Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

tisdag 17 februari 2009

Jag är skiträdd!

Ångestens kardborreband har fäst mig i heltäckningsmattan på kontoret.

Brorsan ringde igår och berättade att han sprungit halvmaradistansen i helgen. Bara av en händelse så där. Hans mil kändes så skön och lugn så han drog till med 21,1 km. På tiden 1:40:00. Skit. Jag har aldrig sprungit halvmaradistansen på den tiden. Nu känner jag dessutom att jag ligger lite efter med löpningen... missade långpasset i helgen och sprang nästan ingenting på NMT-träningen igår morse. Jag har inte sprungit ensam på väldigt länge och känner mig rädd för att testa igen... vågar jag? Tänk om jag bara orkar några kilometer i min ensamhet? Tänk om jag blir överfallen av känslan-att-vara-så-där-usel? Tänk om jag glömt bort hur man springer ensam, om jag glömmer att njuta? Jag är skitskraj för tanken.

Jag står här på kontoret med träningsbagen bredvid mig, löparskorna tittar bedjande på mig...

Bäst att ta tjuren vid hornen!

****************************************

13 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Klart du kan! Klart du inte glömt! Snöra på dig skorna och ge dig ut nu!

Anonym sa...

Som Jens säger på NMT "Tänk inte så mycket, bara gör" !

Lycka till! du klarar det!

Anonym sa...

ensam är stark!

gullfot sa...

Jag skulle bli skeptisk så fort jag hörde ordet "halvmaradistans" och "1:40" i samma mening, alldeles särskilt av ett syskon. Jag tolkar det istället såhär: "Oj då, det gick lätt att springa så jag körde lite drygt två mil (= 20,08 km), det är ju fan en halvmara, och det gick på en timme och fyrtio minuter (= 1:44:30)." Och det allra viktigaste: "Eftersom jag är så god form så behöver jag inte träna mera, det löser sig till maran."

Kör hårt Mia!

Masse sa...

Du saknar the loneliness of the long distance runner helt enkelt...

Anonym sa...

Jag tror jag har sagt det förut - Fredrika är klok. Lyssna på henne. :-D
Och även om han inte förskönat sanningen - det är ju en mara det gäller. Då tar du fram Trängsväken ur bakfickan!

Anna (Orka mera) sa...

Äsch han vill bara skrämma dig. Jag slog både man och svåger i Stockholm marathon trots att båda två sprungit mycket längre, fortare och bättre.

Magdalena sa...

Kör på! Jag tror att brorsan försöker psyka dig lite! Psyka tillbaka! typ "3 mil på 2:10) eller nåt sånt! ;o)

Anonym sa...

Nu är det ju inte 21.1 som det gäller, inte heller i behagliga -2 grader heller, utan 42k i asfaltssmältande värme... det är ju gubevars 102 dagar kvar! Oceaner av tid att träna på de sista 35...

Minns jag inte helt fel så har ju du gjort det här några gånger fler än honom?

farsan sa...

Så här är det:

OM han skulle han ha gjort detta så skulle han självklart aldrig skryta med det. Tvärtom tonar man ned sådant eftersom man ALDRIG vill hetsa en motståndare till att träna ännu hårdare.

Nu kastar han istället upp en lögn, antingen för att skrämma dig och hoppas på att du lägger dig platt alt. att han redan nu inser att loppet är kört och vill bara "ha lite kul" och flamsar, eftersom han vet vad du går igång på. Störst sannolikhet att det är andra alt. som gäller.

Du kan välja mellan att:

1. Slappna av, fortsätt träna hårt och du får snart en ursäkt till varför han inte kommer ställa upp i år.

2. Ha lite kul tillbaka, syna bluffen och bestäm att ni kör en gemensam träning, ett tuffare långpass. Självklart visar det sig då att han inte ens når fram till 21,1K.

"It takes one to know one"

Anonym sa...

Det fixar du Mia tänk bara att "det är som att cykla" man glömmer det aldrig! Tror du inte bror din överdriver lite;-)!

MarathonMia sa...

Fredrika är verkligen en klok kvinna. Jag pratar ju innan jag tänker :)

Jag har verkligen saknat the loneliness of the long distance runner - jag ska ta mig ut på ett riktigt Ior-pass så fort jag har ordnat till saker och ting på jobbet :) om en vecka eller så...

Och självklart gör ju lillebror allt för att stressa - jag vet att jag klår honom på maran - jag är ju MarathonMia. Jag vet hans akilleshäl...

Magda Gad sa...

ok för att sätta lite perspektiv på det hela - må hända att du inte sprungit som du brukar sista tiden, men du har TRÄNAT. du har blivit starkare och mer explosiv och allt det kommer göra dig till en bättre löpare. och löpningen har du.

och perspektivet? pja, här finns en som knappt rört sig mer än på sin höjd en 5 minuters promenad i långsamt mak en gång om dagen de senaste tre veckorna... men det löser sig nog det med, är ju inte så att man sitter i rullstol ;-)