Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 16 oktober 2009

Kom igen morsan! Spriiiiiiiing!

Sonen springer förbi mig med sin far på ryggen. Svetten lackar på mig och stoltheten blandas med tävlingsinstinkt. Grabben är snabb. Jag fokuserar, klämmer åt om Danske Kim's ben, ökar farten... benen är starka och avståndet fram till sonen minskar. Kim peppar där han skumpar på min rygg och jag springer...och springer...

"Lugna er!! Håll ihop gruppen!" Jag väcks ur min fokusbubbla och både jag och sonen slår av på takten. Vi vänder oss om och väntar in de andra löparna med polare på ryggen. Det är det avslutande momentet i morgonens Militärträning - att 12 personer ska ta sig tillbaka från skogen och bara ha 12 fötter i marken. Vid byte av löpare / rygghängare fick vi således stå på ett ben. Vilken utmaning, vilken tävling och gosch vad skoj!


Kroppen känns härligt öm efter Polisutbildande Johans utmanande däckpass i skogen. Vi startade med att hålla varsit bildäck över huvudet och rulla det runt i cirklar i 1 minut, det bränner skönt i axlarna, därefter lyfta däcket rakt fram -upp-å-ner-upp-å-ner, fokuserad övning, armhävningar på däcket, tricepsdips, benböj med däcket balanserandes på armarna över huvudet... en hiskelig magövning där vi låg i vaggliknande ställning och skulle förflytta däcket till höger och vänster omvartannat. Det var den längsta minut min mage någonsin fått stå ut med. Rygglyft som grädde på moset. Sedan snabb löpning för att plantera tillbaka däcken i skogen där de hör hemma.

Jag utförde alla övningar fokuserat och var extra noga med tekniken när jag körde ben så att knät skulle få stärkas. Jag har inte ont idag, men kommer att stå över Tjurruset imorgon. Jag gör det med blandade känslor - vill så gärna samtidigt som min framtidssatsning kan stå på spel för en kul-mil-i-terräng. Dagens löpning med kompis-på-ryggen räcker gott och väl.

7 kommentarer:

Therese sa...

så himla rolig den där militärträningen verkar! blir lika avundsjuk varenda gång du skriver om den. :)

Anna (Orka mera) sa...

Håller med Therese - blir också avis varje gång! Så sjukt kul det verkar!

marathonjohan sa...

Det låter hur kul som helst det där! Jobbigt som f-n, men kul och utmanande!

RosaMilton sa...

Åh vad det låter roligt! Skulle oxå vilja! En vacker dag... :) Får försöka träna så gott jag kan på egen hand så länge!

Måndagsbarn sa...

Nån klok har sagt till mig en gång: träna på träning och tävla på tävling.

MarathonMia sa...

Therese: Det är roligar i verkligheten - jag lovar!

anna: Nästa gång i Stockholm slipper du inte undan!

MarathonJohan: Det bra-iga är att det går att göra övningarna precis hur jobbiga som helst.

RosaMilton: En vacker dag - men man måste ju få ha mål och framtidsdrömmar :)

Måndagsbarn: Hmmm - säger inte det finstilta att det INTE gäller familjefejd? ;)

Snorkkis sa...

Vilken härlig berättelse. Och jag håller med de andra om att det låter så lockande med NMT passen när man läser om dem här - fast i verkligheten tror jag inte jag skulle trivas lika bra som du verkar göra med det. Ha en fin helg trots att det inte blir något tjurrus.