Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 19 oktober 2009

Att växa genom möten

Jo - Kay Pollak skriver och föreläser om detta, och nu blev det "times two" liksom.

Diskuterade med sötaste väninnorna om att anmäla oss till föreläsningen i november. Beger mig sedan ut på löpturen igår. När jag sprungit klart och kommit till min port så känner jag mig sådär härligt fri och tillfreds.

Tänkte precis knappa in portkoden då en man bakom mig säger "Jaha - då blir det Lidingöloppet nästa år?" Här kunde jag sagt antingen "Ja" eller "Nej" ursäktat mig och gått in till den lockande duschen. Men jag släppte dörren och vände mig om.

Mannen visade sig vara närmare 70 år. Jag känner igen honom vid utseende (sportjournalist? Lennart Hylands polare? någon som stött på min mamma?) men kan inte placera honom. Han berättar att han sprungit 40 Lidingölopp, massor av marathon. Han är gråhårig och kutar rygg. Nu ägnar han sig åt raska promenader. Han har pigga blå ögon och vill dela med sig. Han berättar om starkt hjärta men insulinknas, om slaganfall och 4 bypass operationer. Först blir jag rädd att det är på grund av löpningen - men han berättar om sin svåra Diabetes.

Han nickar igenkännande åt min IF Linnéa-logga på jackan och berättar om en kompis som skrivit en bok om klubben. "Nej inte om boxningsklubben utan om friidrottsdelen" - Classe Bengtsson (Claes-Göran?). Jag försöker suga åt mig all information, tar del av hans historia. Appropå boxning säger han och berättar om en händelse där Classe hittat en "blivande boxningsstjärna", som slår igenom i USA, vägrar prata med press, där det sedan finner de varandra i ett hav av journalister. Historien är gripande, den gråhårige mannen som jag känner igen till utseende fäller några tårar och vinkar adjö till mig. Han går vidare och lämnar mig ensam och fylld. Fylld av ny historier.

"Tack för att du delade med dig!" ropar jag efter honom. Slår in portkoden och känner mig berikad.

Jag kan inte riktigt släppa händelsen. Vem är han, varför frågade jag inte efter hans namn, eller lirkade ut lite ledtrådar om tider och så - så att jag själv kunde googla fram hans profil? Han har gett mig huvudbry och massor av härliga tankar.

Har ni mött någon som fått er att börja fundera?

****************************

6 kommentarer:

Dunceor sa...

Jag har en gubbe i 70-års åldern som jag stöter på ibland när jag är ute och springer. Han har gjort en hel drös Stockholm Marathon och ner mot 3 timmar som 55-åring. Han är jäkligt cool =)

Marre sa...

Det är så häftigt med sådana möten! Nu och då händer det, faktiskt oftast när man står i starten inför något lopp. Då är folk som mest pratsugna och berättar gärna om sina 100 (typ)starter i andra lopp. Fast just då brukar jag vara mest fokuserad och mindre pratglad... ;-)

Ingmarie Nilsson sa...

Oh ja! Massor av gånger och det är lika härligt och fascinerande varje gång! Som en ängel skickat någon för att just JAG ska få ta del av något unikt. Ser det på något vis som en fantastisk gåva när någon vill berätta om något ur sitt liv för just mig. Behöver inte nödvändigtvis vara om löpning eller ens träning. Det kan vara alkisen på parkbänken, tanten på bussen, kvinnan med hunden, mannen i affären eller grannen du aldrig förr pratat med som delar med sig. Om sinnena är öppna kan vad som helst hända! Det kan bli så omtumlande att livet aldrig mer blir sig likt.

Maria sa...

Oh ja, och det är lika läskigt varje gång eftersom de verkar veta allt om mig och jag har inte en enda arning om vem personen är!! Trots att jag försöker att leda in dem på jobb, idrott mm. Nu mera har jag börjat erkänna att jag inte minns och då säger de direkt vem de är och var vi träffats - gött då slipper jag tänka så att pannan blir alldeles rynkig ;o)

Anonym sa...

Tack för att du berikade min frukost....

MarathonMia sa...

Dunceor: Ja tänk vad löpningen gör - förmodligen samma som för hundägare, småbarnsföräldrar och golfare. Det går att dela med sig!

Marre: Tänk vad mycket tankar, känslor och strävande som fått människor att komma till just den startlinjen. Vad många runt omkring som varit med och påverkat, hur många universum som möts på en plats... stort.

Ingmarie: Jag håller med dig. Jag ser varje delad historia med mig som något unikt. Jag känner mig utvald. Det är verkligen en gåva att få ta del av andra människors historia - inte bara träningsrelaterat. Jag samlar på upplevelser - de flesta kommer från andra.

Anonym: Varsågod ;) hoppas jag tillförde energi och näring