Varför skulle jag? För att jag tränar eller för att personen som säger det till mig har dåligt samvete för att den så gärna skulle vilja träna och tänka på vad den stoppar i sig? För att min ork och min energi är provocerande?
För visst är det lite som med rökare – att man med näbbar och klor försvarar sin cigarett. Eller sin vikt (Jag tar då inte stryk av 25 kg extra...)
Visst - Jag äter godis. Jag äter tårta. Jag dricker vin. Det ska gudarna veta. Men det är för att JAG vill det, och det är JAG SOM BESTEÄMMER hur mycket. Och NÄR. Däremellan äter jag mycket bra mat. Jag har hittat en kost som passar mig – jag är pigg, jag kan genomföra hårda pass, jag kan gå på toa (träningsläger undantaget), jag har ingen sjukfrånvaro och håller mig frisk (peppar-peppar) och har grejat Sveriges längsta terrängultra. Bland annat.
Jag gick ner massor när jag var med i Viktväktarna 1995. Yoyo-bantat och gått upp och ned efter det. Jag har testat massor av dieter: Nutrilett, Banandieten, Soppdieten och fastat. Quick fix. Allt för att inte väga 85 kg igen. Sen jag sprang mitt första maraton 2004 har jag inte gått på en enda diet. Jag har under lång tid lärt mig hur min kropp fungerar och vad som får evighetsmaskinen att ticka bäst. Visst lägger jag på mig något semesterkilo – men då tränar jag eller äter lite sundare ett tag. Utan överdrift. Men det har tagit tid att komma hit. Och jag har ett intresse - att bygga en Evighetsmaskin, att bry mig om kroppen som ska transportera mig genom livet. Jag är rädd om den och investerar i den.
Jag tror att allt hör ihop – balans i själ, hjärta, kropp och fysik. Och hjärnan förstås. Där det är tankar som styr. Tanken vill ibland annat än kroppen – det är då förnuft går före känsla. Som att tacka nej till en chokladboll på eftermiddagen för jag vet att jag tränar så mycket bättre när jag äter två knäckemackor med avokado. Kanske det är lika mycket kalorier – men ack vad olika det gör med min kropp. Nu vet jag att känslan av välmående från ett bra genomfört pass med bra mat i min mage håller mycket längre än smaken av chokladboll i munnen och blodsocker som åker berg-å-dalbana.
Eftersom jag varit överviktig en period i mitt liv vet jag hur det känns, hur jobbigt det är – hur mycket kraft det krävs att bestämma sig. Jag kommer alltid att förundras och glädjas över människor som tar tag i det – som börjar träna, lära sig hur sin kropp fungerar och mår bra. Hur viktigt det är att inte ge efter - inte ge upp för den lättaste vägen, den att falla för frestelsen att äta en chokladboll istället-för.
Efter jul- och nyårshelgen vägde jag in mig på 61,4 kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var 17 år. Utan att banta. Jag har bara bestämt mig. Jag har bestämt vad jag stoppar i munnen och varför – mat för att kunna utföra optimal träning – mat för att fylla på reserver och förbereda mig för ultralopp. Godsaker för att tillfällen ges och jag vill. Det har tagit 1 år att fördela om energin till 1,5 kg lättare löparkropp, ingen quick fix. Jag stirrar mig inte blind på siffran utan vill ha en stark och smidig kropp - men är den lättare så springer jag lättare -så är det bara.
Jag är en stolt före detta tjockis som hittat den optimala löparvikten för just mig.
Bild lånad från: munkhammar.blogspot.comNär jag för 10 år sedan var fotbollstränare/hjälpreda/en-snäll-morsa-som-ställer upp blev jag kontaktad via telefon av en mamma till en pojke i laget. “Snälla – kan du hjälpa min son att bli smalare med träningen – han blir mobbad i skolan?” Eftersom jag ogillar mobbing, ogillar det som tjockisar utsätts för så blödde mitt hjärta. Jag försökte förklara att vi som tränare bara kunde göra vår del – att motivera och inspirera pojken att röra på sig och att stanna kvar i fotbollslaget.
Jag tänkte att då tar nog mamman sitt ansvar på hemmaplan. Ett halvår senare hade vi säsongsavslutning med barn och föräldrar. Denne pojkes familj kom och var med. Alla kraftigt överviktiga. Pojken var den som var minst överviktig. Vem bär ansvaret?
Vi kan inte kräva av våra barn att de själva ska hålla koll på vad de äter, vad råvarorna innehåller, hur en väl sammansatt måltid är – eller vad som är lämpligt att äta till frukost på väg till skolan. Det måste komma från föräldrar och vuxna. Inte bara tunna tanten på Hemkunskapen.
Det är rent ut sagt elakt att göda sina barn på grund av sin egen dåliga kost. Att som överviktig gå in i vuxenlivet och börja ta tag i viktnedgång är ofantligt svårt. Det är aldrig försent att lära sig äta bra – att ge våra barn en bättre start in i skolan – att orka med alla krav är jobbigt som det är för dagens barn och ungdomar.
Så snälla – ge inte era barn godis till frukost – hur smala de än är – Lär dem att vara rädd om sina kroppar och att näring är viktigt– Kropparna ska transportera dem genom livet. Det är inte för sent. Börja nu.
6:15 - 75 minuter Nordic Military Training med Magnus/Spyfys som kör tema mage. Känner mig stark och oövervinnlig igen. Magen brinner. Försöker utmana sonen och adept Moa men de nappar för bra och langar bildäck under situps som om det var födda till det. Transporterar mig i bilen till jobbet lyssnandes på Septermbers tolkning av “Mikrofonkåt” - förmodligen den bästa låten just nu. Mumsar i mig frukost nummer två bestående av en leverpastejssmörgås och juice.
8:32 – kliver in på jobbet och ägnar förmiddagen åt telefonkonferenser, rensa semestermail och konferera lite IRL. Dricker grönt te, mumsar äpple och dricker vatten. Är glad att vara tillbaka på jobbet för jag gillar den kreativa stimulansen och mina kollegor.
11:45 fyller på Evighetsmaskinen med tonfisk, bönor, spenat, tomat, ruccola, pumpafrön och avokado.
12:30 tillbaka till skrivbordet. Administrationsarbete, planering, bokningar och vips är det dags för dagens sista telefonkonferens – nu med Amerikanska kollegor.
17:45 transporterar mig hem till Kungsholmen där min dotter Elin bjuder på en underbar fisksoppa. Har lite mamma-dotter samtal som är så viktiga och boostar själ och hjärta.
20:20 Träningspass nummer två. Snörar på mig Icebugs och springer en kortis med Moa och Elin. Kör skön kvällslöpning med tjejsnack och samlar ihop ytterligare 7,8 kilometer. Elin bestämmer sig för att springa Premiärmilen... Passerar 7 Eleven på hemvägen för att köpa en belgisk chokladvåffla till Alex som vilar vid datorn. Tar en snabbdusch.
21:30 Bloggar och jobbar en timme till. För att jag vill och har möjligheten att göra det.
Gudomlig Meze med massor av smårätter och mycket vitlök fick sällskapa mina tomteskummisar i magen. Fröken Proppmätt har gjort entré.
Tidig frukost med rågflingsgröt, yoghurt, ägg, russin, sylt, bananer, surdegsbröd, grönsaker, leverpastej, ost, skinka, ananas, kaffe, te, juice och apelsiner. Härligt med sällskap från gänget och snack om vem-som-snarkade-högst.
Lunchboost. Chili-con-carne i två tappningar. Den ena är gjord på Innanlår som kokt i 3 timmar med lök, porter, chili och kryddor. Himmelskt god. Himmelskt mör. Använd gjutjärnsgryta och få ännu mer järn - bra boost för tjejer. Egen bloddoping liksom.
Jag har sån tur, känner mig så orättvist väl utrustad med kunskapskällor här. Igår fick jag teknikträning av Coach Ken som är en mycket erfaren skidåkare. Idag var det Tomas - proffsets tur att guida oss. Igår lärde jag mig bajsa-position i nedförsbacke och idag juckteknik framåt.
