Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 3 december 2008

Mycket Hund och Mjölksyra!

Hur går det för en pälsallergiker med mjölkmage?

För en marathonlöpare är 3 intervaller under uppvärmningens första 5 minutrar rena rama döden. Jag sprang som en zombie och fick inte fart på benen. Jag är som ett gammalt ånglok som långsamt dras igång och får upp farten lite senare - men då går det å andra sidan inte att stoppa mig. Funderar starkt på att jogga till träningarna i fortsättningen... jag är ju inte startklar förrän efter 25 minuters jogging.

Dagens kondition öppnades således mycket hårt av förra måndagens gästtränare Den galne Tjuren. Hamnade bakom Bruno som manade på och försökte att med ordets kraft få igång mina ben. Jag stapplade fram och ställde mig lydigt som en hund på given signal. Skön vadstretch tänkte jag och njöt några sekunder. "Lyft vänster ben rakt ut!!" Bara att lyda. "Nu höger!!" Upp igen, dags för ny intervall. "Snabbare den här gången!" Visst-sörru. "Idag kommer ni att tänka, känna och uppleva Mjölksyra" No shit - Sherlock.

Det svåraste under passen är att inte ge järnet precis hela tiden. Eftersom man inte vet upplägget, eller vad som väntar härnäst, så sparar man omedvetet lite på krafterna. Fast, hur medveten är man egentligen klockan 6:15 på morgonen. Inte mycket. Men som Ankare-Kalle så snällt påpekar hela tiden "Man ska ge järnet hela tiden" så är det väl bara att köra 110% hela tiden. Eller få hjälp. Idag föreslog Bruno att vi skulle köra Dagens Crossbana (samma som förra veckan, med lite tillägg - yippieee!) i team. Jag såg fram emot det då jag vet att han är grymt stark och snabb - någon som kan piska mig och driva mig över gränsen kanske? Jag ville så gärna testa. Detta satte Den galne Tjuren stopp för då han myndigt ropade "Förra veckans grupp 1 till uppställning." Sandy och jag gav oss tillkänna och vi fick två nya, fräsha oanvända män till teamet. Den ene fick gasmask på sig, trots att alla mina kläder var nytvättade.
Måndagens burpees i uppförsbacke - här frampeppad av Bruno. Foto: Sivan.


Vi körde samma bana med lite tillägg - skottkärra, boxning och intervall med däck släpandes efter. Vi drog igång och körde järnet. Jag tog frivilligt däcket den första halvan, det vill säga under koordinationsloppet i brant uppförsbacke, jag försökte dessutom räkna högt under armhävnings och tricepsövningen - mest för att öva på att höras (är lite småblyg i vanliga fall). Tjuren hade satt ut marschaller men mysfaktorn var inte densamma som vid snö. Nu var det mer tufft. TUFFT. Riktigt lerigt, halt, krypkladdigt, mulldoftande tufft. Vi körde varv på varv och turades om att bära däck, peppa varandra och hurra efter lyckade skottkärregångar. Det var inte svårt att ta ut sig idag. Eftersom vi var första gruppen fick vi nästan en hel minuts vila efter genomfört pass. Då hojtar tjuren "Ställ upp i 2 kolonner, en i paret tar ett däck!" "Tycker ni att det här var jobbigt kan jag säga att det blir värre!" Samma intervllträning tillbaka. Samma ställa sig i hund och lyfta på benen. Men denna gång med ett bildäck som tyngd. Sandy var helt slut så jag erbjöd mig att ta däcket hela vägen, jag var inte snabb, med jävlar-anåda vad jag kände mig stark på slutet - ångloket kom igång och de avslutande 20 upphoppen var en liten bit kaka. Glädje.
Av hunden kändes inget på andningen (möjligtvis lite rinnande ögon...), men jag kan tänka mig att det känns i baksida lår imorgon. Hur det kommer att gå med mjölkmagen efter denna mjölksyraintensiva träning återstår att se. Eller som Masse sa "Ta en koffeintablett och du har latte i låren".

Ett riktigt hårt och tufft pass i en grupp med riktigt starka. Min Bruno-utmaning återstår, kanske får jag göra benböj med honom på ryggen redan på fredag?
************************************

9 kommentarer:

staffan sa...

Mia: Som vanlig så är din text mycket underhållande och rolig att läsa, extra kul med tanke på att man var med under morgonen och slet som ett djur.

bureborn sa...

Jag blir helt mör av att bara läsa om "eländet". :-)
Tränaren deltar inte i passet själv, va?

Lilla Duktig sa...

Galen. Mia. Galen-Mia.
Gaaaaaaaaalen.

Karin sa...

Underbart Mia! Jag har mjölksyra överallt efter läsningen, puh. No wonder you're a tough girl!

MarathonMia sa...

Staffan: Lättare att förlika sig med termerna? Tackar.

Bureborn: Inte då! När du springer som snabbast på intervallen springer instruktören ännu snabbare och ger nya instruktioner...

LillaDuktig: Dags att inse sanningen. 40-årskris?

Karin: Och hur balanseras de bäst? ;-)

Anonym sa...

Mia, sluta genast upp med de där dumheterna och kom tillbaka till Linnéa omedelbums!

Ditt ex T

Karin sa...

:-D I know; endorfiner! Aha, caught you!

MarathonMia sa...

Tone baby: Jag trodde vi var ihop. Det är lågt att göra slut i ett kommentarsfält ;-)

Karin: Löööv.

Catti sa...

Härliga galna Mia som inte tvivlar en sekund på om du ska bege dig dit på nästa pass utan funderar istället på om du kan förlänga det genom att springa till och från.

Kan du vara snäll och bluetootha över lite mentalstyrka till mig så kanske jag vågar anmäla mig till januaricampen,,,för jag börjar tvivla starkt på att hoppa på detta galna NMT-äventyr.

ps, Bruno, är det någon liten skalbagge du hittat i skogsbacken eller är det den där rakade 90kg killen du menar?