Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 17 januari 2011

Går det aldrig dåligt?

Jo, visst fasiken gör det det! Inte är jag konstant lycklig och levererar resultat som är bättre och bättre hela tiden. Trots att jag är SuperWoman klär jag mig ibland som människa.Helt onödigt att sura över taskig insats, grått väder eller en dum kommentar. Lägg energin på det som är viktigt. Foto: privat.

Förra veckan till exempel...tvärdog jag på fredagens NMT-pass. Tog slut. Finito. Egentligen skulle jag ha haft vilodag så skallen kanske var inställd på det. Men istället för att sura över taskigt utförande valde jag att fokusera på det bra - jag fick bra träning för vristerna i den förjävliga snö-socker-modden som vi trampade upp under vår löpning.

Skidåkningen igår skulle kunna skyllas på taskig valla, baksmälla eller regn - men alla andra som åkte var fan-så-mycket bättre. Sura? Nej - jag är inte bättre än så och utgår från mina egna insatser.

Någonstans har jag lättare att se helheten än att snöa in på enskilda pass som går dåligt. Om jag sammanfattar förra veckans träning fick jag ihop 711 minuter fördelat på:

85,96 km löpning (2 grymt bra kvalitetspass)
3 x NMT (varav jag var stark som fan på 2)
1 x skidåkning 8 km

Nu är det återhämtningsvecka. Jag ska leda ett löpinstruktörspass ikväll på NMT och fokusera veckan på andra människor. Kan jag hjälpa/motivera andra att bli bättre så känner jag att jag gör en insats också. Fokusering framgång.

Hur tacklar du bakslag?

14 kommentarer:

Taina sa...

Om det går dåligt så hittar jag på något annat så som ett roligt pass i Groove och Zumba och får på så sätt ett träningspass med en massa skratt!

HåkanKråkan sa...

Inte märkte jag att du dog i fredags. Du var samma gamla Duracellkanin. Är dock lite besviken på att du trodde mitt pass skulle vara någon sorts aktiv vila :P

MarathonMia sa...

Taina: Bra! Jag brukar slänga in ett BodyCombat-pass när det behövs lite skratt och höfter.

Håkan: Du skrev ju att vi skulle fika...

Karin sa...

Det är inget att sura över! Se det som en lärdom och ta nya tag. Ladda om med ett nytt pass, kanske Body combat, box eller något där man får fighta av sig lite :-)

Emilia sa...

Jag försöker att inte lägga energi på bakslagen istället så föröker jag se vad jag kan göra annorlunda till nästa gång för att samma sak inte ska hända. Jag är lösningsorienterad och är det något som inte fungerar ser jag till att hitta orsaken och gör mitt bästa för att det ska ändras och inte hända igen. Som nu, jag är sjuk kan inte träna, tittar på senaste veckornas kost, den har det slarvats med = en sjuk Emilia som inte kan träna. Så nu ska det sluta slarvas :)

Heidi sa...

Jag hanterar bakslagen med allt-är-bättre-än-noll-principen. Även om det gick dåligt har jag i alla fall tränat och det är bättre att ha gjort det dåligt än inte alls.

Louise sa...

Det beror nog på vilken typ av bakslag det handlar om. Små, som att jag inte orkade med att genomföra precis det planerade passet, behöver jag inte tackla alls om det handlar om någon enstaka gång då och då. Större bakslag, däremot - som nu med ett krånglande knä som sabbar en längre träningsperiod - så börjar jag med att deppa ihop och tycka synd om mig ett tag, men sedan tar jag avstamp i deppet och funderar ut och känner efter vilken nivå jag klarar och försöker tänka att den nivån ändå underhåller flås o styrka lite tills jag blir bättre.

Tanja sa...

Ville bara titta in och säga TACK för receptet på spenatsoppa som du hade någon gång förra veckan - prövade ikväll och blev glatt överraskad över att något med 1kg spenat i sig kunde bli så gott!! :)

Jessica sa...

Inser att det alltid hade kunnat vara värre, för det mesta. Mina erfarenheter hittills har flertal gånger visat att det hade kunnat vara det.
Sen tillåter jag mig själv att sura, och då surar jag tills jag inte vill sura mer och tar nya tag.

Låter så där superenkelt och klämkäck, som det alltid gör i skrift :-)

Löplust sa...

Hej Mia!
Din återhämtningsvecka är en megaträningsvecka i min värld! NMT dubbelpass och 10-timmarspromenader... Bakslag eller inte så är du superinspirerande!

Anonym sa...

Antingen kan man bryta ihop och gå vidare ELLER så ser man all träning som bra träning.....

Ingmarie sa...

Tjurar en stund och tar sen nya tag! Finns det något annat sätt? ;-)

MarathonMia sa...

Kul att läsa hur ni gör. Jag är också lösningsorienterad, ser hellre helhet och har faktiskt svårt att vara grinig över ett pass. Gillar Allt-är-bättre-än-noll principen.

Spenatsoppa rockar!

Lotta sa...

Jag håller med om vad andra skrivit. Ibland kan man behöva eller bara känna för att deppa eller sura lite, men jag låter det inte bli för lång stund. Sen får man se framåt i stället, dels se om man kan hitta en anledning till varför något gick åt skogen vid ett specifikt tillfälle, och se vad man kan göra för att undvika att samma sak händer igen och dels helt enkelt bara bestämma sig för att ladda om och se framåt, bestämma sig för att satsa mer. Självklart beror det på exakt hur bakslaget ser ut, men i det stora hela brukar den inställningen funka.