Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 7 december 2009

Ändlöst med tema armbåge

Om jag hade varit med i krig hade jag inte haft varken rumpa eller hälar kvar. Jag är så urbota dålig på ålning-medels-hasning att mina fiender hade skjutit arslet av mig för länge sedan.

Detsamma gällde dagens krokodilarmhävningar när jag började bli trött. Rumpan stack upp och jag felade med tekniken. Bara för att det var jobbigt. Ålningen gick bra första omgången på grusplanen. Den andra började mina underarmar och armbågar att protestera. Den tredje vändan gjorde det sanslöst ont och den sista bonusvändan som jag och Vackra Anna fick ålade jag med handflatorna för att armbågarna svullnat upp. Sicken liten meskropp jag har som reagerar på gruskorn på det sättet.

Hade jag varit i krig hade jag varit ändlös. Ändlös med blå, svullna underarmar/armbågar.

Efter hinderbanan, som bestod av springa-i-däck, krokodilarmhävningar, kräftgång, benböj i par med stock *ler*, ålning-medels-hasning, baklängeslöpning, spurt framlänges och utfall, fick vi springa idioten i 10 minuter.

När tre minuter återstod greppade jag tag om Prova-på-Lollos armbåge och sprang armkrok de sista vändorna. Det är lätt att köra slut på sig första gången man är där. Det är svårt att hushålla med energin när man inte vet vad som komma skall. Särskilt om man bara ätit ett ägg till frukost. 75 minuter militärträning kräver sin havregrynsgröt eller fullsmockad smoothie.

Mina sargade armbågar tog sig sedan till Alvik för att få smaka på nålar och vassa armbågar av Världens Bästa Naprapat. Akupunktur på den ännu inte bortskjutna rumpan, i ryggen och i knävecken. Efter detta lite skön massage och Jossans vassa armbågar som hittar varenda spänning i rygg och rumpa.

Fantastisk start på veckan. Synd bara att jag glömde dricka kaffe imorse - börjar ta ut sin rätt nu. Gäsp.

4 kommentarer:

Karin sa...

...å så var det det där med att vara snäll mot kroppen... Själ har jag mycket svårt för träning som gör ont och skaver, typ bära på saker, krypa eller dra nåt tungt. Det är jag alldeles för bekväm för. Eler förresten, jag är övertygad om att det inte är nyttigt ;-D

Micke sa...

Krokodilarmhävningar? Vad är det för nytt kul man kan göra?

Angående träning har jag svårt för dumkör. Typ armhävningar på knogarna på konstiga underlag eller allt sånt som kan ge skador helt i onödan.

Jag cyklar gärna ner för ett berg och slår mig halvt fördärvad, snowboard, slackline, you name it men idiotövningar som ger skador går fetbort. Skulle nog vägra att åla på grus om det gör så ont efter två gånger att man inte kan fortsätta.

Ingmarie sa...

Du får det att låta så härligt och roligt mitt i allt det galna men jag VET att jag aldrig hade pallat utan börjat grina redan vid hinder nr. 1. Min kropp är inte bara mesig, den är feg, ömtålig och KLEN med. :-O (Och i ärlighetens namn lite lat med när det börjar bli allt för obekvämt...)

MarathonMia sa...

Jag köpte armbågsskydd på Clas Olsson tidigare men de låg kvar i väskan. Det verkar som jag är den enda med klent armbågs-skinn :)

Träningen är ju hur rolig som helst men det är svårt att tänka bort julfestklänningen när det dunkar i underarmarna av begynnande blåa bulor...