Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 27 april 2009

Det är viktigt att känna.

Det måste få vara lite motigt ibland.

Att känna olika känslor är ju en gåva. Jag tar tillvara på skitstunderna också - och försöker lära mig av dem. Det är lika bra att ta tag i saker och ting som känns pest på en gång, landa i det, analysera lite och acceptera. Sen kan jag ju välja hur jag vill göra med känslan och upplevelsen. Och har man inga dalar får man sällan toppar - jag älskar känslor.

Nu har accepterat att motivationen inte är på topp, det är förmodligen dags att balansera om lite i livet. Jag har ett nytt jobb som kommer att kräva en del energi, jag kommer att vara på resande fot en del och måste få den här SuperWomen att fungera som vanligt.

Under gårdagens Team Stockholm Marathon-pass passade jag på att lyssna på andra människors berättelser och träning, och dela med mig lite själv. Jag fick prata mil-lopp, halvmaror, helmaror och ultror. Jag fick beröm för min nya löparfrisyr och fick tips om balsamspray.... (hur kunde jag ha missat det - man kan ju spring omkring med hårinpackning såklart och slippa fajten med fågelboet i duschen!). Jag fick hälsning av Bea och Kalle som följer bloggen - kul med ansikten och lite snack med mina läsare!

Rätt var det var hade vi tillryggalagt 30,26 km i solen. Mina ben var pigga så jag körde löpskolning efter (fel, jag vet - men behövde krysset i utmaningen) och kände att det gått riktigt, riktigt bra - jag tackar kroppen för styrkebeskedet och lägger det på plus-sidan för att motverka motivationsdippen - tillåta mig att vila, jag är i grymt bra form.

Sen dök ju frågan om hur det går för brorsan... jag ringde upp och kollade - det är ju inte så långt kvar till maran. Han har lyckats med att springa 27 km rätt snabbt. Han har ont i knäna. Vi kollar hur vi ligger till den 9 maj då vi springer Kungsholmen Halvmarathon. Där kanske jag mörkar formen... vi får se.

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt mitt nya jobb och delta i ett tvådagarsmöte i Paris med tillhörande snajsig middag och sightseeing, självklart hinner jag springa en vända före frukost, planerad träning är träning som blir av. Nästa anhalt - Rotterdam...

Tack för alla motivationstips, kul att ni läser och tycker till! Jag uppskattar det verkligen :)

4 kommentarer:

Cykelmygga sa...

Det är ju det som kallas "livet". Upps and downs. Klart att det är fest när man har flyt, men att kunna vara närvarande när det går trögt är ju lika viktigt för att må bra och för helheten.
Lidande är något man själv väljer. Jag skulle egentligen kunna lida alla helvetes kval eftersom tiden tickar och mitt knä strejkar. Men jag nappade inte på den kroken denna gången och det känns fantastiskt bra.

Micke sa...

Får man vara såpass oblyg att man frågar vad det är för nytt jobb?

MarathonMia sa...

Cykelmygga: Pannben, fokus och glädje. Du är en sann kämpe och idol :)

Micke: Jag är egentligen lite blyg och tillbakadragen... men okej då. Jag kommer att jobba som Partner Marketing Manager i Europa fram till 1 oktober, samma bolag men med helt nya chefter och inriktningar. Min förra chef och jag sprang mycket tillsammans, jag vet inte om mina nya äger ett par löpardojjor...

Magda Gad sa...

du är grymt klok mia. som vanligt. känn, lev och njut av både toppar och dalar!