Tack för alla fina kommentarer och styrkekramar!
Jag tror att jag och E's pappa är mest skärrade i den här historien. Dottern tar det sansat och berättar och förklarar. Hon gjorde en del smarta drag som faktiskt räddade situationen. Hon bytte mobilen mot sin kropp. "Om jag ger dig mobilen, låter du mig gå då?" Hon har ont i foten efter att hon sparkat honom, och är givetvis fortfarande skraj. Jag följer med som en andra skugga och låter inte henne gå själv - pinsam morsa, men hon förstår. Hon känner sig trygg i att ha en storebror och föräldrar som bryr sig, släkt som frågar och vänner som ger stöd.
Jag är sällan arg och förbannad. Jag förstår också att killen inte är fullt normal när han följer med en tjej i 8 stationer för att sedan göra närmanden på en kyrkogård. Polisen är övertygad om att han kommer att åka fast. Hur arg och förbannad jag blir den dagen vi står öga mot öga vågar jag inte sia om. Jag kan inte acceptera att någon annan, helt oprovocerat och onödigt, ska styra över vår känsla av otrygghet.
Jag tar era goda råd och lägger energin på rätt saker. När dottern är vaken (tonåringar sover hela dagarna...) lägger jag energin på henne. I morgon när hon ligger och sussar så sött tänker jag bege mig på en annorlunda Förorts-Sightseeing. Då är det nämligen dags för "Årets sista Långpass". Jag ska med ett gäng Ultralöpare ta mig från Slussen till Universitetet, Mörby, Sjöberg, Sollentuna, Akalla, Barkarby, Jakobsberg, Hässelby, Blackeberg, Brommaplan, Alvik och sedan tillbaka till stan. Det kan suga lite energi. Om jag orkar hela vägen vill säga. SL-kortet är redan nerpackat i vätskebältet.
Idag laddar jag med lax, bulgur, avocado och salta godisfiskar.
8 kommentarer:
Skönt hon inte har tagit det så hårt men jag tror det om man gör motstånd som hon gjorde så visar man att han inte ska ta hennes trygghet ifrån henne. Strong tjej, har väl det från sin mamma.
Långpasset blir nog kanonskoj, det är fusk ni har massa saker som arrangeras uppe hos er.
God fortsättning!
way to go E!
Grym sinnesnärvaro.
Vi ses i morgon Mia!
Urscha vad otäckt. Tur det gick bra.
Lycka till på långpasset! =)
Du och din man kan vara stolta öve att ha fostrat en sån vaken och alert tjej! Lycka till imorrn.
Åh Mia!
Jag blir alldeles ledsen i hela kroppen när jag läser det här. Ge E en jättekram (om hon inte tycker det är för pinsamt) och ge dig själv en också - för när allt kommer omkring så är du ju världens näst bästa mamma.
Kram!
Obehaglig händelse. Men ni verkar ha bra sätt att bearbeta det hela.
Hoppas att långpasset blev lyckat. Kanske det blir fler sådana, åtminstone jag skulle gärna hänga med nästa gång (är borta från stan och firar jul nu).
Dunceor: Det känns grymt skönt att veta att hon reagerade så genomtänkt och fixade det obehagliga på bästa sätt.
Funrun: Yey. Hann inte läsa innan löpturen.
Cicci: Tackar!
Magdalena: Vi är superstolta.
LillaDuktig: Kramkalas!
Snorfröken: Välkommen hit! Klart du hänger med nästa gång!
Men herre gud vad hemskt! Man undrar vad som försigår i huvudet på en sådan människa! Det är inte samma värld vi lever i som vi gjorde när vi var små.
Många styrke kramar till hela din familj!
Skicka en kommentar