Glädje är det i alla fall för mig. FabFour kanske inte förknippar mjölksyra, håll och spykänsla med glädje - inte just under pågående intervall i alla fall.Igår var det dags att köra 3-minutersintervaller. Det var -6 grader när vi vid 18-tiden lämnade Kista Industriområde för en sightseeingtur ute på Järvafältet. Det var där jag körde min första tusing för några år sedan. Efter uppvärmningen satte vi av i intervallerna. Underlaget var plogad, hård snö. Inte moddigt men heller inte greppvänligt för vanliga löpardojjor. Här är det ansträningningsnivån som får råda. Det går inte att stirra sig blind på kilometertiden. Tjejerna jobbade på hårt och jag försökte påminna om att slappna av i axlarna, hitta rytmen, tänka på tekniken. Mellan intervallerna småjoggade eller gick vi.
6 intervaller låter inte så mycket - men... oftast springer man den första för snabbt och drar på sig mjölksyra. Detta ger sedan tankar i andra och tredje intervallen "vad fan håller jag på med. Det här är jobbigt". Igår försökte jag jobba med fokusförflyttning hos tjejerna. Om det känns jobbigt i flåset - fokusera på dina starka ben och dina jämna steg. Räkna in- och utandning med stegen. För att hitta rytmen kan det ibland vara så att du ska springa lite snabbare, inte alltid lite långsammare, det kan vara en tiondels otakt som gör det jobbigt. Rak hållning, fram med höften. Det går att lura hjärnan lite också - 6 intervaller kan bli 3x2. Vi räknade ner och tyckte att hälften var gjorda rätt snabbt, även om det kändes tungt. När det var dags för sista intervallen och alla var trötta lovade de ändå att klämma ut allt de hade under de sista 30 sekunderna. Vilket de gjorde. Flåsande och halvdöda möttes vi för fotografering.
Nöjda och superglada efter intervallerna. Ingen ramlade död ner. Alla var trötta. Långsamt, långsamt joggade vi ner och transporterade bort mjölksyran. Sightseeing vid miljonprogramsprojektet fortsatte och vi passerade K-märkta gårdar, norska fjällkor och siktade mot Kista Science Tower.Totalt blev träningspasset 11,5 km. För en vecka sedan satte några distansrekord med 12 km. Genom att dela in passet i uppvärmning, kvalitetsdel och nedvarvning gör att man klarar så mycket mer än man tror. Alla var glada och spralliga på tillbakavägen. De som trodde att de inte skulle orka en meter till efter sista intervallen. Jag mös och sög åt mig lite energi.
5 kommentarer:
ÅH jag spritter av glädje när jag läser dina inlägg! Där sa du ju nåt, dela in passet, spring lite snabbare snarare än långsammare för att hitta takten. Något jag har tänkt på när det känns jobbigare och jag var inte helt ute och cyklade.
Sen får jag också tillägga att det är så SKÖNT att läsa om dina fullspäckade dagar, hur du får allt att gå ihop och vilar on top of that.
Det ger mig kraft/inspiration/pepp för de veckorna jag är ensam med småbarnen då maken är till sjöss och jobbar.
Greeeeit Mia!
Svaret är rätt enkelt - jag är gift med BMWs informationschef... Klart att han blir påverkad.
Holemolan
Jessica: Tack för fina ord! Kul att kunna inspirera. Det är ALLTID lättare att dela upp saker i mindre potioner.
Holemolan: Klockrent. I framtiden kanske det står Asics på däcken på BMW?
DET är kärlek det! :-)
Det låter ju helt undebart!
Hur gör man för att få hänga på och springa med er!?
Skicka en kommentar