Mycket Hund och Mjölksyra!

Hur går det för en pälsallergiker med mjölkmage?

För en marathonlöpare är 3 intervaller under uppvärmningens första 5 minutrar rena rama döden. Jag sprang som en zombie och fick inte fart på benen. Jag är som ett gammalt ånglok som långsamt dras igång och får upp farten lite senare - men då går det å andra sidan inte att stoppa mig. Funderar starkt på att jogga till träningarna i fortsättningen... jag är ju inte startklar förrän efter 25 minuters jogging.

Dagens kondition öppnades således mycket hårt av förra måndagens gästtränare Den galne Tjuren. Hamnade bakom Bruno som manade på och försökte att med ordets kraft få igång mina ben. Jag stapplade fram och ställde mig lydigt som en hund på given signal. Skön vadstretch tänkte jag och njöt några sekunder. "Lyft vänster ben rakt ut!!" Bara att lyda. "Nu höger!!" Upp igen, dags för ny intervall. "Snabbare den här gången!" Visst-sörru. "Idag kommer ni att tänka, känna och uppleva Mjölksyra" No shit - Sherlock.

Det svåraste under passen är att inte ge järnet precis hela tiden. Eftersom man inte vet upplägget, eller vad som väntar härnäst, så sparar man omedvetet lite på krafterna. Fast, hur medveten är man egentligen klockan 6:15 på morgonen. Inte mycket. Men som Ankare-Kalle så snällt påpekar hela tiden "Man ska ge järnet hela tiden" så är det väl bara att köra 110% hela tiden. Eller få hjälp. Idag föreslog Bruno att vi skulle köra Dagens Crossbana (samma som förra veckan, med lite tillägg - yippieee!) i team. Jag såg fram emot det då jag vet att han är grymt stark och snabb - någon som kan piska mig och driva mig över gränsen kanske? Jag ville så gärna testa. Detta satte Den galne Tjuren stopp för då han myndigt ropade "Förra veckans grupp 1 till uppställning." Sandy och jag gav oss tillkänna och vi fick två nya, fräsha oanvända män till teamet. Den ene fick gasmask på sig, trots att alla mina kläder var nytvättade.

Måndagens burpees i uppförsbacke - här frampeppad av Bruno. Foto: Sivan.

Vi körde samma bana med lite tillägg - skottkärra, boxning och intervall med däck släpandes efter. Vi drog igång och körde järnet. Jag tog frivilligt däcket den första halvan, det vill säga under koordinationsloppet i brant uppförsbacke, jag försökte dessutom räkna högt under armhävnings och tricepsövningen - mest för att öva på att höras (är lite småblyg i vanliga fall). Tjuren hade satt ut marschaller men mysfaktorn var inte densamma som vid snö. Nu var det mer tufft. TUFFT. Riktigt lerigt, halt, krypkladdigt, mulldoftande tufft. Vi körde varv på varv och turades om att bära däck, peppa varandra och hurra efter lyckade skottkärregångar. Det var inte svårt att ta ut sig idag. Eftersom vi var första gruppen fick vi nästan en hel minuts vila efter genomfört pass. Då hojtar tjuren "Ställ upp i 2 kolonner, en i paret tar ett däck!" "Tycker ni att det här var jobbigt kan jag säga att det blir värre!" Samma intervllträning tillbaka. Samma ställa sig i hund och lyfta på benen. Men denna gång med ett bildäck som tyngd. Sandy var helt slut så jag erbjöd mig att ta däcket hela vägen, jag var inte snabb, med jävlar-anåda vad jag kände mig stark på slutet - ångloket kom igång och de avslutande 20 upphoppen var en liten bit kaka. Glädje.

Av hunden kändes inget på andningen (möjligtvis lite rinnande ögon...), men jag kan tänka mig att det känns i baksida lår imorgon. Hur det kommer att gå med mjölkmagen efter denna mjölksyraintensiva träning återstår att se. Eller som Masse sa "Ta en koffeintablett och du har latte i låren".

Ett riktigt hårt och tufft pass i en grupp med riktigt starka. Min Bruno-utmaning återstår, kanske får jag göra benböj med honom på ryggen redan på fredag?

************************************