viljan att stanna och stretcha ut, hitta lite krafter är stor. Viljan bottnar i möjligheterna vid Ultra. Men jag springer vidare, jag öppnar rummet till mitt ultrahjärta och lägger de sköna känslorna där. Marathon är banne mig ingen lek. Marathon är 42195 meter pannben. Så istället för att stanna upp pinnar jag vidare - jag tillåter mig att gå vid vätskekontrollerna för att inte svälja för mycket luft och få ont i magen. Jag trycker i mig totalt 100 gr coffein-gel fint fördelat under loppet.

På andra varvet springer jag förbi många över Västerbron - folk hurrar och peppar. När jag når toppen lyfter jag armarna över huvudet och skriker "Där fick du så du teg Bro-jävel" Förlåt att jag svor, men jag promenerade över bron förra året och har lovat mig själv att aldrig göra det igen. På väg ner från Västerbron hade jag nog fått en överdos endorfiner för jag skickade kärleksfulla tankar till mina barn, till min älskade bror som slet bakom mig, till mina andra syskon som jag skulle vilja krama där och då och säga till dem alla att "Ni är bäst i världen - tack för att ni finns och förgyller min tillvaro!"

Jag skrattade och hade svårt att hålla fokus. Jag sprang, jag var nära. Det var inte långt kvar tills jag kunde sluta med det här helvetesloppet. Vid Norr Mälarstrand återstod 7 km tills jag kunde lägga marathon bakom mig, tills jag kunde tillåta mig Nå-Tå-testet, bälja i mig vatten, byta några ord med likasinnade och njuta. Precis så där jag ska göra på mitt nästa lopp. Mitt i, utan att folk är stirriga, stressiga och trängs med mig. Mitt i loppet så jag sedan styrkt kan fortsätta. Trygg. På mitt nästa lopp där jag är ultra.

26 kommentarer:

gullfot sa...

Inga kommentarer, bara ett stort flin :D

funrun sa...

hehe, vad underbart Mia!
(och ett mara-inlägg utan en enda tidsnotering, kors i taket ;) )

Masse sa...

Härligt! Löparlycka!

Annika A sa...

Det låter fab! Mina föräldrar stod och skrek på Södermälarstrand på samma ställe jag var på förra året. De skickar en särskild hälsning till dig. De sa att du såg så glad ut.

Löpning & Livet sa...

Du är underbar! :) Härlig läsning!

Elin sa...

Du är så duktig :-) Sitter med ett leende på läpparna när jag läser detta inlägg.

Magnus sa...

Bra jobbat Mia, grymt starkt!

/ Magnus Drewsen

Anonym sa...

Underbar läsning! Nu laddar vi om till Berlin:-)

Kram T

Susanna sa...

Grattis! Du och dina beskrivningar är helt underbara!

Anna (Orka mera) sa...

Så fantastiskt härligt! Än en gång, stort grattis!!!

MarathonMia sa...

Fredrika: kram

Funrun: Tid? det är något man får ny av hela tiden!

Masse: L-Ö-P-A-R-L-Y-C-K-A!

Annika: Jag blev så glad att se dem så jag vinkade lite extra! :D det ska ju vara kul att springa!

Andréa: Hehe - gulle.

Elin: Bra där tjejen!

Magnus: Tack och grattis till dig! Du grejade maran! Yey!

Tone-Bejbi: Ja det gör vi... jag ska bara ultra lite först.

Susanna: Tackar tjejen :)

Anna: Tack igen. Jag har en teori att du och Andréa rockade så för ni är vana vid hög puls, värmen och att dela syret med många på liten yta - jag tror spinning är att rekommendera för värmeträning!

farsan sa...

"Förra året älskade jag första varvet och höll mentalt på att bryta ihop det andra varvet. I år var det tvärtom."

PRECIS så skulle jag sammanfatta mitt lopp också.

Eller älska och älska... jag var åtminstone lycklig och oberörd.

farsan sa...

"Oberörd"...

Det var ju ett jävla ordval det också när det gäller ett maraton.

Jag var lycklig. Punkt.

Magdalena sa...

Haha, inlägget ÄR Mia! ;o) Du var rätt hög på löpning kan man lugnt säga. Västerbron skulle bara våga yttra sig i framtiden!

MarathonMia sa...

Farsan: Oberörd är ett ord med stor innebörd. Oberörd är... användbart.

Magdalena: Jag lovar att skratta på Västerbron ALLA gånger!

funrun sa...

ses senast i hallsberg ultra-mia

Cicci sa...

Grattis till ett bra lopp! Rolig läsning =)

Carina sa...

Härlig skildring av maran!!

Snorkkis sa...

Underbart! Och tack för lite inspiration jag fick av er i starten!

Zebban sa...

"Där fick du så du teg Bro-jävel" HAHAHAHAHAHAH, så jävla bra!
Synd att jag tappade dig så tidigt, men vi gjorde båda ett bra lopp trots allt, eller hur? ;)

3:30 nästa år som sagt... Ingen press...

Anonym sa...

Ah ,en sån keps måste jag bara fixa till nästa gång (va, skrev jag just nästa gång?)

En sån underbar marabeskrivning! Och grattis igen förstås!

Sofy sa...

Sådärja. Årets marathonberättelser är kompletta i och med att jag läst din. Brojävel! Så. jäkla. starkt!

Benet sa...

Du är så grymt stark Mia! Så otroligt sprudlande superstark! Snyggt sprunget, och kul att äntligen få träffa dig IRL! Kör hårt. Du ÄR ultra!

Maria sa...

Du är Ultra och jag tydligen en brödrost......hoppas inte att jag springer som en sådan iallafall ;o)
Ses i mrogon, god natt (för länge sedan)

MarathonMia sa...

Funrun: Vi kanske hinner knarka några kilometer tillsammans innan? En Extreme i makligt tempo kan väl aldrig skada?

Cicci: Tack. och tack! :)

Carina: Jajustdet - det var maran vi sprang - lätt att förtränga så här några dagar efter...

Snorkfröken: Ja visst är det lätt när Zebban babblar i 3 km, tiden flyger iväg!

Zebban: Jag känner ALDRIG press. 3:30... då får jag nog köre Västerbrointervaller en gång i månaden från och med nu!

Bureborn: Där satt den! Klart du ska anmäla dig igen - det är ju bra sightseeing... och garanterat fint väder!

Sofy: haha - har du marathonläst? ;)

Benet: Verkligen kul att träffas på riktigt! Klubben är ju bäst komplett liksom. Med en växande ultrasektion - vi får se till att postorderövertala Zebban också.

Maria: Jasså - det var du som knep brödrosten - jag får gå och köpa mig en. Men det gör jag så gärna för benen mår bra och jag inser återigen att jag kunnat klämma ur mer av dem :D (om jag velat)

Catti sa...

Jag är så stolt över dig och imponerad av din bror.