Jag har alltid hävdat att jag har tre faktorer som påverkar min löpning.
Kropp, knopp och hjärta.
Är kroppen stark och vältränad, den mentala biten intakt och mitt hjärta tillfreds (och med schysst puls) så kan jag klara att springa hur långt som helst. Eller pressa mig på kortare distanser. Jag har alltid sett det som att dessa tre saker berikar och göder min själ. När jag känner mig ur gängorna tar jag en löprunda för att sortera tankar och känslor. Det är den bästa terapin. Nu undrar jag om själen kan påverka löpningen? Jag har bara trott att löpningen har påverkat själen.
Idag sprang jag milen tillsammans med Ken, Kattis och Daniel från IF Linnéa. Jag hade det jobbigt hela vägen. Igen. Jag har inte haft en lätt tur på över 2 månader. Dagens 10 km gick i en snittfart på 5:14 - där i och för sig den sista halvkilometern blev lugn nedjogg. Vad har hänt? Mitt hjärta känner sig övertygat. Mitt pannben har bara kört i diket en gång. Kroppen känns stark - rumpmuskeln gör inte skitont och borde inte påverka i så stor utsträckning.
Är jag övertränad? Egentligen tror jag inte det eftersom jag springer mindre än förut. Militärträningen är en ersättning för BodyPump, Spinning och BodyJam - så tidsmässigt tränar jag ungefär lika mycket.
Jag läste på Max&Nisses blogg om överträning och har funderat en hel del på de olika anledningarna. Kanske är det så att min själ långt därinne påverkar min löpning för tillfället, att min stundande flytt ligger och gnager fast jag inte själv är medveten om det. Suger min separation musten ur min själ när resten känns intakt? Påverkar det inre välmåendet löpningen och skickar signaler jag inte ens är medveten om. Jag känner mig ju glad, förväntansfull och tillfreds.
Kanske dags att lägga prestationskraven på hyllan och låta det gå piss ett tag. Jag ska ju inte prestera förrän i maj nästa år. Tidsmässigt alltså. Nu ska jag ju bygga upp kropp, knopp och hjärta. Själen får leva sitt eget liv ett tag. Men jag får nog lägga till den som ytterligare en egen faktor och inte en kombination som jag tidigare trott.
14 kommentarer:
hehe, du ska kanske börja maffe-mysa du också? Och springa sist i ultraleden istället för först... =)
Har du anmält dig till Skövde? Jag hoppas det!
Kram!
Om du frågar mig så är det inte bara så att själen påverkar löpningen, det är med själen man springer.
Det tornar upp sig lite väl mörka moln i bakgrunden här på bloggen som jag inte riktigt förstår, men du vet att det alltid finns en stor fet maffekram att söka lite stilla lunk i när du känner för det.
Och precis som funrun hoppas jag verkligen du hänger med till Skövde, är där fre-sön
Kan du inte testa och pausa en vecka med bara löpningen och köra lite pass mm? Eller dra ner på distanserna? Bara lite förslag från en rookie... :o)
Är lite inne på samma linje som föregående talare.. 5:14tempo är väl inte så jättelångsamt (sett till dina pb´n alltså)? Om det inte var snabbdistans du var ute på alltså? Du kanske behöver några lugna sköna rundor i 5:45 tempo ist.. I vilket fall hoppas jag att det vänder snart! God jul!
Hm. Jag har inte mitt hjärta i löpningen. Däremot, när det gäller fighting, så är det själen som slåss. Är således själen i obalans blir boxningen i obalans. MEN, den kan hamna i obalans pga av en mängd andra faktorer också.
Tänker på det här du skrev för ett tag sen att du inte vet vad du vill satsa på. Kanske har du en motivaionsdipp? Kan det vara lite "varför gör jag det här, vad vill jag få ut av det, vilket tillstånd vill jag uppnå?" som gnager? Tränar du för att ha det som terapi, eller för att förändra kroppen eller för resultaten och i så fall vilka resultat vill du uppnå? Tror det där är viktiga frågor att ställa sig själv ibland.
Om det sedan är så att det är du själv som ska flytta och inte familjen, så är det ju inte ett dugg konstigt om hela själen och livet hamnat i gungning.
Sänder över ett mentalt kraftslag *pofh*
Mia, du och jag har en del att jobba med gemensamt. För även om vi må ha olika problem i grunden så tror jag att vi med hjälp av varandra kan ta oss upp ur den tillfälliga svackan. that´s what friends are for :) God Jul på dig vännen! Kram :)
Så mycket klokt har redan skrivits här, så jag nöjer mig med ett litet försynt - läs och gör!
För om det är motivationen som tryter så är det lugnt som gäller. Löpning bara för löpningens skull. Då hittar kroppen och själen varann´ och löpningen igen!
Men älskade vän......
Låt dig själv läka och ge dig själv tid.
Du kommer ändå alltid att vara en underbar människa och den bästa svägerska man kan ha.
Puss och Kram!
Mia, nr 2!
Underbarast vännen. Jag tror absolut att själen påverkar löpningen.
Större förändringar är en process.
Oavsett hur rätt man vet att ens
beslut är så tar det energi och kraft från
både kropp och själ.
Även om man så väl skulle behöva kliva av tåget ibland,
bara få pausa och hämta andan för en stund så är det
sällan det finns utrymme för det i vardagen.
Istället får man vila lite här, tanka lite där, ta de olika tillfällen som ges.
Kroppen får sin vila när du sover. Men du kanske känner av dess trötthet när
själen får sin läkning och knoppen sin rensning b la när du springer.
Du är fantastisk på att se andra människors sinnesstämning,
läsa av deras behov, få dom att känna sig väl till mods, sprida glädje och energi till
alla du har omkring dig.
Mia, glöm inte att tanka från oss alla som tycker så
mycket om dig när/om du känner att du behöver det.
Du vet vart jag finns vännen.
Funrun: Jag vågar inte Maffe - jag fuskar för lätt ;). Jag ska anmäla mig till Skövde - It's a must!
Fredrika: Maffekramen tas emot allra varmast. Jag siktar på en vild helg i Skövde. De mörka molnen ska forseras, men det tar nog sin lilla tid.
Magdalena: Jag springer egentligen mindre och kortare, det är därför jag inte riktigt vill acceptera dippen... men det är ju värt ett försök.
Andréa: Det är sant att 5:14 inte är superlångsamt, men det ska inte kännas så tungt. Jag hade min komfortjogg i 5:25 förut och lunkar skönt i 5:50 nu. Känns konstigt.
Magda: Tar emot ditt kraftslag. Visst är själen i gungning, det är rätt att jag ska bryta upp och flytta själv. Jag har väl den sista långa uppförsbacken att forcera just nu. Jag ska nog stanna upp och ta reda på vad jag vill löpmässigt, just nu hakar jag på allt.
Mayumi: Taget! Kram och God Jul!
Bureborn: Så klokt. Jag låter själen hitta tillbaka. Inte stressa och inte pressa.
Mia2: Kul att jag har enormt tålamod med andra men inte med mig själv :) Leva som man lär?
Catti: Tack vännen! JAg vet att ni finns där. Jag tror och vet att dippar är till för att stärka mig. Har bara svårt att acceptera att det inte går så fort som jag själv vill ;)
Åh, vännen. Jag känner igen mig i dig. Kan garantera att du hittar en helt annan energi i löpningen när du landat i själens virrvarr. Var sak har sin tid, du kommer tillbaka till toppen och då kommer du att stråla starkare än någonsin. Var rädd om dig så länge! Mot framtiden och nya mål :-)
Karin: Det är säkert så. Jag får öva på mitt tålamod.
mia, du e en stark kvinna som garanterat tänkt igenom dina val och som nu slagit in på den väg du måste följa. när du väl hittat takten och rutinerna på den där nya vägen, så kommer även de andra bitarna (världsliga saker såsom löpning) att falla på plats. tills dess kan du väl bara leka dig fram o testa nya grejer? det har ingen dött av ;-) kram o go jul från din personal bodyguard
Magda: fäller en tår.
Skicka en kommentar