Sportglasögon och skidåkning

Nu är det 3 veckor kvar till Öppet Spår. Min skidträning har det ju varit lite si och så med så söndagen använde jag till att återta fokus. Testade XKross coola sportglasögon och slapp tårade ögon och immiga glas - om det var brillorna eller att jag äntligen fick tekniken att fungera som gjorde att passet gick suveränt har jag ingen aning om.

Inger, Evelina, Anita och jag tog oss upp till Tierp och körde 5-kilomtersbanan som var helt suverän. Solen sken, spåren var underbara och tekniken liksom bara satt. Förut hade jag gjort milen på 1:05 som snabbast - nu var jag nere på 50 minuter. Jag hade fäste tack vare Ingers mans tejpande (förlåt Coachen - men det fungerar!) och brände av de 3 milen på 2:31:14. Det är ungefär min maratontävlingstid. Bådar gott inför Öppet Spår.

XKross glasögonen var superbra, jag bytte från genomskinliga linser till sollinser supersnabbt själv - (mina förra behövde jag få hjälp med i butik förut). Glasögonen väger nästan ingenting och sitter skönt på näsryggen utan att ge märken. Jag brukar få tårar i ögonen men inte nu. Ljuset var skönt och de var helt imfria. Mitt set med glas är thermo, genomskinliga och Running.

Förresten...hög tid att köpa nya stavar - har ilskna blåsor på tummarna - tejpar eller Vaselinar skidåkare fingrarna?

Förlåt! Jag glömde säga...

...att jag vann mot brorsan i tävlingen om vem som skulle bli "Världsbäst Alla Kategorier!". Piew - sådärja, ordningen återställd.

Igår hängde jag med Running Sweden på ett 32 kilometer långt löppass ute på Lidingö innan det var dags för lunch och föreläsning om hur jag blev ultralöpare. Jag inledde med att berätt om utmaningen som jag och min bror hade om att springa Maran - och den av oss två som vann skulle för all framtid bli "Världsbäst Alla Kategorier". När jag sedan levde mig tillbaka till mitt GAX100 miles från 2009 glmde jag helt bort att berätta att det ju var jag som vann.

Så ni 40 som var med ute på Rönneberga och lyssnade - tack för att ni kom och jag förstår om det varit svårt att sova när ni inte fick reda på vem som vann! Jag tror bestämt att jag gjorde det med hela 26 minuter.

Missa inte Löpningens Dag idag!

Jag håller föreläsning på Lidingö idag klockan 13.00 - innan dess vankas det långpass på 30 km med Running Sweden - allt för att fira Löpningens Dag!


Om du inte ska lyssna på mig eller springa på Lidingö föreslår jag att du ansluter vid Fältöversten på Östermalm där Ingmarie arrangerar gemensam löpning.

Befinner du dig ute i landet så Spring-för-glatta-livet och fira från ditt håll! Trevlig lördag!

Mina galna vänner sätter Guldkant på Nuet.

Efter att ha dött powerpointdöden i Cork, fallit för chokladfrestelsen och fått följande sms "Jag och Sara är på väg till Stockholm - lust att springa ikväll?" från Snabba Fötter- så tog jag ett beslut. Att-Inte-Begränsa-Mig.

Mina kollegor tycker inte riktigt att jag har alla hästar i stallet...

Det hela började egentligen på morgonen då jag fick ett fint start-på-dagen sms med följande önskan ..//Ha en lycklig dag och låt dina måsten bli få och dina ögonblick i guld oändliga//... Jag funderade på det hela dagen och tog bort all eventuell negativ känsla och förgyllde mina ögonblick. Jag levde verkligen i nuet och struntade i sen'et. Utan stress, utan att drivas av tråkiga rutiner... Våra begränsningar sitter mentalt och i inrutade mönster.

Jag sa till Kenth att jag inte var i Sverige men skulle landa 23... "Vad gör du efter det?". I vanliga fall - styrd av måsten och borden -skulle jag åkt hem, sovit, ställt klockan på gå-upp-och jobba.

Nu svarade jag "En midnattsjogg?". Och visst var de på. Jag mötte Sara och Kenth på St:Eriksbron prick klockan tolv. Därefter sprang vi en 6 kilomtersrunda runt Stockholms gator.

Låt mig presentera The Midnight Gang. Foto: privat

Om jag kunde vara ute och festa i min ungdom, ramla i säng vid 2-tiden och ändå komma till skola och jobb i tid, ska väl en liten crazy nattjogg inte stoppa mig.

Galet kul att ha galet underbara vänner som inte heller begränsar sig. Tack!

Kolla-kolla-kolla!

Jag sitter i tvådagarsmöte i Cork på Irland – utsikten är den här...

Gröna vidder, backar och terräng. Mumma för löparsugna ben. Mindre mumma för en fylld mage av god middag, lite för mycket hotellfrukost och blaskigt kaffe. Fast drömma kan man ju.

Det bästa som finns när jag har svullat i mig lite för onyttigt är att köra ett stentufft Nordic Military Training pass. Då får jag bort sockerbakfyllan och sätter fart på systemet.

Tänk bara att köra över hela NMT-gänget hit – kolla-kolla-kolla in högen med däck!

Undrar vad Spyfys skulle hitta på, om det skulle vara Alex eller Eric som sprang snabbast, om Virva skulle vinna terrängintervallerna - eller Jens, om Felix skulle orka bära mig uppför vidderna och om Moa skulle skrika högt över mjölksyran eller om Jojje skulle njuta av att flytta däcken. Skulle Sofie ta två däck? Ja – här sitter jag och undrar över gänget, Karin, Erik, Malin, Anneli, Bruno, Anna, Oliver, Camilla och alla andra morgonpigga.

Mitt eget gäng i konferensrummet mumsar lunchmackor, dricker cola och äter choklad. En kille tyckte dessutom att jag “nog gett mig ut på hal is som ska åka Cross-country-skiing” om 3 veckor – han tyckte nämligen att man skulle vara “Extremt vältränad” för detta ändamål. Oups – undrar hur det ska gå för mig...

En ultralöpares långpass...

Det kan vara vadsomhelst! Det finns säkert lika många pass som det finns löpare.

En utmaning om att springa alla gator på Kungsholmen (7,1 mil kan jag rapportera), en utflykt längs en led, transportlöpa till svärmor. Köra två långpass dagarna efter varandra. Med sällskap. Utan sällskap. Se nya ställen, gamla ställen, fula ställen eller vackra ställen. Du kan filosofera eller vara ytlig, tänka på smink eller boosta själen.

Ultralöpare springer glatt in på McDonald's för att äta lite. Här är en bild från Hornstull-Järna 2009. Foto: privat

Ett riktigt långt pass kan vara att uppleva naturen, uppleva sällskapet, prata, vara tyst, njuta, kämpa, skynda på eller slöa.Men en sak har de alla gemensamt - jag har aldrig kännt mig stressad. Jag har investerat i att må bra och uppleva turen, göra det till ett äventyr. Distansen driver snarare än farten. Vi stannar och fyllre på med mat, fikar eller kollar in sevärdheter...

Klart vi kallar oss löpare även om distansen driver mer än farten. Vi peppar och hjälps åt när någon blir trött. Vi drivs av att ta oss fram till målet och må så bra som möjligt. Foto: privat

Springer vi mindre för det? Nej. Det är 5,5 mil från Hornstull till Järna. Jag stannade och fikade tre gånger och njöt hela dagen. Jag lägger in sånna här roligheter då och då - detta i kombination med mitt strikta schema där jag springer 55 km fördelat på 2 dagar gör att det aldrig känns tråkigt.

Fikapaus i gröngräset. Foto: privat

Om du är nybörjare och aldrig sprungit långt - dela in passet i 2-3 delar. Ska du springa 12-15 km kan du stanna efter 5 km, stretcha och dricka vatten - ta en paus. Spring sedan nästa etapp. Det finns inga lagar och regler att du måste springa utan att stanna. Distansen blir hanterbar om du delar upp den.

Varför ska jag springa långpass?

Vad är det som händer i kroppen? Moa undrade på vår söndagskvällsrunda.

Långpass i vinterlandskap - underbart! Foto: www.hansberggren.se

Alla kan springa marathon. Förmodligen utan att ens träna. Frågan är bara hur du mår under loppet och framförallt efter.

Långpassen är till för att förbereda kroppen att arbeta under lång tid. Långpassen ska gå i prattempo eller i 1,5- 2 minuter långsammare än tävlingsfart på milen (min tävlingsfart per km är 4:40 och mina långpass går oftast i 6:15-fart). Anledningen till det långsamma tempot är att du inte ska dra på dig mjölksyra. Musklerna ska inte surna. För att springa halvmara, helmara eller ultra behövs långpassen. Du gör din kropp redo för utmaningen, farten får du sedan i kvalitetspassen såsom intervaller och kortare snabbdistans. Den mentala biten är också viktigt, VET du att du klarar att springa 2 mil så har du ju tryggheten i distansen.

Detta tränar du under långpasset:

• Uthålligheten i musklerna
• Lär kroppen att ta upp syre bättre i blodet
• stärker senor, ligament, leder och fästen
• Du bygger mitokondrier (frigör vår mat till energi i cellerna – som ett kraftverk)
• Kroppen lär sig att använda fett som energikälla

Man kan kort säga som KarinTri en gång sade “De långsamma långpassen bygger motorvägar som du sedan ska använda att springa fort på”. Ju bättre vägar i benen– desto snabbare kan vi sedan springa.

Här har de små mössen sprungit fram och tillbaka mellan trädet och "holken" på Östermalms IP - kolla deras lilla E4 de har plöjt fram bredvid huset! Foto: privat

På långpassen bör du ha med dig vätska, du kan även passa på att träna in att dricka sportdryck, äta powerbars och annan energi. Det är bra att vänja kroppen vid detta - eller åtminstone se hur den reagerar. Det är ju inte så kul att få rännskita av sportdrycken efter 15 km på ett halvmaratonlopp.

Ät alltid ordenligt direkt efter dina långpass - du tömmer depåerna snabbt. Man brukar tala om "ett öppet fönster" där immunförsvaret är nedsatt precis efter passet. Dessutom bryter ju träning i viss del ner, medan mat och vila bygger upp det du just har utfört. Smart manick den där kroppen!

För nybörjare kan ett långpass innebära löpning på 60 minuter och över, för maratonlöpare är det upp till 3 mil eller lite längre. Vi ultralöpare har ju vårt alldeles eget sätt att se långpassen på – men det är en helt annan historia som jag återger i nästa inlägg.