Tömilen

Min rumpa är min akilleshäl och mina höfter min styrka.

Tömilen. Tömilen. Tömilen. Tio kilometer upp och ner i en gryta. Inga branta backar, bara låååånga och sega backar - lagom för att suga ur energin ur benen och ge en härlig utmaning. Ömmar gör det i sätesmuskeln i uppförsbackarna, då får jag väl dra fördel av rullande höfter i nedförsbackarna.

Jag hade två mål på väg till uppsamlingen för IF Linnéa (som senare blev tre). 1. Jag ska ha jävligt kul. 2. Jag ska prestera mitt för dagens bästa och klå Tjurrusettiden.

När starten gått på den geggiga ängen och jag hamnade bakom en tjej i jazzbyxor lade jag till ett mål. 3. Ingen i jazzbyxor får gå i mål före mig.

IF Linnéa var anmäld med tre lag.

Lag 1: Erik, Ken, Kattis och Daniel
Lag 2: Jag, Magnus, Max och Britta
Lag 3: Tone, Fredrik, Nisse och Linn
Lag hejarklack: Catti, Annika, Fredrik B och på en kant Clarence

Som vanligt var stämningen hög och det blev en hel del skratt och snack om träningsvärk och annat. När vi kom bort mot startområdet inser jag att det är precis där jag låg och krälade som en mask i måndags och körde armhävningar i bäcken med Nordic Military Training. Mina röda Asics DS Trainer blickade rena, fina och bedjande på mig... Sluta larva er - det är bara lite lera.

Tog den geggiga starten, hamnade som sagt bakom jazzbyxetjejen. Jag hade fullt sjå att hålla hennes tempo men tänkte att jag tar henne i backen. Nu missade jag backen, eller - det var trångt första varvet och jag hamnade i komfortzon bakom en drös löpare. Klungan stannade upp vid den minimala öppningen i muren som tydligen var en del av banan. Klappetiklapp - bara att springa på. Fram flög jag över asfalten, ner i grytan, upp ur grytan - rosa tröja och jazzbyxor - JAG MÅSTE IFATT. Springer om ett gäng, blir omsprungen av någon, springer om fler, trixar och knixar längs den markerade banan.

Jag glömmer hålla koll på jazzbyxan! När det gått 4 kilometer - som känns som 7... så ökar jag lite. Håller två jämna kilometer strax under 5-tempo. Dags för backe igen, eller var den tidigare? Minne som en guldfisk. Banan mäter 5 kilometer och har två backar. Således är det 2 backar kvar när jag varvar. Vid 3, 5 och 8 kilometer hejar hejarklacken och jag spexar lite genom att springa ifatt en annan löpare och göra V-tecknet bakom huvudet. De första fem kilometrarne var otgroligt låååånga. De sista fem helt okej.

Mina uppförsbackekilometer tog jag på 5:33 - alla lika - och mina nedförsbackar med rullhöft tog jag i 4:39-4:50-fart. När jag hade sprungit 9,7 kilometer hör jag Cattis vrål i målområdet. Hon hejade fram Tone och Britta som låg före. Nu var det dags för spurt. Jag hade skitkul så mål nummer 1 var redan infriat, nu återstod det att komma in i mål under 1:02:xx vilket jag såklart gjorde - 51:04. Med skrikande sätesmuskel och geggiga Asics anslöt jag mig till Stockholms roligast löparkamrater. Hur det gått med jazzbrallan återstår att se, resultaten är inte ute än.