Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 5 september 2010

Ingrid gästbloggar - Tjejmilen 2010

Jag lovade Mia att skriva en sammanfattning av dagens tävling, men min första tanke nu är att jag inte minns något alls! Här kommer i alla fall ett försök till rekapitulation.

Jag hade gått ut med ambitionen att klara milen sub 50. För att gardera mig sa jag sista dagarna att om jag klarade mig under 51 min skulle jag fira, och skulle det bli sub 50 så fick jag fira dubbelt så mycket.

Stora ord. Kaxig i överkant? Tja, sista veckan kändes träningen bra. Jag kände mig stark i backintervallerna med IF Linnéa i torsdags och lättlöpning igår låg i 5:18-tempo. Det kändes som om möjligheten fanns.

Dessutom visste jag att jag skulle ha världens bästa Mia som hare och stöd, så vad kan gå fel då?

Vi möttes vid bokstaven L (som Linnéa, vad annars?!) och tog en liten uppvärmningsjogg i kvarteren intill Gärdet. Som tur var hade vi Maria med som kände till trakterna, så att vi inte skulle vimsa bort oss. Mia är bra på det mesta, men orientering; inte! Sedan ställde vi oss i startfållan. Startgrupp 1 och långt fram. Jag har startat i ettan tidigare, men då har jag alltid ställt mig längst bak. Skillnaden märktes när startskottet gick. I vanliga fall tar det en minut att komma fram till själva starten men den här gången tog det mindre än 10 sekunder.

”Vi börjar med att få andningen att funka” var Mias plan innan vi startade. Det gick riktigt bra, och de första två kilometerna flöt på väldigt skönt. Jag kollade min klocka en enda gång och det var vid 3km-skylten då den var12:14; alltså låg jag under 5-minuterstempo.Mina lätta tävlingsskor fick mig att känna mig stark/vacker/oövervinnerlig.Denna inbillning gick dock över redan vid 4 km, då jag fick ta i för att hålla fokus på Mias flätor. Sedan var det bara att kämpa på.

Mia peppade. Mia uppmuntrade. Mia lockade.

Jag vet att jag persade på 5 km, och likaså på 6. ”Resten är inte längre än en uppvärmningsrunda med IF Linnéa”. Från 7 km har jag bara sporadiska minnen av vad som hände. Fokus var framåt, mot mål. Jag kommer ihåg utförsbackarna, då jag passade på att ta vara på min enda talang för att springa fort. Jag är inte rädd att släppa på utför. Resten av tävlingen var jag så trött att jag knappt visste vem jag var eller vad jag höll på med.

Men: Mia tjatade. Mia tvingade publiken att heja. Mias röst drog mig fram.

Vid Berwaldhallen stod, som vanligt, min älskade Magnus och hejade på mig. Jag såg honom i ögonvrån och försökte le.Mia försökte få mig att se målet. ”Så lite kvar!” Och jag sprang. Kändes inte som om det gick särskilt fort men jag kämpade och tänkte att så fort jag är över mållinjen ska jag lägga mig ner och vila.

Så gjorde jag också, men då kom det vänliga men allvarliga damer som tyckte att jag skulle gå in i sjukvårdstältet. OK! Jag hade ingen kraft att protestera och jag har aldrig besökt ett dylikt tidigare, så varför inte? Jag fick ligga ner. Skönt! Jag fick vatten och Resorb. Gott (faktiskt)! Jag bara fnittrade av glädje över mitt PB. Som tur var, för då slapp jag lägga märke till de som var sjuka på riktigt runt omkring mig!

Resultatet blev 51:13 och jag var och är överlycklig. Det blev varken sub 50 eller sub 51, men jag hade faktiskt gjort mitt bästa.

Jag vill bara avsluta med:

Ett stort tack till Mia som var med mig hela vägen! Och tack alla ni som hejade på mig under loppet!

9 kommentarer:

anneliten sa...

Underbar berättelse! Och grattis till en fin-fin tid! När jag inte riktigt lyckats med mina målsättningar har jag tänkt att vad bra, då får jag försöka en gång till!

Pernilla sa...

Tack för att Du delat Din Tjejmil med oss som ofta hänger här hos Grym-Mia! :)
Kanonbra tid! Grattis! :)
Och som Anneliten skriver: det är bara på det igen :)

Johan sa...

Bra jobbat, båda två. Nästa gång sitter den och vi får se fram mot ett nytt blogggästspel.
Bra skrivit, båda två.

Louise sa...

Det är en härlig känsla att veta att man givit allt! Stort grattis till ett kanonlopp!

Tolla sa...

Härligt, vilken fighter! Grattis!

Masse sa...

Grymt starkt Ingrid. Grattis...

Jossan sa...

Starkt jobbat Ingrid!! Du har blivit riktigt snabb nu!

Och bra jobbat Mia som Hare!

Ulrika sa...

Vilken kämpaglöd! Att hamna i sjukvårdstältet innebär ju verkligen att du gjort ditt allra allra bästa!

Trollmor sa...

Blir tårögd av din berättelse.
Du är sååå duktig!