Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 6 september 2010

Plocka russinen ur kakan

Det haglar ju en hel del tips om mat, rehab, träning, teknik, kläder och allt-mellan-himmel-och-jord.

Mitt fina russin! Brorson Hugo som är riddare. Här behöver jag inte sålla - bara krama och leka med. Foto: Faster Mia.

Jag lyssnar på allt. Är ibland skeptisk, men försöker vara öppen. När vi kör tips på IF Linnéa kanske vi droppar ett tiotal tips för att angripa en backe. Om ett eller två av dessa tips hjälper just mig är det ju toppen. Det handlar att sålla och testa det som fungerar för en själv. Ibland behöver man dessutom höra tipsen en miljard gånger innan man tar de till sig. Och testa.

Som att andas.

Det är en reflex vi har för att överleva. Vi behöver egentligen inte tänka på det. Eller? I yogan är andningen viktig. Vid styrketräning hjälper vi till med andningen. Men när jag sitter här vid skrivbordet? Njae.

Benknäckar-David höll om min bröstkorg och bad mig att flytta hans händer med hjälp av min inandning. Han ville visa hur det känns att andas med magen. Efter jag var hos honom har jag funderat mycket på att andas med magen. Jag har som mål nu att fokusera på denna andning ungefär 10 gånger per dag när jag sitter vid datorn. Jag fyller bröstkorgen så den vidgas ordentligt. Hur ofta andades jag så djupt tidigare? Aldrig. Och det ska vara en reflex.

Jag fick även tips om andning under löpning. I alla fall under långpass och lugn löpning. Två-Sju kallade David det. Andas in på två löpsteg och andas ut på sju löpsteg. Första gången var det svårt - jag grejade utandningen på 5-6 steg. Sen insåg jag att det var att andas in på två steg som var svårt. Dessutom var det inte tillåtet att springa två steg superlångsamt och de andra sju stegen toksnabbt. Det skulle vara jämt. Allt för att stressa ner, fylla kroppen med syrerikt blod med hjälp av rätt andning - och att öka rörligheten i bröstryggen.

Testa själv nästa gång du springer!

söndag 5 september 2010

Ingrid gästbloggar - Tjejmilen 2010

Jag lovade Mia att skriva en sammanfattning av dagens tävling, men min första tanke nu är att jag inte minns något alls! Här kommer i alla fall ett försök till rekapitulation.

Jag hade gått ut med ambitionen att klara milen sub 50. För att gardera mig sa jag sista dagarna att om jag klarade mig under 51 min skulle jag fira, och skulle det bli sub 50 så fick jag fira dubbelt så mycket.

Stora ord. Kaxig i överkant? Tja, sista veckan kändes träningen bra. Jag kände mig stark i backintervallerna med IF Linnéa i torsdags och lättlöpning igår låg i 5:18-tempo. Det kändes som om möjligheten fanns.

Dessutom visste jag att jag skulle ha världens bästa Mia som hare och stöd, så vad kan gå fel då?

Vi möttes vid bokstaven L (som Linnéa, vad annars?!) och tog en liten uppvärmningsjogg i kvarteren intill Gärdet. Som tur var hade vi Maria med som kände till trakterna, så att vi inte skulle vimsa bort oss. Mia är bra på det mesta, men orientering; inte! Sedan ställde vi oss i startfållan. Startgrupp 1 och långt fram. Jag har startat i ettan tidigare, men då har jag alltid ställt mig längst bak. Skillnaden märktes när startskottet gick. I vanliga fall tar det en minut att komma fram till själva starten men den här gången tog det mindre än 10 sekunder.

”Vi börjar med att få andningen att funka” var Mias plan innan vi startade. Det gick riktigt bra, och de första två kilometerna flöt på väldigt skönt. Jag kollade min klocka en enda gång och det var vid 3km-skylten då den var12:14; alltså låg jag under 5-minuterstempo.Mina lätta tävlingsskor fick mig att känna mig stark/vacker/oövervinnerlig.Denna inbillning gick dock över redan vid 4 km, då jag fick ta i för att hålla fokus på Mias flätor. Sedan var det bara att kämpa på.

Mia peppade. Mia uppmuntrade. Mia lockade.

Jag vet att jag persade på 5 km, och likaså på 6. ”Resten är inte längre än en uppvärmningsrunda med IF Linnéa”. Från 7 km har jag bara sporadiska minnen av vad som hände. Fokus var framåt, mot mål. Jag kommer ihåg utförsbackarna, då jag passade på att ta vara på min enda talang för att springa fort. Jag är inte rädd att släppa på utför. Resten av tävlingen var jag så trött att jag knappt visste vem jag var eller vad jag höll på med.

Men: Mia tjatade. Mia tvingade publiken att heja. Mias röst drog mig fram.

Vid Berwaldhallen stod, som vanligt, min älskade Magnus och hejade på mig. Jag såg honom i ögonvrån och försökte le.Mia försökte få mig att se målet. ”Så lite kvar!” Och jag sprang. Kändes inte som om det gick särskilt fort men jag kämpade och tänkte att så fort jag är över mållinjen ska jag lägga mig ner och vila.

Så gjorde jag också, men då kom det vänliga men allvarliga damer som tyckte att jag skulle gå in i sjukvårdstältet. OK! Jag hade ingen kraft att protestera och jag har aldrig besökt ett dylikt tidigare, så varför inte? Jag fick ligga ner. Skönt! Jag fick vatten och Resorb. Gott (faktiskt)! Jag bara fnittrade av glädje över mitt PB. Som tur var, för då slapp jag lägga märke till de som var sjuka på riktigt runt omkring mig!

Resultatet blev 51:13 och jag var och är överlycklig. Det blev varken sub 50 eller sub 51, men jag hade faktiskt gjort mitt bästa.

Jag vill bara avsluta med:

Ett stort tack till Mia som var med mig hela vägen! Och tack alla ni som hejade på mig under loppet!

I huvudet på en hare...

Ingrid och jag före loppet. Ingrids söta dotter smyger in på bilden :) Foto: Haren

* Hon ler -alltså är hon glad (i sjuktältet efter loppet)
* Åh nej - bara hon inte spyr som tjejen bredvid (fortfarande i tältet)
* Bara 300 meter kvar - öka-öka-öka... överlever hon? (innan mål)
* Svimmar hon nu - eller ska jag peppa vidare? (vid 7,8 km)
* Hur i helskotta kunde det bli så backigt? (vid 9 km)
* Härlig fighter! (jag får tårar i ögonen)
* Hon är trött och sliten - vad ska jag göra/säga? (vid 7 km)
* Fasiken vad grym Ingrid är! Ögonen flackar och det är 3 km kvar!
* Vad gör jag om hon säckar ihop?
* Shit - vi ligger superbra till! Strax under 30 minuter på 6 km.
* Det går bra! Känns bra i mina ben också.
* Oj - här går det undan hon ligger 45 sekunder före planerad tid
* Andning och steg är perfekta - vill inte förstöra flytet trots att det går för snabbt
* Fiiina tävlingsskor - jag gjorde fel val (Adidas maratondojjorna)
* Kommer jag kunna springa milen på runt 50 minuter idag? (efer 1 km)
* Var jag tvungen att äta så mycket till frukost? (innan start)
* Bra att vara lite sen - den snabba cykelturen är perfekt uppvärmning! (läs mjölksyra...)

Hur det gick får ni läsa senare - jag har bett Ingrid att gästblogga om loppet.

Jobb, jobb, jobb

Shit vad tiden flyger iväg när det är mycket jobb. Har inte hunnit med bloggen. Nu ska jag iväg på nästa jobb - agera Hare åt Ingrid på Tjejmilen. Första försöket att piska in henne på 50 minuter.

Idag är det för övrigt andra dagen sedan 7 veckor tillbaka som jag inte känner av hamstring och vänster rumpmuskel när jag vaknar på morgonen. Tack Naprapat-Josefin och Benknäckar-David - I'll be back!

Tjejmilen-hare-loppsrapport kommer senare. Lycka till alla som ska springa!

fredag 3 september 2010

Visst ska man svettas - det får inte vara för lätt!

Stor, fin present av härliga vänner! Foto: Johan Thidell

I somras fyllde jag 40 år. Jag firade med ett jättekalas i min pappas trädgård och hus. Mina kära vänner hade skramlat ihop till anmälningsavgift, resa och uppehälle till den anrika löpartävlingen Comrades till mig. Comrades är ett lopp på 89 km i Sydafrika och går av stapeln den 29 maj nästa år. Du kan läsa mer om loppet här.

En av drivkrafterna bakom presenten var Bäcken (han som levererade iskall cola när jag vann Fotrally) och han har varit på mig som en igel att anmäla mig till det populära loppet. Anmälan öppnade 1 september och det finns bara 18.000 platser. De försvinner fort. Jag loggade in och anmälde mig...
Men...

Det gick inte att betala. Som internationell löpare blev valutan automatiskt USD och det gick inte att ändra. Hela tiden fick jag meddelandet DECLINE - wrong currency, only ZAR accepted. Hur jag än försökte gick det inte.

Paniken växte.

Jag kontaktade alla instanser via mail, hemsideansvarig, Comrades, betalningssystemsansvarig och nästan Sydafrikas president Jakob Zuma... på telefon gick det inte att komma fram. De enda svar jag fick var "Tack för ditt mail, vi svarar inom 24 timmar".

Paniken växte. Svetten bröt ut.

I två hela dagar har jag oroat mig, svettats, ångestandats, försökt betala och kollat mail från arrangörerna. Så igår kväll kom svaret att det var tekniskt fel på betalsidan och jag kunde betala.

Äntligen! Jag är anmäld, betald och jag hoppas att detta innebär att jag har en plats. Comrades -here I come!

torsdag 2 september 2010

Ju mer jag har att göra desto mer bokar jag in..

Känner ni igen er!

Jag har fullt upp på jobbet. Råkade någongång i våras säga JA till Klassikern nästa år och vips är jag bokad till Vätternrundan.

Men det är ju långt dit. Så är det alltid. Stora grejer kan man tacka ja till så länge de är låååångt borta. Sen finns ju tanken och intentionerna att jag ska hinna träna till utmaningarna också... och plötsligt är det bara några veckor kvar.

Jag undrar vad mer jag lovat under hekitska perioder - som kanske knackar på dörren snart.

onsdag 1 september 2010

"Jag har kört 3 Olgor - den sista höll på att ta livet av mig!"

Hahaha - jag skrattade så jag tjöt när jag såg klubbkamrat Johans facebookstatus och alla kommentarer efteråt.

Vi som var där - vi vet. Men att "köra" tre Olgor kan ju missuppfattas för den som inte är inbjuden i vad Olgor verkligen är. Alltså delar jag med mig!

Olga Bondarenko. Foto: lånad från Sporting-heroes.net

Kopierat från IF Linnéas träningsforum

Vi ska löpa olgor. Olga Bondarenko, rysk ban- och terränglöpare har gett namn åt denna träningsform som syftar till att flytta fram mjölksyratröskeln. Och om hon var framgångsrik på den, varför skulle vi vara högfärdiga att avstå ifrån att prova?

Det går ut på att ligga väldigt nära tröskeln men att växelvis ligga ovanför och under denna beryktade och respektingivande tröskel. En serie är totalt 2000m och löps enligt följande

400m precis ovanför tröskeln (vi drar på oss lite mjölksyra)

400m precis under tröskeln (vi drar inte på oss mer men det går för fort för att vi riktigt återhämtar oss)

Därefter 300m, 200m och 100m enligt samma modell.

Ingen vila mellan sträckorna alltså utan det sker mellan 2000metersintervallerna.

Om man ska vara riktigt fisförnäm kan man naturligtvis läsa på ytterligare och sen räkna ut exakt vilka tider man ska ha på de olika sträckorna och vill man förhålla sig lite bohemiskt och fritt till detta kan man gå efter hur benen upplever det. Jag presenterar ett räkneexempel för er som vill finnas någonstans emellan fisförnäm och bohem:

Vi tänker oss att jag springer milen i tävlingssammanhang på 45 min. Då förmodas jag ha en mjölksyratröskel på 4.30min/km. En olga på 2000m ska då löpas på ganska precis 9.00 min. Skulle jag löpa helt jämnt skulle tiderna vara: 400m på 1.48, 300m på 1.21, 200m på 54sek och 100m på 27sek. Men eftersom vi ska kliva över och under tröskeln växelvis blir tiderna på ett ungefär, längs hela olgan:

400m på 1.40 400m på 1.56

300m på 1.17 300m på 1.25

200m på 50sek 200m på 58sek

100m på 26sek 100m på 28sek

Det här är verkligt krävande och jag skulle inte rekommendera någon att gör fler än tre olgor. Serievilan kan vara så lång som 120sek.

Själv fjösjoggade jag bara runt och viftade mygg (efter kotknäckeriet). De 47 andra klubbkamraterna som tog sig an Olgas tvåtusingar under ledning av Andreas såg ut att kämpa som tokar. Jag vill också. Helt klart ska jag testa dessa Olgor när schemat är lagt, jag är ordentligt återhämtad och målen är klara... eller åtminstone kommunicerade.

Varsågod - här fick ni en ny intervallövning att testa!