Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 16 mars 2009

Något klickade till i min skalle, pallplats? Trea – too good to be true! Jag började min jakt i att plocka in de 250 metrarna som Torill hade tillgodo... Det återstod 30 minuter.

Jag såg alltså en ljusblå jacka som tutade på med fräsha ben någonstans mellan 250-300 meter framför mig. Farten jag hållit de senaste 3 varven har legat på 6:12/km i snitt. Jag pinnar på med Gunnar snett framför mig. Han var min hare och peppade mig i tyst samförstånd. Nu fanns här ingen tid för mitt vanliga snack, bara att lägga energin i benen för att ta mig förbi Torill. Jag försökte tänka på att få ner axlarna, ha ett lätt löpsteg och hålla huvudet högt. Jag fokuserade på den ljusblå ryggtavlan och lät benen långsamt, långsamt öka takten. Gjorde vågen för hejarklacken för att visa min vördnad och mitt tack, men slösade ingen energi på höga knän. Tog backen med höften fram och jämna, starka steg. Jag närmade mig Torill och önskade, önskade, önskade att hon skulle stanna vid vätskekontrollen några hundra meter fram. Ja! Det gjorde hon. Nu var jag nästan ikapp – 50 meter bakom... ”Ska jag serva med dricka?” undrade Gunnar. ”Nej, tack – vågar inte dricka – hinner inte – behöver inte –kanske nästa varv?!”

”Hur lååååångt är det kvar?” kvider jag ”17 minuter” konstaterar min hare. Han är pigg, oförskämt pigg. Jag är slut. Känner att jag är dålig på att jaga, vill ge upp men ändå ifatt. Jag vill, jag vill, jag vill. Till slut vet jag inte vad jag vill. Men Gunnar är totalfokuserad på att jag ska förbi och hjälper mina tankar uppåt. När det är ungefär 10 minuter kvar samlar jag all min styrka och tänker ”Det är ju för fan bara 10 minuter av mitt liv! Ge järnet!” Och det gjorde jag. Någonstans ifrån fick jag kraft och ökade farten till 5:36, tog mig förbi Torill – hon hejade på och jag var tvungen att hojta till henne ”Du är så förbannat stark!” Torill tar nu rygg på mig och jag hör hennes andetag snett bakom till höger. Framför mig springer Gunnar och kastar bak huvudet då och då för att se hur vi ligger till. Backen upp på det näst sista varvet tar jag så snabbt jag mäktar med – det suger i låren och jag vill bara slänga mig ner och dricka starköl och äta makrills-knäckemacka!

Det är då det händer, mitt pannben blir liksom pannbiff. Jag vet att det ska finnas lite kraft kvar i benen, men jag har förmodligen spurtat ett varv för tidigt – för mentalt håller jag inte – och det är här rutin går före vilja. Några hundra meter efter varvningen springer hon rytmiskt om mig. Jag säger till Gunnar att jag inte orkar en ”rush” till och tackar för hans starka insats. Gunnar vänder om och letar upp sin fru för att dela Ultraloppets sista minut med henne. Jag slår av lite på takten och för första gången på 6 timmar går jag upp för den lilla backen. Jag springer förbi varvningen en sista gång och drar vidare till stopp-skottet ljuder. Jag har klarat 50 varv – 60640 meter och har 154 meter kvar till Torill. Jag är så himla glad och nöjd så regnet bekommer mig inte. Inte heller de ömma tårna som gnagt i grus och väta de sista två timmarna. Jag är ultrakvinna!

Nu visade det sig att Gunnar kollat in tävlingsklasserna K35 och K40 när han gjorde sin pallbedömning och glömt bort seniorerna. Det gör ingenting – för han hjälpte mig att nå 50 varv plus lite till, han visade att det går att dra fram lite mer energi och inte ge upp trots att man är trött. Istället för att lunka på i 6:15-tempo avslutade jag i 5:35-5:40-fart, vilket ger mig ett kvitto på att jag är stark.

Resultatet blev tvåa i min klass K35 efter Åsa Hällstorp, plats 8 av samtliga kvinnor och placerade mig totalt som 33:a av 151 deltagare. Kan stolt meddela att en av mina idoler, Rune Larsson placerade sig 31:a :)

Piggast ben: startvarvet och vid 40 km.
Piggast hjärna: efter 3 timmar när jag skulle vara hare åt Zebbe.
Tröttast ben: tredje varvet från slutet.
Tröttast hjärna: sista varvet lade pannbenet av.

Vilken ultradebut! Jag är så grymt nöjd! Tack för alla fina kommentarer i bloggen och alla peppande sms och Facebookmeddelanden – vilken support!


bild lånad av Zebbe
Nu finns IF Linnéa på ultrakartan, Fredrika placerade sig 65:a med 52 349 löpta meter - yey! Min parhäst de första 4 milen - Zebbe, lade av efter43 395 meter, då han persat på maratondistansen och beslöt att duschen var skönare än regnet.

TSM-Thomas-alltid-med-roliga-hatten på bilden nedan grejade en 47:e plats med 56 595 springmeter, trots magont - härligt!


21 kommentarer:

Anonym sa...

nackhåren reser sig!!! Så häftigt!

vilken fullkomligt UNDERBAR bild längst ner - du är såååå lovely!

Anna (Orka mera) sa...

Ruskigt bra jobbat! Är impad som tusan!

Marre sa...

Ååååh vad du kan, Mia! Jag är superimponerad av din instats. Kanske är det inte helt omöjligt med distanser bortanför marathon. Hmmmm.

Sofy sa...

Grym läsning! STORT genomfört. Du är nu långt mycket mer mer än mara-mia!!!

Löparfantasten sa...

GRATTIS Mia du är OTROLIG!!!

Masse sa...

Så starkt jobbat!
Och som av en händelse så syns hatten på maxochnisse.se idag. :-)

Felicitas sa...

Fasen, vilken härlig läsning - och vilken prestation!! Du är grym!!!

Gunnar sa...

Otroligt starkt kämpat den sista halvtimmen; mycket imponerande. Och att det bara var landslagsbrudarna som höll undan för din premiärinsats och att pallplatsen damer alla kategorier låg mindre än ett varv bort talar sitt tydliga språk!

Löpning & Livet sa...

Nu får du byta namn till ultramia! Det trillade närstan ner en liten tår när jag läste.. du är så himla stark och jag säger det igen; du är min idol och förebild!

Henrik sa...

Grattis! Helvete vad starkt

Karin sa...

Jag fick ta fram stora näsduken när jag läste din berättelse. Du är så jäkla stark att det är otroligt. Och jag säger det igen: YOU ROCK!!!
Om du någonsin tvivlat på din styrka så är väl detta det ultimata beviset för hur stark du är. Du är min idol, vännen, och tillika en fantastisk kvinna!

Snorkkis sa...

Åh, så imponerande. Härligt!

Anonym sa...

Jättestort grattis till er allihopa, det gjorde ni bra.
Mvh
Arne

Magdalena sa...

Jag saknar ord! Jag är stum av beundran och bara böjer mig ner för dig, Fredrika och andra som ÄR så starka ffa innanför pannbenet! HEJA! BRa jobbat. Otroligt inspirerande, kanske kan jag oxå vara en ultra en vacker dag! 2 frågor: vem är den där Toril? Hur många träd fanns det längs banan? ;o)

Anna sa...

Stort grattis, vad imponerande. Du är helt enkelt grym!

Anonym sa...

Ul-tra! Ul-tra! Ul-tra!

Magda Gad sa...

vet att det här kommer i senaste laget då jag varit lite internetlat senste tiden men måste bara säga: faaaan va impad jag e mia!!!!!!! och grattis såklart :-)

Anonym sa...

Torill Fonn-Hartikainen, EM-fyra 2007 på 24-timmars med drygt 203k, VM-22:a 2008 med 189k, typ.

Dunceor sa...

Ultra verkar vara din melodi =) Grymt imponerand och roligt det gick så bra för dig!

MarathonMia sa...

Funrun: åååå vad du var saknad! Men vi får ultra ihop oss i framtiden!

Anna: Tackar - när man inte är snabb så får man vara lång...sam eller springa långt i alla fall :)

Marre: En sak är säker - INGENTING är omöjligt!

Sofy: Ja - nu har jag tjuvstartat på min ultrakarriär...fast jag skulle vänta 1,5 år....

Löparfantasten: Tack vännen!

Masse: Stark är ett ord jag gillar. Skarpt. :)

Felicitas: tack - jag är så grymt nöjd.

Gunnar: Din draghjälp var grym! Fattade nog inte att "de stora" var så nära.

Andréa: åååå idol och förebild... du smickrar! tackar för fina ord!

Henrik: Ett litet tag kändes det faktiskt helvete... ;)

Karin: tackar sötaste du! Kul att kunna få återgälda lite idolbild ;)

Snorkis: Tackelitack

Arne: Härligt var det - men det kostar ju en del TSM-träningar att åka iväg på en massa vasalopp och ultralöp... :)

Magdalena: Ungefär en timme av loppet krävs det pannben och mental styrka - särskilt när man ifrågasätter vad man egentligen håller på med! Gunnar har svarat på vem Torill är redan :)

Anna: Rodnar och får väl lära mig att vara ödmjukt grym.

Fredrika: Pom-poms fram! *puss*

Tack Magda! Välkommen tillbaka i cyberspace!

Gunnar igen: precis. vilken kvinna!

Dunceor: mmmm Ultra is the shit liksom - jag har tjuvstartat och fastnat - nu vill jag mer!

Sara sa...

Jag är så impad!
Gud vad duktig du är, GRATTIS!!!