The chosen one!

Idag var jag utvald. Idag kände jag mig speciell!

Eftersom jag är så duktig på att ta det lugnt, så valde jag en längre vila mellan IF Linnéas Västerbrointervallar och Nordic Military Trainings konditionspass med backintervaller. Jag valde sovmorgon och tog mig till Östermalms IP till klockan 18 istället. Hur får man annars träffa den andra gruppen och göra nya bekantskaper?

Vi värmde upp i skönt tempo strax över 6-minuterstempo. På vägen körde vi lite "plocka svamp" och Jägarmarsch, medan snöflingorna långsamt föll mot marken. Av min ömma skinka kändes nästan ingenting. Den ordentliga stretchen, tensmaskinen och tennisbollen gjorde susen igår. Och kanske en liten Voltaren då...

Vi kom i alla fall fram till den härligt branta backen. Drill inspector Bruno frågade högt "Hur många ska vi göra?" "Tio!" skriker jag samtidigt som någon hojtar "två". Enkel matematik -> 12. Vi satte av och två av killarna var som riktiga gaseller. Själv kämpade jag för att skjuta fram höften, upp med hakan, hålla koll på tjejerna framför och försöka ta mig förbi. Idag var jag stark, idag skulle jag utmana mig själv.

Längden på backen varierade utifrån vem som kom först upp. Backen mätte 120 meter och var brant. Den som nådde toppen först, skulle genast vända om och jogga ner - när denne passerade en själv fick man vända om och hänga med ner. Bruno sög tag i mig på den tredje intervallen för att peppa mig att köra först, med honom som hare. Såklart. Denna gång kom jag hela vägen upp, med bara en kille som passerade. Sedan plockade han i tur och ordning ut en ny aspirant att utmana. Riktigt peppande. Jag hade nästan alltid två av ledartjejerna framför mig, men de kroknade efter 70-80 meter då jag kunde passera. Jag kom längst upp av tjejerna samtliga gånger och fick smaka lite på "den starkes lycka". Det var helt enkelt min dag idag.

När vi gjort 7 intervaller meddelar Bruno "Om ni gör de följande två riktigt bra, slipper ni de 2 sista, kör ni medelbra blir det 2 till, är ni usla får ni ytterligare en. Denna gång bad han mig och snabbfotingen Simon att stanna kvar och köra "utmaning" sist. Jag?! Medelfjösiga MarathonMia? OK. Peppad till tusen fick jag vänta tills hela gänget hade passerat den första lyktstolpen, sedan satte jag fart. Jag kom ifatt och förbi alla utom två, Simon som började ytterligar lite senare än mig kom förbi när det var 10 meter kvar. Vilket driv - villken utmaning! Jag fick starta ännu senare under den sista intervallen, jag fick vänta tills siste man passerat den andra lyktstoplpen. Jag tog i allt vad jag hade, Bruno sprang bredvid "Efter nästa stolpe ökar du!" Jag ökade något, pressade mig totalt, kände mjölksyran i låren och benen började ge vika. Jag kände blodsmak i munnen och såg bara den sista lyktstolpen. Jag sick-sackade mig fram och nådde den stora gruppen när 5 meter återstod, då fick jag armbåga mig fram för att kunna nå högsta topp och flåsa ut.

Kan bara sända mitt största, häftigaste tack till Bruno som utmanade mig. Jag kände mig utvald, jag kände mig speciell. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt är en löpare. Bland annat. För jag är så mycker mer än löpare.

Jag lyckades bara klocka 9 intervaller och missade att trycka av och på precis rätt. Ansträngningen var lite för stor. Så här såg det i alla fall ut:

Sträcka / sek / tempo (snabbast) / Puls
110 m/34/5:11 (4:07) 137
110 m/35/5:26 (4:07) 151
120 m/35/4:52 (3:56) 154
114 m/42/ 6:15 (5:06) 156
109 m/35/5:23 (3:44) 152
111 m/39/ 5:56 (4:41) 149
111 m/39/5:56 (5:05) 151
116 m/37/5:21/(4:31) 148
115m/38/5:39/(4:23) 149

nedvarvning med jägarmarsch fram till fältet där snabbintervaller med tillhörande kullerbytta *10 utföredes. Armhävningar, plankan, två sorters sit-ups och upphopp avrundade den tuffa delen. Jägarmarsch tillbaka till omklädningsrummen.

Nä, nu har jag knådat tennisboll så rumpan domnat bort - dags för tens.

Imorgon ska jag vara stand-in-coach på IF Linnéa. Vad sägs om backintervaller i tanto med kullerbyttor och ruscher mitt i? Sedan 15 armhävningar och väntan i plankan?