Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 22 mars 2009

Vad finns bortom universum?

Det finns inget så begränsande som tanken. Inte heller något så drömmande gångbart som just tanken. Vad är det som gör att man bestämmer sig för att springa 50 miles? Eller 100 miles? Vad gör att en person går utanför sin komfortzon och gör något annorlunda? Är det nyfikenheten? Känslan av att vara levande? Drömmen om att bekräftas? Eller helt enkelt viljan av att flytta gränser? Kolla vad man klarar av liksom.

Mitt 6-timmarslopp i Skövde förra helgen känns som rätt futtigt efter att ha varit en del av TEC – Täby Extreme Challenge. IF Linnéa hade två löpare anmälda till 50 miles (motsvarar drygt 8 mil), Magnus och Johan. Vilka hjältar. Startskottet gick klockan 10.00 på lördag förmiddag – samtidigt som jag körde Nordic Military Training med Marita som instruktör. Löparna sprang på en bana i Täby, som startade vid Ensta Krog (som är en motionsgård och inget disco som taxichauffören mitt i natten trodde) och gick genom parker, villaområden, skog, via Skavlöten tillbka till Ensta. Banan var drygt 10 km. Löparna hade nog avverkat mellan 1 till 3 varv, när jag blöt och svettig efter NMT-passet fick skjuts hem för att duscha. Då var klockan 12. Jag var upprymd och pigg i knoppen, svag i musklerna efter fredagens muskelpass och det roliga Marita-passet som drog ur den sista musten. Jag tog en lång, varm dusch och tvättade kläderna. Löparna i Täby hade väl avverkat några kilometer till nu. Jag hängde med och tjänstgjorde levande rabattkort, och crossjoggingsko-hitta-sällskap på Runners Store, tog en fika och promenerade hem i solskenet.

Löparna i Täby fortsatte att lägga varv på varv till protokollet. Jag tog det lugnt, packade min träningsbag med IF Linnéakläder.

Vid 15.30 mötte jag mina klubbkamrater Tone, Ken, Evelina och Fredrik för avfärd mot Ensta. Vi skulle hjälpa till som funktionärer och pacers. Att springa 50 eller 100 miles kan ta tid. Loppet som startade kl. 10 på lördagen hade en stopptid kl 16 på söndagen. Efter mörkrets inbrott/skymning (kl 18.02) fick löparna ta sällskap av sk pacers. På plats som funktionär fanns Emelie (med i Ultralandslaget) som var ivrig att få pace:a Elisabeth. Vi från IF Linnéa försökte göra oss hemmastadda bland chips, cola, tidtagningsmaskiner och massörer. Vid varje varv måste löparna in och registrera sig. Det var 41 anmälda, de flesta skulle köra 50 miles. Efter att ha fått heja på både Magnus och Johan anslöt sig Fredrika, vår Ultra-hjältinna med brinnande engagemang för Ultralopp.
Magnus iförd surfarshorts. Här har han precis avverkat 6 mil.

Magnus körde sina 50 miles på strax under 10,5 timmar – och ett glatt, stolt Linnéa-gäng välkomnade honom i mål. Fredrika hade till och med fixat fyrverkerier. Mange var stel i benen, supernöjd, glad och vi var alla så stolta över hans insats. Jag tror att han var inne hos massörerna typ en timme för att få en genomkörare av benen.


Jag och Evelina gjorde oss redo för att pace:a Lisse. Hon hade haft sällskap av Ultragurun (jämte Rune...) Peter L fram till 8 mil då han skulle kliva av. Vi sprang med i hennes tempo i drygt 7 km, sedan var det dags för powerwalk. Det är här ultralöparen hushåller med energi och kan äta samtidigt. Lisse var helt inställd på att springa 100 miles. Bara en svensk kvinna har gjord det i officiella tävlingssammanhang i Sverige förut – Cecilia Pettersson (som vann 50 miles dagen till ära och persade med 1 minut: 8:19:xx). Lisses rekord låg på 9 sprungna mil och tanken var alltså att kuta de dryga 16 milen. Jag och Evelina fick det stora nöjet att dela ögonblicket då Lisse passerade 10 mil. Klockan var då någonting runt halv ett på natten. Två kvinnor till var ute på banan för att få en plats i svensk ultrahistoria. Boel och Elisabeth. Efter att ha hållt Lisse sällskap i 2 mil kändes det hemskt att lämna henne ensam med sin pannlampa och den ensamma banan. Men vi skulle funktionera lite till och bege oss hemåt strax efter 2-tiden på natten. Kvar i spåret var 16 löpare. Vi åt godis, pizza och drack varmt te, lämnade Ensta Krog i en taxi mot Mörby för vidare tunnelbanefärd hem. Iklädd löpartajts och toppluva satt vi bredvid fulla ungdomar och rödögt festfolk på tunnelbanan.

Efter en snabbdusch hoppade jag i säng, supertrött och fortfarande rätt kall. Hade svårt att somna men fick i alla fall i hop ett par timmar. När jag vaknade trött imorse slog mig tanken – ”Lisse springer fortfarande”.

Tanken är helt surrealistisk. Jag hinner träna, duscha, tvätta, shoppa, fika, vara funktionär, heja, pace:a, åka tunnelbana med festfolk, duscha, sova, läsa DN och förbereda brunch medan några av Ultralöparna fortfarande springer.

Och en sån vill jag bli. Bortom tider, sträckor och förnuft. För vad finns bortom universum?

Elisabeth tog nytt Nordiskt rekord på23 timmar och 14 minuer – inte illa, Lisse klarade hela distansen och jag är såååååå grymt imponerad.

8 kommentarer:

Magdalena sa...

Jag säger bara shit pomfritt! Vilka människor med stålben och järnviljor! Fantastiska prestationer!

Anonym sa...

I know what you mean...
Vad kul att ni var med och paceade! Hade gärna hängt på om jag inte jobbat...

Anonym sa...

Det var riktiga hjältar där i Täby. underbart att se. och blir man inte inspirerad utav det.. ja..

Anonym sa...

coola grejer. kanske finns drivkraften i att vara annorlunda. för en del...

snygga fyrverkerier, hehe...

Anonym sa...

Det där är så sjukt och sjukt fantastiskt samtidigt! Och coolt.

Sånt där vill jag också göra. Men det är nog några år kvar dit.

gullfot sa...

Jag blir så äkta och innerligt glad över när andra förstår skönheten i detta, verkligen skönheten.

För att inte bli alltför pompös här, men det finns få sanna klassiska utmaningar kvar i vår tid, allt är så enkelt att fixa med några knapptryck, lite pengar, vad det nu må vara. Ultralöpningen har något genuint här som i sin fullständiga meningslöshet ger ett djup åt livet på något av de mest grundläggande planen. Att dela de här varven med Lisse som ni gjorde, eller att fylla på en flaska med dricka åt den vars händer inte längre går att få styr över, det ger en själslig närhet som är djupt mänsklig. Kärlek är ett uttjatat ord, men i det här sammanhanget dristar även jag mig till att använda det.

Zebban sa...

Jag kan bara hålla med Fredrika (och även andra) vad gäller den avskalade, råa och allra djupaste känslan man upplever när man utsätter sig för den här typen av utmaningar. Stödet och hjälpen från pacer och funktionärer under mina mil i Uppsala skapade band som blev renare och mer äkta än de flyktiga man upplever på de flesta andra lopp.

Till er som inte har provat än säger jag bara: Ta chansen och våga. Ha inte för stor respekt inför distanser!

MarathonMia sa...

Magdalena: Mycket skalle i ett sånt långt lopp! När benen skriker och tröttheten sätter in... ajajajaj.

Funrun: Jag blev så sugen att springa själv så du får gärna bli min personliga pacer!

Linda: Stuck on a feeling...!

Sara: hehe -fyrverkerier ;) som INTE lät (det var bara löparna som hörde *visslar*)

Micke; Ungefär som fantastiskt sjukt!

Fredrika: Rått, nära, ultimat = KÄRLEK. Måste upplevas, kan inte beskrivas. (sitter och väntar på att statistiken ska uppdateras... (; )

Sebastian: Alla borde få chansen att testa. Glädjetårar efter prestation - nästan som att föda barn.