TjejVasan - som faktiskt inte var TjejFasan...

Förberedelserna...

Torsdag
Inger: Mia, ska jag packa ner skidorna till dig?
Mia: Mmmmm

Fredag:
Inger: Jag är i Mora, ska vi valla skidorna?
Mia: Vad kostar det?
Inger 500kr
Mia: FEMHUNDRA kronor??!!...(tankepaus)... okej - låt dem valla skidorna.

På Intersport i Mora
Inger: Kan du valla de här skidorna?
Vallningskille: Oj, är det här längskidor, de är VÄLDIGT breda.
Inger: Men de är bara 15-20 år gamla...
Vallningskille med leende på läpparna: Hmmm - jag vet inte ens om de får plats i skidspåret. Olle - hur brett är spåret?
Olle: 60 mm
Vallningsbiträde: Då funkar det, dessa är ju "bara" 55...

Uppladdningen...

I köket i bästis sommarstuga i Leksand sitter Inger och Karin och blandar Magiska drycker av Herbalife-pulver, Sojadryck och vatten. Det är Isotoper, protein, kolhydrater och smakämnen. Förundrat tittar jag på deras seriösa förberedelser, äter min Snickers och dricker mitt rödvin. Jag har aldrig känt mig så oförberedd och oseriös inför något tidigare. Klockan är 20.00 och jag har fortfarande ALDRIG åkt längdskidor och fortfarande inte bestämt mig om morgondagens lopp.

3 flaskor rödvin senare och god middag med bulgur och kyckling sitter 4 fnittriga tjejer/tanter i vardagsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord. Utanför ligger det vita snölandskapet vackert och lockande. I soffan ligger dottern och hennes kompis och tittar på film. Jag är där. Skidorna är vallade - men till priset av 300 kronor för han kunde inte med att ta mer betalt för laggen... pjäxorna är ju trots allt bara 2 nummer för stora... mina löparkläder är medpackade och de kan gott tjänstgöra som skidkläder... Tänker på alla kommentarer i bloggen... på pepp från läsare, NMT-tränare, kompisar, släkt och vänner...

* Det är bara 3 mil
* Mia du klarar det
* Du har kondisen
* Det är ju en liten bit kaka
* Dalarna tycker om dig

Lördag - Dagen Då jag lärde mig åka längdskidor...

Vid 8-tiden packade vi in oss i bilen, jag tog av plasten på mina nyinköpta stavar och lovade mig själv att inte åka en centimeter innan startskottet gick. Varför ödsla energi när jag hade 3 mil på mig att lära mig?

Karin har kört förut och seedat upp sig till tidig start, det betydde lång, kall väntan för mig och Inger. Som tur var dök Ken upp (som var där och hejade på sin coola mamma som körde i tävlingsklassen). Han hjälpte mig att visa hur man sätter på sig skidorna. Då var det 1½ timme kvar till start, han justerade handtagen på stavarna, skrattade åt vår rödvinsuppladdning och gav mig lite tips.

Inger startade en kvart innan mig. Jag lade in mina fina grå Fischer med neonrosa detaljer i startfållan. Jag promenerade omkring i mina något gammaldags pjäxor och njöt av att alla var så nervösa. Snöflingorna föll vackert och träden hängde tunga mot marken, snötäckta och vackra. Jag gick in i min bubbla, satte mina prestationstankar i ett fack för sig och tog fram "Idag ska jag lära mig något nytt och ha roligt"-känsla. När det var 10 minuter kvar till start gick jag in i fållan och spända på mig skidorna som jag nyss lärt mig. Folk omkring mig sneglade på mina pjäxor och log lite snett. Jag gjorde allt för att inte röra skidorna en millimeter, jag hade ju lovat mig själv att INTE testa innan det var dags. Speakern ropade ut hur långt det var kvar till start... Det var helt surrealistiskt. Jag var där men ändå inte. Alla runt mig hade riktig utrustning, det stod SWIX (tror jag att valla-märket heter...?) på mössorna och de hade riktiga skidvästar. Jag bara log. När det var 5 minuter kvar till start skulle vi börja röra oss framåt - jag tog mina första vinglande skär på längdskidor....

PANG! Startskottet gick och...

...vi bar iväg på våra skidor, några bredare än andras... jag försökte hitta balansen och rytm. Det tog ungefär 300 meter sen var det stopp. Fullt med damer som skulle samsas om 4 spår i en nedförsbacke. Fullt med damer som hade svårt med balansen och inte ville skynda. Då kom jag på att jag skulle trycka igång min Garmin. Jag placerade skidorna i ett av de 60 mm breda spåren och hittade en bra tyngdpunkt i den första nedförsbacken... ja, den var ju bara några meter, men bra att lära sig i. Lätt som en plätt. Dags att kolla in damerna omkring sig. Hur gör man med skidorna och stavarna? Hur tar man sig framåt? Hur håller man kroppen? Alla hade ju sina egna stilar och jag försökte hitta en egen stil som mer liknade löpning. Jag tänkte på Clarence tips med stavarna, så jag låtsades att de var lite kortare och tog dem inte lika långt fram som alla andra gjorde. På så sätt fick jag ett löpliknade steg på skidorna. Hej vad det går tänkte jag.

Folk hade pratat om de hemska uppförsbackarna som skulle komma i början, och som tydligen skulle få svetten att lacka. Efter att ha "sprungit" förbi en massa tanter uppför några kullar - med blicken högt, höften fram och trippandes på skidorna likt en IF Linnéan i Tantobacken rättade jag in skidorna i spåret och siktade framåt. Det var trångt och mycket folk. Först blev jag lite stressad och ville att det skulle gå snabbare. Då skickade jag rätt tankar till kroppen - Mia, du håller på att lära dig att åka skidor, ta det lugnt. Jag följde efter strömmen och gled in i ett skönt, alldeles för långsamt tempo. Efter 7 kilometer hade det gått 58 minuter. Shit, skulle jag hinna hem till Melodifestivalen? Och när skulle egentligen den där uppförsbacken komma? Jag höll mig stadigt på skidorna nerför, sprang om en massa skidåkare uppför, blev sedan omkörd av samma tjejer på raksträckan. Jag försökte efterlikna stilen men tekniken satt inte riktigt. Efter en mil hade jag i alla fall koll på hur snabbt jag skulle ta mig nerför, när det var dags att staka och hur jag skulle ta mig framåt. Det svåra var att byta till ett långsammare respektive snabbare spår. Där tappade jag fart. Efter halva distansen stod Ken och hejade: "Du kan ju åka! Det går ju bra Mia!" Och visst gick det bra. Jag kände mig inte trött i varken armar eller ben. Jag hörde hur damerna omkring mig flåsade högt. Själv låg min puls stadigt under 150. Jag är så himla glad över min grundfysisk, min uthållighet från löpningen, min styrka från Militärträningen och mitt jävlar anamma. Jag skickade tacksamma tankar till alla i min närhet. Jag hörde min telefon pipa av nya sms hela tiden. Det gjorde mig stark. Jag stakade, gled, låtsades vara längdskidåkare och peppade andra. "Kom igen tjejer, bara en mil kvar!"

Jag stannade och drack blåbärssoppa, vatten och sportdryck vid varje kontroll. Passade på att tacka alla frivilliga för sitt engagemang.

Längs banan stod det folk, men det hejades rätt dåligt. De som verkligen hejade, hejade jag tillbaka till "Bra hejat gänget!" hojtade jag. En del sträckor gick genom tysta skogar och det enda som hördes var flåset av tjejer, gnissel från min valla och skären från skidorna. Det var så naturligt vackert att det nästan kändes som om bröstet skulle sprängas! När det var 3 kilometer kvar stod Ken och hejade "Kom igen Mia, bara 3 kilometer kvar!" Jag tyckte att de sista 6 kilometrarna gick hur snabbt som helst - rätt var det var så såg jag kyrkan i Mora och satte av mot målområdet. Jag hade nog missat kransMasen med sisådär 2 timmar, men jag fick en pokal i snöre om halsen av Ken. Tiden...nja -3:18:38 på 30 kilometer längdskidor. Helt okej för att vara första turen i livet. Medelpulsen låg på 147 och den där långa uppförsbacken var tydligen en av kullarna i början. Vallan var perfekt och utrustningen skötte sig exemplariskt! Skönt att vifta på tårna i stl 42 när man egentligen har 39,5 :)

Det här med längdskidor var ju roligt! Verkar vara en bra form av träning. Nu faller snön fint här utanför vid Karlbergskanalen, kanske ska fråga Inger om jag får låna skidorna imorgon?

Mina enda blessyrer från loppet är lite ömma höfter och en blåsa på ovansidan av vänster ringtå.

Dagen var perfekt och avslutades med Melodifestival i Leksand med superduperbra platser på arenan. Mer sånt till Mia. Tack för alla sms och kommentarer! Ni hjälpte mig fram.