Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 29 juni 2009

Jag är UltraSuperWoman! - long version

Jag har gjort det mest vidriga och det mest underbara i mitt liv! Jag har sprungit 12 timmar på natten!

Att nattlöpning skulle vara så jobbigt hade jag ingen aning om. Att kroppen inte skulle lyda det huvudet sa till den är ofattbart. Jag hade som mål att "bränna av" 6 mil på 7 timmar och sedan ta det lugnt. Jo tjena! Som vanligt håller inte mina strategier när startsignalen går! Den första jag träffade när vi kom fram var Fever som körde 24-timmars, hans fru Åsa skulle köra 12. De tillhör eliten och jag blev glad att de kände igen mig från 6-timmars i Skövde. Jag är ju bara en rookie i ultrasammanhang. Fler kända ansikten dök upp Holemolan B tackade för teet som jag serverat under TEC och Jan-Erik från Skövde-loppet såg glad ut när han fick syn på IF Linnéa-truppen. De körde 24-timmars och hade startat kl 10 på förmidaggen. Det var varmt och kvavt vid varvningsområdet där det stod en del tält uppställda för de som ville sova eller hade familjen med sig. En stund före start dök Rune Larsson upp - min idol. Jag blev glad inombords och jätteblyg. Han sprang ett varv med Holemolan B och sa att han kanske skulle dyka upp på morgonkvisten och se till oss, han skulle inte själv delta i tävlingen.

Strax före 22:00 stod vi 22 stycken löpare samlade runte en batteridriven köksklocka och väntade på att den stora visaren skulle visa hel timme, vi sprang iväg på given signal. Jag lät kroppen bestämma farten och det kändes som jag sprang i 5:30-tempo. Det visade sig att jag låg i 5:55-6:15-fart.

Lördagens värme hade gjort hela stället kvavt, sommardoftande och dammigt. Banan bestod av olika underlag, där starten var grusväg som övergick i skön skogsväg ner mot en vacker badplats, sen upp i en ny liten skogsdunge med två små lutningar (som skulle växa sig gigantiska under nattens lopp). Ut ur den andr skogdungen genade vi över en platt, hård gräsplan in i nästa skuggiga skogsdunge - härifrån kom vi ut på en asfalterad väg i 200 meter för att vika av på grusvägen som tog oss ner mot den stora gräsmattan, motionsgården och varvningplatsen.
Trots att det gick rätt lugnt och långsamt kändes det piggt och snabbt. Det kan bero på att vi delade banan med de 55 stycken löpare som skulle springa i 24 timmar och redan avverkat 12 i värmen! Vilka fighters!!

Eftersom jag gick på känsla ändrade jag min strategi på en gång och loppet blev såhär:

0-20 km
Jag sprang tillsammans med River. Hans längsta distans var ett halvmarathon och han ville se hur långt han orkade. Jag försökte ge lite tips om påfyllning av vatten och energi var 4:e varv, att försöka trycka tillbaka foten i skon efter nedförsbacken för att slippa ont i tårna. Jag fick lyssna lite på pulsspinning, Göteborgsvarvet och annat smått och gott! Vi hade som mål att få promenera ett varv, men först efter 20 löpta kilometer. Vi kände oss sugna att promenera redan efter 18, men det fina med kilometerbana är att "ett varv till" alltid funkar.

20-21 km
Jag stretchade först, gick på toaletten (äntligen!!), fyllde på med vatten, sportdryck och tog med mig två små smörgåsar att äta på vägen. Sedan tog jag min promenad längs banan (som var uppmätt till 1096 meter). Det var skönt att sträcka ut benen.

21-30 km
Nu sprang jag med lite olika människor. Mest med Staffan och Sofie från klubben. Jag skulle få promenera igen när jag passerat 30 km. Det gick rätt långsamt och jag var sugen på att gå flera gånger. Men hela tiden tänkte jag "bara ett varv till" springandes.

30-32 km
Promenerade två varv, började känne mig stel och lite trött. Satte upp nästa mål till 4 mil, då skulle jag se till att få massage och bli utstretchad i sätesmuskel och hamstring.

32-40 km
Beslöt mig för att springa 5 varv och gå ett. Fyllde hela tiden på med energi i små doser. När jag hade kommit knappt 38 km ropade jag till sekretariatet att de skulle väcka massören för om två varv skulle hon få knåda och stretcha. Och det fick hon. När jag kom in efter 40 km tog jag lite kaffe, en FlapJack och en smörgås. Jag fick massage på min högra rumpmuskel och tjejen stretchade ut baksida lår och rumpa på mig.

40-42 km
Promenad. Jag fortsatte att fylla på med energi.

42-55 km
Varvade promenad och löpning. Peppade de 24-timmarslöparna, förundrades över Åsas styrka, sprang med Sara Träningsglädje, promenerade med Sofie och Johan. Snackade skit med Staffan, dansade för sekretariatet... blev sömnigare och sömnigare...

55 km- evigheten
Blurr, virrvarr, sömnig, stel, glad, uppåt, sömnig igen, bara sooooova lite. Benen gick och huvudet nickade. Under ett av varven höll jag på att somna, jag gick och blundade och undrade om någon skulle väcka mig om jag lade mig på den inbjudande gräsmattan nere vid badplatsen... Sofie skuttade ikapp mig och frågade hur det var. "Jag måste sova". Jag var redo att kasta in handduken i ca 10 sekunder. Jag tog ett extra varv promenerandes med Sofie, sen gick jag in i omklädningsrummet och tog en powernap.

Powernap som gjorde susen!
Efter 25 minuters tupplur väckte Sofie mig. Jag ställde mig på stela ben och försökte ta mig ut ur omklädningsrummet. Hela kroppen skrek "Ligg!" men huvudet hade fått en kick. Jag tog mig mödosamt ner för de tre trappstegen från huset och lunkade fram till vätskekontrollen. Tog ett glas sportdryck och satte fart på maskineriet. Jag gick fortare och fortar... lade två varv bakom mig och blev så grymt inspirerad av Saras Grabb. Jag hakade på honom och sprang 6 hela varv i 6-minuterstempo. Det gick som på räls. Det var kul igen. Det var 3,5 timmar kvar och jag skulle banne mig klara 8 mil. Skulle, skulle, skulle.

När tävlingen startat 9 timmar tidigare sprang Saras Grabb iväg i hiskelig fart. Han är en strax-under-3-timmarslöparemarathon. Stark och snabb. Lätt löpsteg och smidig. Varje gång han varvade kände jag mig som en Flodhäst. På morgonkvisten när han höll mig sällskap började vi räkna på vad vi skulle behöva göra för att ta oss in på Listorna. Han skulle behöva 94 varv och jag drygt 70. Nu visade det sig att han hade startnummer 95 och jag 78. Vi skojade till det och siktade på att greja våra startnummer. Plötsligt hade jag ett mål igen. Springa, springa, springa. Allt blev så lätt. Kroppen lydde. Sara hakade på ett varv, Staffan ett annat. Efter 6 löpta varv, gick vi ett halvt sprang ett halvt. Vi gjorde hela tiden upp planer på nästa varv.

När ungefär 2 timmar återstod dök en Ängel upp. Iförd fräsha löparkläder, väldoftande med nytvättat hår och vacker som en gudinna stod hon vid vätskekontrollen. Hon sprang med oss och peppade, såg till att Gainomaxen hamnade i kylskåpet så den skulle bli kall, mer pepp, springa, springa, springa. Underbara känsla. Jag hade för länge sedan klarat mina 70 varv och nu var det bara bonus. Jag såg att Saras Grabb fokuserade på att få ihop sina 95 och skickade iväg ängeln att pace:a honom. När jag kom upp till varvningsområdet näst sista gången visade min klocka att det var 7 minuter kvar. Sara satt på en bänk och vilade - jag hojtade "Häng med sista varvet!" och den tjejen är inte svårövertalad. Vi gav oss fasiken på att vi skulle orka 1095 meter på 7 minuter, trots trötthet och tunga ben. Glädje, glädje, glädje. Sara drog mig och peppade, hon ökade farten och vi praktiskt taget spurtade föbi varvningen och lade ytterligare 182 meter till statistiken. Då ljöd tutan och vi stannade och pustade ut. Ett glatt gäng som genomfört en 12-timmars. River, Sara, Grabben, Staffan, Snorkfröken och jag. Johan tog ett dopp i havet bredvid och var inte med på bilden :)

Det var helt otroligt vidrigt. Och underbart. På samma gång. De sista 3,5 timmarna dansade jag en liten snutt för sekretariatet när jag stolt ropad "Nummer 78 på ingång!" för att registrera varvet. Jag försökte sjunga en snutt för Jan-Erik och peppa 24-timmarslöparna - allt för att ta bort fokus från mig själv. Rune Larsson dök inte upp på morgonkvisten - men kanske kommer han till Stockholm på lördag för att springa Hornstull-Järna!?

Uppladdningen i Strömstad:

Och så lite mer bilder:


Fakta får ett separat inlägg.

30 kommentarer:

gullfot sa...

Fan, det var nog den vackraste medaljörstrio som någonsin stått på pallen i Ultrasverige :-)

Tack för en fantastiskt kul berättelse. Du gjorde exakt som Yannis Kouros, en powernap på 20-25 minuter. (Okej kanske inte på tolvtimmars men allt är ju relativt :-))

Snorkkis sa...

Jag sitter här med gåshud - åh, så fin berättelse. Och sådan härlig energi du delade med dig under loppet; och vilken spurt du fick in de sista 2-3 timmarna - otroligt! Känner mig oerhört stolt och priviligerad då jag fick vara med om detta tillsammans med dig. Och så måste jag ju hålla med Fredrika gällande medaljörstrion, hihi.

Anna sa...

Åh vilken bra berättelse. Tack. Stort grattis igen till en enorm bedrift!

Löpning & Livet sa...

Så spännande! Jag antar att det kändes motigt mer än en gång under natten, men när man läser ser man bara äkta löparglädje. Man vill vara med! Återigen stort grattis!! (en dag ska jag med!)

Linda sa...

Peppande läsning. Jag vill också springa långt! :)

Carina sa...

Härligt att läsa, skulle till jobbet men kunde inte låta bli att läsa innnan. Vad är väl en försening till jobbet mot en berättelse om hur MarathonMia blev SuperUltraMia!!

Jag känner suget efter längre distanser när jag läser!

Kram och grattis än en gång!!!!

Träningsglädje sa...

snygg berättelse men du... var någonstans var det vidrigt?? allt jag kan läsa mellan raderna är ju kärlek!! :) jäkligt coolt att ha sett dig springa in dig till ett sådant resultat. you rock!!

Annika A sa...

Hur häftigt som helst! Stark, starkare, UltraMia!

Anonym sa...

Underbar läsning! Och underbart sprunget! Jättegrattis Mia!

Snabba Fötter sa...

härlig läsning och underbart bra sprungit! gillade starkt ditt driv mot slutet, det behövde jag - tack!

(men du, jag vill inte kalla mig för en "knappt-över-tretimmarslöpare" på marathon. sub 3-timmarslöpare låter mycket bättre. jag har faktiskt gjort 2.57)

Malin sa...

Nu är du nog ingen Ultra-rookie längre! :D Jag är grymt impad. Kanske, kanske, något jag testar en dag jag med! ;)

MarathonMia sa...

Fredrika: Haha - jag trodde verkligen att jag skulle greja hela natten utan att bli trött. Jag som har så mycket energi jämt. Jag var den enda som sov - först var det pinsamnt - nu inser jag att det var det bästa jag kunde gjort.

Snorkfröken: Tackar - det var enn sann glädje att få dela din ultradebut.

Anna: Tack :)

Andréa: Motigt kändes det ibland, men aldrig tråkigt eller ledsamt. Klart du ska med i framtiden - men Var Sak Har Sin Tid.

Linda: You can do it baby!

Carina: Gulle dig - Flextid pga Mia, oj - stort :)

Annika och Bureborn: Tack tjejer :) vågar inte annat när man har sånna underbara bloggläsare

Snabba fötter: KORRIGERAT! Respekt - galet att kamma hem hela vinsten när du "bara" sprungit maran tidigare!

Sofy sa...

cooooooool!!!

staffan sa...

Mia:

Tack för en ultra weekend med underbart sällskap, vi gjorde en helg till något fantastiskt.

Allt var verkligen 100 % perfekt :=)

Nu är vi alla fyra 100% ultra människor nu ska vi vara kaxiga och riktigt stolta över våra prestationer. Nu har vi tagit det stora steget in i Ultra världen. Det är nu man undrar hur långt kan man egentligen springa och är vi verkligen riktigt hundra :=)

/Kram Staffan din kaxiga ultra vän

MarathonMia sa...

Malin: Ta det lugnt - du har hela livet på dig!

Sofy: eller hur!

Staffan: Ja - lite Gaxig får man vara över loppet - känns riktigt 100 så här dagarna efter. Tack själv.

Anna (Orka mera) sa...

Sån peppande läsning. Jag blir så himla sugen! NU ska jag bli hel i benet och sen jäklar i det kommer jag och gör er sällskap! När är nästa sån här kuliga happening???

Anonym sa...

Ja,ja det är väl en fin berättelse men vad alla vill veta(fast det är kanske bara jag?) är om:
1)Hade du några flygande spekulanter som ville hyra in sig i barret?
2)Och framför allt: Hörde SAAB av sig?
(se inlägg 24 april)
/Kalle.


Pssst! Det Är en JÄTTEFIN och inspirerande berättelse, nästan så att man får lust att hänga på Hornstull-Järna.

Anonym sa...

Enkelt - hittade dig via Team Fakta. Jag måste erkänna att jag inte läser många bloggar men sedan jag råkade få se din berättelse om bkm och kände igen dig som min geisha har jag följt dig. (Jag varnade ju för en finne på banan... fast jag var nog den som förorenade mest). Nu har holemolesvullet lagt sig och jag ser ganska normal ut igen.

Hoppas våra vägar korsas snart igen så jag får lära dig fjärta offentligt.

B

Gustaf sa...

Grymt!

Håller med Fredrika:
Sprang pristagarna på bilden verkligen längst av alla? Svårt att tro, de ser oförskämt pigga och fräscha ut.

Du undrar hur Holemolan B kunde hitta din blogg?
Googla på marathonmia så får du svaret: 3 750 000 resultat.
Du förtjänar det verkligen!

Tack för inspirationen!

Micke sa...

Flapjacks som i pannkakor eller kakor?

Cecilia sa...

Än en gång (kommentaren försvann) - fantastiskt! Och roligt att läsa. När någon annan flyttar fram sina positioner och klarar något nytt, ja, då smittar det på mig och jag får energi att ta itu med mitt nästa steg.

Marre sa...

Härlig berättelse och en härlig prestation. Men jag börjar ana att det ligger väldigt mycket slit bakom de där 12 timmarna. Jag förstår fortfarande inte hur ni orkar, ni supermänniskor! Och ännu mer löpning på lördag, jag säger då det... ;-)

MarathonMia sa...

Anna: Ett lugnt 6-timmars i Hallsberg om en månad :D!

Holemolen: Jag övar för fullt - ser fram emot ett träningsschema med tusingar inkl fjärtar :D Jag dyker upp i Hallsberg. Bland annat.


Gustaf: Vi fick duscha. Och den som såg fräshast ut slapp köra... ;)

Cecilia: Jag har flyttat posititionerna lite längre fram. och lite till. och lite till. och det är så himla kul att greja det!


Marre; Ja det var slitigt, och jag vet faktiskt inte om jag kör hela distansen på lördag - så skriv inte superwoman på mig ännu!

MarathonMia sa...

Kalle: Inte meningen att missa dig. Men SAAB missade mig :( Jag tror att de är mer impade av hemmamannen Rune Larsson än en Damp-brud från Stockholm.

Äsch - vad är väl en bal på SAAB?

Susanna sa...

Så fantastiskt härligt det låter, och så fantastiskt härlig du är!

Annika sa...

Men vilken fantastisk berättelse!! Är så imponerad av alla er som sprang och känner ett förvånansvärt sug efter att få vara med om något liknande trots att jag knappt gillar att springa :) Då har du skrivit ett starkt inlägg :)

MarathonMia sa...

Susanna: Tackar - jag blir så glad :)

Annika: Hmmm - lördag?

Anonym sa...

Trots att jag bara sprang 6H känner jag riktigt hur ditt lopp måste ha känts! Underbar läsning!

jumper sa...

Jädrar vad ni springer. Usch, att ni orkar?

Magda Gad sa...

mia, vilken fantastisk historia, så glad att jag tagit mig tid att äntligen läsa igen lite favoritbloggar!

bättre sent än aldrig: GRATTIS!!!