Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

onsdag 26 november 2008

Det här blir den sista stock ni får idag!

Que?!

Jag förbannar min snuskiga humor, men kunde inte låta bli att smila lite åt Jonas pepptalk i sista uppförsbacken.

Idag fick vi springa tre och tre bärandes på stockar. Mina broddar fick gott fäste och jag gled ingenting i snömodden. Vi körde uppvärmning i vanligt militärmané, det vill säga springa med armarna över huvudet i takt. Efter kort uppvärmning fick vi hämta upp stockarna vi skulle springa runt med. Jag lät min Garmin vara på hela passet för att se hur ansträngande det var och för att selöpsträckan. Det kändes som vi inte kom så långt, vilket vi inte gjorde. Att konka runt på halva träd och springa i takt drar ner tempot rejält. Det betyder ju inte att träningen inte kan ha kvalitet för det - Jonas hade nämligen hittat en backe med djup snö han tyckte att vi kunde kuta upp och ned för 5 (FEM) gånger.

Jag teamade upp med Åsa och Fredrik, hamnade i mitten och fick stundom pisk av den guppande stocken, stundom luft emellan. Då höll jag upp den med handen för jag vill ju inte gå miste om den bra träningen att forma snygga axlar... även om de nu är blå. Efter stocklöp blev det lite planka med grodben, intervaller i form av jägarmarsch och hoppa bock/krypa under varannan person. Allt på led och i snygga militäriska rader. Som grädde på moset sprang vi två och två i armkrok den sista biten tillbaka till ÖIP.
Tillbaka?!?
Ja, så snabbt går en militärtimme. Vi avslutade med boxintervaller om 30 sekunder i en snödriva och de sedvanliga upphoppen. Fick upp pulsen till 153... Jag upplevde den tredje rundan i backen som jobbigast idag, med mjölksyra - men för övrigt tar jag inte ut mig ordentligt. Vad är det jag sparar på? När ska jag ha de här krafterna? Jag vill ju maxa, jag vill ju krypa därifrån! Jag tar Fredrika på orden och ser fram emot att få darra som en läderlapp ;-)
Total tid: 75 minuter
Total sträcka: drygt 4 km
Medelpuls: 142 (174)

17 kommentarer:

Staffan sa...

Hej Mia, låter som ett bra pass som jag tyvärr missade:(. Nästa gång jag är med ska vi se till att du får kämpa och nå max puls.....

Jag har oxså haft svårt att riktigt ta ut mig de senaste gångerna på NMT. Vet inte riktigt vad det beror på kanske är det så att man måste ha en likvärdig person bredvid sig när man kör de olika övningarna? Eller så måste man helt enkelt ta ut sig mera på varje övning.

Som tur var körde jag ett bra långa intervaller med IF Linnea i går kväll. Medan de andra i gänget körde 10-12ggr korta körde jag en och till 3ggr hela backen upp dvs upp till plattan.

/S

Andréa sa...

Alltså, det där låter ju nästan ännu roligare än vår army! :D Kanske borde övertala alla att det är en jättebra idé att vara utomhus ist :)

MarathonMia sa...

Staffan: Jag tror du har en poäng där - men Åsa och Fredrik var grymma, och resten av övningarna var liksom bara lite för korta. Typ boxningen som var 3*30sek. JAg har kört intervallträning med boxinstruktör där man kör minst 3*90 och armhävningar emellan. DÅ är man trött kan jag lova! Bra att du kunde ta ut dig ordentligt igår när du missade idag!

Andréa: Army inne... är liksom inte på riktigt ;-) Föreslå en omgång ute istället!

Magda Gad: sa...

å andra sidan kör vi ibland 10 sek intervaller på säcken och det kan ta ut en till kräkgränsen... har även kört 5 sekunders... kan nästan tycka det är jobbigare med korta intervaller då explosivitetsträning verkligen suger. men allt beror ju på intensiteten förstås. jag säger som vår headcoach: våga plåga.

MarathonMia sa...

Magda: Jag ska tänka på det nästa gång - våga plåga, kanske redan från början så blir ju resten av passet asjobbigt per automatik.

Heh - 5 sekundersintervaller - du pratar med en marathonlöpare som det tar 25 minuter att värma upp ;-)

Magda Gad: sa...

ahaa, men jag är oxå oerhört tidskrävande när det kommer till uppvärmning, tror det är ett åldersfenomen :-) springa dit så är du uppvärmd när du kommer fram? och kan ge järnet direkt ;-)

MarathonMia sa...

hohoho vilken utmaning! Med extrakläder, datorväska och stövlar... men det är ju bara 3 km, hur svårt kan det vara? Jag kan ju alltid plocka upp de andras väskor på vägen så är jag ordentligt varm... fast jag behöver bilen sen. Kanske jag kan springa med bilen i ett rep bakom mig fram till ÖIP... nu ska jag ringa psykakuten.

Magda Gad: sa...

nu ringer JAG psykakuten ;-)

eller så ställer du bara bilen en bit bort så får du lite längre uppvärmningssträcka plus nedjogg efteråt :-)

MarathonMia sa...

att man ska behöva tänka också... :-)

bureborn sa...

Sjunger ni samtidigt som ni lubbar runt i takt med armarna ovanför huvudet? Va, fördomar? Jag? ;-)

(Det är bara för att jag är avundsjuk.)

Löparfantasten sa...

Tack för imorse mia!!
Jag känner också att jag inte tar ut mig helt vad beror det på?! Kanske som Staffan sa med matchningen eller så är det bara så att man inte tar i ordentligt?
Men på fredag då ska vi ta i!!!!!!!!!

Fredrika sa...

Tror det är lite gruppdynamik i det hela. När jag tränade med morgongruppen var det tillsammans med alla tokstarka veteraner som Kalle, Paméla, Helena, Anne-Li, några andra snubbar och tjejer som jag inte minns namnet på etc. etc. Alla var totalfokuserade och hur starka som helst, det snackades inte ett knyst utan det jobbades hårt och envist. Då "kastade" jag mig hejdlöst in i det hela utan pardon och utan att känna efter, det var bara att försöka att vara lika stark (yeah right). Men shit jag gav verkligen allt.

Nästa camp bytte jag av tidsskäl till kvällsgruppen, här var flera nya, och stämningen var mera familjär med trevligt snack och så, folk ojade sig (om än på skoj) men det var mera som om man gjorde en kul grej ihop än att man kämpade för livet. Då upplevde jag inte heller att jag körde ut mig lika hårt.

Till sist på provpasset med NMT var vi så många så det var ingen riktig ordning, man fick göra lite som man ville med grodhopp och utfall utan att någon hade stenkoll på en, det gjorde också att det inte blev lika hårt från min sida. Alltså, inte att man slappar "med flit", men det blir någon form av mental skillnad, man låter den egna kroppen styra hur mycket man pallar (istället för att bara blunda, tuta och köra).

För att sammanfatta så tror jag alltså att det ligger lite i era händer - ni är ju flera som kan slå er ihop (Mia, Staffan, Löparfantasten etc.) och helt enkelt bestämma er att "idag ska vi köra så vi darrar som små urtvättade läderlappar" och se var det hela landar.

MarathonMia sa...

Bureborn: Inte högt...men jag sjunger alltid i mitt hjärta.

Löparfantasten: Ja, dags att ge järnet.

Fredrika: Det är sant - men de flesta kämpar som tokar - kan det vara så att energin fördelar sig i gänget då - kollektiv börda liksom. Jag kan hålla med om att jag håller igen lite och lunkar på, mest för att jag inte vet vad som komma skall.

Jag körde styrka med Anne-Li i fredags och det var tokfokuserat! Där blev det till att jobba ordentligt!

Jag lovar att jag ska ta i för kung och fosterland på fredag!

Fredrika sa...

Jo, det håller jag definitivt med om, alla kämpar som tokar, det är inte det. Men själv var jag i båda grupperna svagast - så då borde jag ju enligt din teori inte ha känt någon större skillnad. Ändå blev det annorlunda. Det är skumt med hjärnan! :-) Det kommer nog, det är jag övertygad om (annars skvallrar jag för Bruno ;-))

MarathonMia sa...

Bruno lyser med sin frånvaro... tror han kör på kvällarna? :-( Hade kanske behövt konka runt på honom för att känna mig REAL.

Staffan sa...

Mia: På fredags passte ska du köra på kvällen eller på morgon?

MarathonMia sa...

Morgon såklart :-)