Jag böt IF Linnéa mot en riktig Linnéa...

...och så Jonathan förstås!

Världens bästa Faster skulle hämta min brors barn från dagis och skola idag. När jag promenerade in genom grindarna på förskolan fick jag världens "Heeeeeeeeeej!" och en snabbfotad Jonathan i famnen. Någon liten flicka längre bort på en klätterställning "Hej - vem är du?" "SuperWoman förstås!" svarade jag. Vi tog oss bort till storasyster Linnéas skola för att hämta upp henne. Hon ska springa Lilla Kungsholmen Runt och MiniMaran - i IF Linnéas färger har jag sett till. Jag har till och med köpt löpartights till henne från Craft -såååå coola.

Eftersom jag skulle vara barnvakt så passade det ju bra att sätta ungarna framför tv'n och pusslet. För då får ju barnvakten läsa skvallerblaskor - för det är sånt som barnvakter gör bäst.

Det tyckte JAG var roligt i ungefär 8 minuter. Vi bestämde oss för att lite rörelse vore roligare. Vi skulle göra en hinderbana a la Militär! Några inslag av Jonathans tv-spel fick vi också med - att söka en skatt!

Vi skulle ta oss från vardagsrummet ut i hallen. Vi fick inte röra något rött eller grönt. Det röda var blod och det kan man inte simma i för då dör man tydligen.

Hmmmm - de små äventyrarna var lite smidigare än den stora.

Linnéa flög fram över hindren - då mötte vi det här monstret som var blodröd i fejjan. Hjäääälp hur skulle vi ta oss förbi och nå skatten?

Som tur var hade Jonathan ett svärd som han kunde sticka monstret i foten med! Puh! Vi klarade oss.

Nu vet jag inte hur pedagogisk jag har varit, och hur många regler jag brutit i hemmet, men kul hade vi - inga föräldrar vet vad vi stojjat med. Jag missade långa intervaller med IF Linnéa men vann en lekfull kväll. Jag tar igen med lite Nordic Military före frukost imorgon.

*********************************************

Fystest med NMT...

...och jag blev skitnervös.

Jag är aldrig nervös inför eller på tävlingar. Hur kommer det sig då att jag blir toknervös av vissa saker som är träningsrelaterade? Eftersom jag tränar rätt mycket så får jag höra att jag kommer att bli övertränad och prestera sämre. Jag kontrar med att jag lyssnar på kroppen och aldrig skulle utsätta mig för skador eller nerträning...

Två saker gör mig nervös: 1. Fystestkilometern på NMT 2. Tröskelpass med IF Linnéa. Båda infaller denna vecka. Bara att jobba med mitt Jävlar Anamma!

Jag kände mig totalslut efter långpasset i söndags, brist på sömn och lite för mycket festande satte sina spår. Dessutom sprang jag 11 mil förra veckan - vilket med all rätt känns i benen. Igår bokade jag av två saker jag lovat bort mig på och hade mys med barnen istället, sov sedan välbehövliga 9 timmar. Alltså fegade jag morgonens fystest med Nordic Military Training och valde att köra nu på kvällen. Jag hade hunnit ladda nervositet efter att ha läst Moa Herngren's NMT-ångest, hört vilka framgångar folk gjort på morgonen...

Tänk om jag blivit sämre? Tänk om alla pengar jag lagt ner på träningen varit kastade i sjön? Tänk om all tid jag spenderat i svettiga kläder inte gett resultat? Hjäääääääääääälp!!! Till råga på allt hade jag glömt min Garmin hemma - hur skulle jag nu kunna press mig på kilometern? Förmodligen skulle min kropp gilla Ultratempot jag haft den senaste tiden och ge mig en kilometertid på 7 minuter sådär.

Väl på plats visade sig Moa vara grym. Hur kan man tvivla så på något och bränna av en väldigt kuperad kilometer på 6 minuter? Härligt jobbat säger jag - det finns fullt med löpare som inte skulle greja en sån tid! Det var två för mig nya ansikten i par- Mattias med flickvän (uppfattade inte namnet) som var med. När vi skulle springa fystestkilometern bad Bruno oss dela på oss i en snabb och en lugn grupp. Paret ställde sig i den lugna gruppen men blev snabbt förflyttade till snabbgruppen. Tjejen hade ett löpsteg To-die-for och for iväg och förbi de flesta! Själv var jag nära att spy när jag hade sprungit min kilometer.... vi tog oss tillbaka till Östermalm för att köra armhävningar, burpees, sprint och mage. Burpees verkade vara Moas specialitet, förmodligen hade hon tjuvövat hemma för hon körde 27 stycken på 2 minuter! Jag fick äran att räkna och peppa henne, och hon mig.

Magövningen toktorskade jag på då jag fick slagsida och en valk ramlade åt vänster, det var skitsvårt att räta upp kroppen igen i den statiska ställningen vi blivit tillsagda att ligga i - med rygg och skuldror upp / armarna i kors över bröstet. Och så fötterna 15 centimeter ovanför marken såklart. Valken var osedvanligt tung och jag började likna en säl innan jag gav upp.

Hur gick det för mig då?

Resultaten idag mot (tidigare tester):

Löpning: 4:39 (4:53) (4:48) (5:06)
Armhävningar, 2 min: tå 42 (tå 38)(knä 71) (knä 47)
Statisk magövning: 60 sek (55 sek)(75 sek) (50 sek)
Sprint, 20m, 2 min: 19 - 1 m från 20 (20?)(18) (18)
Burpees i takt, 2 min: 33st (?) (4 min: 40 st) (4 min:12 st)

Mycket stöd fick vi från protokoll- och tidtagare Anna, Sivan och Jessica som tjoade för fulla muggar. Jag är nöjd. Framförallt med min löpning. Nu är det bara att ta lärdom, se till att leverera lite tempo på tröskelpasset på torsdag Då Det Tydligen Är Dags För Mig Att försöka Persa På Milen! Ken ska vara min hare.

Bruno var som vanligt grym på att peppa och gav mig lite magövningstips efter passet- Jag vet inte om det var för att valken trillade över och han såg det (eller hörde när den dunkade i marken) eller för att jag ska bli bättre på den statiska magövningen... men övningarna ska jag i alla fall köra. Det passar ju bra samtidigt som jag kör mina rehabövningar för hamstrings!

****************************************************

Nä gott folk!

...nu ska den här slitna kroppen iväg och köra fystest på NMT.

Vad gör ni när solen skiner en måndagkväll i april?

*********************************************

Ibland känner jag mig fullständigt normal

...i alla fall när jag springer med Tokiga Tone och Galna Ken!


Söndag och dags för Team Stockholm Marathon. Jag har missat TSM massor av söndagar så nu var det på tiden att visa mitt tryne där. Jag visade det lite fööööör väl, för när SvD stod och riggade med kameran, råkade jag ställa mig bredvid för att hitta satellit på min Garmin... *visslar* . Killen intervjuade mig lite om TSM och undrade om GPS:en - de trodde att långdistansare var ensamvargar i fula kläder - men insåg snabbt att han missstagit sig, för ut ur omklädningsrummen strömmade stylade löpare med stora GPS/Pulsklockor. Jag var snäll och lät reportern hålla i min klocka en stund. A moment of trust.

Eftersom jag nickat till (sov!!!) på föreläsningen och mina ben kändes lite stumma efter veckans löparbravader hoppade jag på Tones förslag om att köra med 3:45-gruppen. Det visade sig vara klokt. Jag räds inte distanser - jag räds fart. Idag var min mentala styrka nere på noll, det mesta gick nog åt i tisdags när jag sprang ihop maratondistansen. När vi hade sprungit 18 km var jag trött, vi passerade precis Hornsberg mot Pampas. Hela mitt huvud ropade "Det är bara 2 km hem tjejen - spring hem istället!" Men Ken såg hur jag slet så han kom upp jämnsides och peppade. Just när jag hade det som jobbigast blev det en ofrivillig fartökning till 5:10 - vilket mer eller mindre klämde mitt sista hopp. Vid drygt 19 km kom en hemsk uppförsbacke mot Tomteboda och jag tänkte precis kliva av och promenera hem - när jag kände en stadig hand i ryggen som tryckte mig uppför de sista 30 metrarna - tack Ken! Galna Ken och fullt normala Mia...

Hela passet var slitigt men jag tänkte att det bygger pannben att slutföra sånna pass, bara att fortsätta. Under passets gång hoppade Ken omkring på lätta ben - den galningen som sprang 6,5 mil i snögeggig terräng i Gävle igår - han tog det här som återhämtning. Vem var jag att gnälla liksom?

Tokiga Tone - med vackert löpsteg - här i discomood.

Tone kände liksom jag att passet var jobbigt... fast rätt som det var, efter 26 km, kommer vi till backen bakom Lill-Janskogen - den är 450 meter... då sätter Tokiga Tone in en överväxel och ökar farten, springer förbi alla och rushar in på Stadion. Själv gick jag uppför backen i vackert Ultra-manér. Jag var riktigt trött på Stadion där det stretchades och snackades. Fast man ångrar ju inte genomförd träning! Och träning som blir av, är den man planerar in. Imorgon tänker jag vara fullt normal och planera in sovmorgon - mitt fystest med Nordic Military Training får genomföras på kvällen.

Veckan som gick:
Total tid nedlagd på härlig träning: 839 minuter
Totalt sprungit: 110,28 km
2 styrke/crosspass med NMT
2 pass med IF Linnéa
1 pass med IronWoman
1 pass med TSM
Återstår: 8-timmarspass med sömn


*****************************************

Fredagsnöje i balans...

fast lite obalanserad var jag på hemvägen!

Starten på dagen:

Att köra intervaller på Stadion är magiskt. Känslan man får därinne är helt otrolig! Mitt första Stadionminne är inte mina två första maror - utan förra året då jag körde tusingar med Karin och Catti. Igår var känslan där igen. Tillsammans med IronWoman körde jag 6 tusingar. Det var en kanonstart på en lång natt. Vi lämnade Stadion vid 20-tiden då himlen började skifta i rosa.

IronWoman och SuperWomen

Färdigpumpad med adrenalin och fylld av endorfiner begav jag mig till Fondueboden. Jag var vrålhungrig...

...och tydligen vråltörstig.

Idag är det vila. Nu ska jag ut i den härliga vårsolen och kolla på sonens fotbollsmatch!

Löpning-styrka--föredrag-styrka-löpning å så lite jobb...

inom loppet av ett dygn.


"Hur många timmar har du på dygnet egentligen?" Jag får frågan då och då. Det finns så mycket kul att göra, men ibland så lite tid. Då är det ju bara att prioritera.

Skalle-Muskler-Skalle-Muskler-Skalle å så lite jobb...

Det där med sova kan man göra när man är pensionär va'? Igår sprang vi en vända med IF Linnéa som uppvärmning för att sedan köra styrkeövningar. Jag värmde upp med nyförvärvade Carina som tyckte att det gick på tok för fort... vilket bara satt i skallen :) Hennes puls var normal, likaså andningen. Det kanske var lite sega ben... men inte alltför sega - för när hon till slut intalat sig själv att det faktiskt gick att springa i uppförsbacken bara man kortar av steget något, så ökade hon takten. Det sitter som sagt i skallen! Bra jobbat Carina.

HulKen höll sedan i styrkepasset och det gick i militäranda. Vi fick teama ihop oss två och två, bära varandra på ryggen, göra benböj, situps och tåhävningar mellan löpning-med-polare-på-ryggen. Sen var det dags för löpning där vännen håller emot med ett rep om midjan - höga knän, upp med hakan och framåt. Likadant fast baklänges. Våra muskler fick arbeta ordentligt och vi fick oss en omgång av plankan och skottkärregång som grädde på moset.

Efter styrkan hade vi föreläsning av två herrar som driver Sport Support Center. De berättade om laktattester, nivåer, träning med pulsen och möjligheterna till individuella program. De visade Masses resultat som exempel, där två mål stod i fokus - Stockholm och Berlin Marathon. Mina tankar snurrade och skallen sattes i spinn - Men om man vill göra bra ifrån sig på två maror, köra ett 12-timmarslopp och persa på milen... hur gör jag då? Tål att tänkas på - det går inte att fokusera på allt... klockan hann bli sent innan jag kom hem (efter att ha cyklat bakom Ken som tagit över stafettpinnen och behövde jogga hem).

Efter dusch och några timmars sömn var det dags för Muskelpass med Nordic Military Training. Det är alltid lika kul att träna för Brandmans-Jörgen - han är så entusiastisk och uppmuntrande. Vi höll oss på Östermalms IP där snön helt smält bort, vi körde en tuff cirkel-start med armhäv med hjälp av räcken, dips mot en liten mur, brännande magövning mot stängslet... sen springa på konstgräset, genom stängslet upp och tillbaka till start... 4 varv. Sen väntade favorit i repris! Både jag och Evelina hade blåmärken på höftbenen efter rep-löpningen igår, nu skulle vi köra samma sak - fast med avklippta brandslangar såklart ;). 75 minuter hård, härlig muskelträning startade dagen. Pméla tog massor av fina bilder, men jag glömde kamerakabeln hemma - bjuder på dem vid tillfälle.

Innan jag ska ut och partaja med Militärgänget ikväll skall jag köra Tusingar med IronWoman på Stadion. Hon vill att jag ska agera hare. Hur slö jag än kan känna mig för tillfället är det bara Skallen som avgör. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tusingar med IronWoman kommer att vara skitkul och den absolut bästa uppvärmningen för fest! Stadion inbjuder dessutom till skön atmosfär och det är svårt att ta det lugnt därinne.

å så jobba lite...3 möten och rapportering under dagen- check.

Under dessa 24 timmar har jag prioriterat bort TV, städning, tvätt och matlagning. Mina stora barn har varit upptagna på annat håll - annars att jag petat in tid/prat/mat med dem.

Nu är det vår! Undvik vassen i sommar...

Om du inte har haft lika roligt som oss i vinter kan du prova på nu när det är lite varmare. Varje lördag mellan 10-12 är det naturupplevelser i kombination av träning, gemenskap och skratt. Vi utgår från Östermalms IP.

Förmodligen ditt roligaste beslut, och det grymmaste sättet att snabbt komma i form! Eller bara ett skoj prova-på-tillfälle.