Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 9 februari 2009

Tacksamhet och anpassning

Brutet ben är läskigt.

Halt och jävligt efter helgens slask och nattens minusgrader. Östermalms IP låg spegelblank av is med ett pudertunt lager snö. Givetvis tar det en nanosekund så är olyckan framme. När Militärpasset precis satt igång, försvinner fötterna under Bjarne. Cool som fan säger han "Kan någon ringa ambulans - mitt ben är av". Vilket var sant. Precis under knät var benet av. Jag har extremt svårt att se sånna här olyckor och är glad att jag låg långt bak i ledet. Sjukvårdargänget på 5 personer fixade allt som kan fixas (ambulans, varma kläder, tröstande ord och närhet). Vi andra var lite omtumlade och Bruno drog iväg med oss till skogen. Lugnt och metodiskt. Utan ruscher och fokus på vart vi satte fötterna. Bjarne läte senare meddela att han tar med sig benet i en ryggsäck och kommer på kvällspasset.

Snön och månen lyste upp skogpartiet och vi satte igång med parövningar med fightinginfluenser. Boxning, sparkar, boxning i mage, armhävningar, förflyttning i olika varianter. Mycket fokus på överkropp med naturen och varandra som hjälpmedel.

Något som slår mig är tacksamhet. Tacksamhet för tränare och ledare som finns där för att se till att vi får en vettig träning. När jag sprang med TSM igår fick jag och Tone agera farthållare med TSM-Catti för hennes klocka hade fått snurr. Under passet hölls det konferens ledare emellan, någon höll koll på vägen, när vi skulle svänga och vart vi skulle. Någon höll koll på underlaget och hinder, en annan kollade så gruppen höll ihop - justerade in oss i rader, en tredje kollade så att alla hängde med. Så var det Catti som skulle hålla tiden - vilket hästjobb! Med halka och hinder klarade hon det galant. Vilken insats. Idag visade Bruno sin förmåga att snabbt anpassa sig till underlaget och folks reaktion på det inträffade. Vi fick en bra, lugn träningsstart på veckan. Jag kommer själv ihåg hur utmanande det var att hitta på olika typer av övningar för en grupp med olika duktiga killar under min tid som fotbollstränare. Att hitta roliga, alternativa, bra övningar.

Tack alla tränare och ledare där ute som tänker åt oss! Vi får allt serverat och behöver bara delta. Jag och LillaDuktig körde feedback till alla bra instruktörer vi hade när vi tränade gruppass på gym tillsammans - det var sjukt motiverande och inspirerande.

Gör det du med! Nästa gång en instruktör är bra - säg det! Eller om du gillar musiken, en viss övning eller bara tycker att han/hon har coola skor. Säg det! Så - ut och förmera er själva och tacka för passet!

TACK!

**************************************************

6 kommentarer:

Andréa sa...

Men usch vad hemskt!! Jag mår lite dåligt bara av att tänka på hur det såg ut, men framförallt hur det måste ha känts!

Och jag håller fullständigt med dig om hur bra det är att ge beröm när man tycker något är bra (eller snyggt, eller vad det nu kan vara). Framförallt så vet jag hur mycket det betyder att få höra de där värmande orden..

Puma sa...

oj! ja olyckor går verkligen fort. skönt att det togs omhand väl! togs omhand om väl? äsch, du fattar. samtidigt går det inte att gardera sig...

Anna (Orka mera) sa...

Ajsomtusan! Vilken kille att behålla lugnet, jag hade gallskrikit! Ta det försiktigt i halkan!

MarathonMia sa...

JA - det var riktigt läbbigt! Jag körde givetvis med löparbroddar (visheten kommer med åldern...)

bureborn sa...

Huvva, en sån början på dagen! Värst för stackars Bjarne såklart, men en chock för er alla. Usch igen!
Det är bra läskigt hur snabbt olyckan kan vara framme...

Lilla Duktig sa...

ALLTID!
Jag gör det fortfarande, även om inte du är med... *snyft*