Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

fredag 6 mars 2009

Torsdag - Bergspass

Löpning när den är som bäst. Eller jävligast.

Givetvis lägger kamerabatteriet av efter det första fotot... så mina upplevelser från bergslöpningen får jag ha i minnet. Jag ska låna lite bilder från mina medlöpare för att visa det underbara. Bussarna som transporterade oss till en by i bergen slingrade sig uppåt, uppåt. Utsikten var bedövande. Att byta ut snö och slask mot rödbrun lersand och kullriga stenar var mumma för löpbenen. Jag gillade underlaget så mycket att jag faktiskt tog mig en titt på nära håll – stöp rätt i backen efter 1,5 km med detta knä som resultat:


Banan var brant nerför i ungerfär 500 meter för att sedan övergå till någon kilometer raksträcka. Sen började klättringen. Det blev brantare och brantare. Den snabba gruppen drog iväg och jag teamade upp med Stefan och Mats som kör bergsorientering... vi låg först i medelgruppen. Mina ben var pigga ända till vi passerat 7 kilometer. Den branta stegringen tog hårt på baksida lår. Jag tog fram Duracell-Karins ord – ”Mia, det du kör uppför nu har du igen på maran!”. Bara att bita ihop och skjuta fram höften. Det hade småduggat hittils men nu bröt solen igenom. Där det var som brantast och backen var som längst var det jordens motvind – men det är väl så man bygger en stark kropp? På toppen av berget hade vi tillryggalagt 9,5 kilometer och vätska väntade. Stora vattendunkar och de två bergsgetterna Mats och Stefan stod och väntade. De klättrade snabbare uppför än jag. Så här ser getterna ut stillastående:


Nerför lät jag höfterna rulla och höll koll på vart jag skulle sätta fötterna, ville inte ramla igen. Det tar extremt mycket energi att parera och planera fotisättning.

Efter ungefär 13 kilometer stöp det rätt ner, vi fick springa på åskammen i långsamt tempo bland buskar och snår. Framme i byn hade vi den branta 500-metersbacken kvar – bara att bita ihop. Den kändes grymt tung och bergsgetterna klättrade iväg. Jag kollade över axeln och såg en annan löpare 150 meter bakom – han skulle INTE få komma förbi. Jag trippade uppför backen med korta steg, pendlade med armarna och tänket på Duracell-Karin. Jag ska banne mig upp! Såg vid toppen av backe att bergsgetterna bara låg 70 meter före så jag släppte handbromsen, lät mina höfter rulla och sprang förbi dem ner mot bussarna. Tjoho!

Träningspass 8: 14,9 km på 1:30. Trots 50 kilometer i benen från igår. Mycket backigt men en medelpuls på 149 (164)

För att inte tappa sting och antal pass lade jag till...
Träningspass 9: Yoga 60 minuter. Livsfarligt – här kan man verkligen slå knut på sig själv.

******************************************

1 kommentar:

funrun sa...

blod är det finaste jag vet.

du och jag på swiss alpine mia!