Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

måndag 22 juni 2009

Rivstart på Veckan med stort V

This is it!

Nedräkning till 12-timmars. Dags att ladda kroppen och knoppen. Mat, träning och positiv energi ska nog se till att den här bruden klarar sitt mål på lördag.

Välkomnade veckan tidigt och begav mig till Östermalms IP för Crosstraining med Nordic Military Training och Bruno i spetsen. Till sin hjälp hade han höjdarankaret Anne-Li, som grymt peppade fram allihop samtidigt som hon själv tränade. Dimman låg tjock över Stockholm och fukten gjorde att vi snabbt blev svettiga. Fokus låg på löpning, så vi drog igång med vanlig Jägarmarsch till 60%. När vi var ordentligt uppvärmda körde vi alternativa marscher:


Jägarmarsch variant 1.
Siste man springer 100% fram och faller in först i ledet och joggar vidare

Jägarmarsch variant 2.
Gruppen joggar, siste man ruschar fram, stannar, kör höga knän. När gruppen hunnit om är det dags att sätta fart och ruscha fram. Siste man startar.

Jägarmarsch variant 3.
Siste man ruschar fram, springer baklänges tillbaka till siste man och ruschar fram igen och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 4.
Man springer i två kolonner och sista paret springer snabbt på utsidan och lägger sig först.

Jägarmarsch variant 5.
Två kolonner springer bredvid varandra, den ena gruppen springer runt den andra gemensamt.

Det var bra tryck på gruppen. En tjej jag inte tränat med förut, Ellinor, tog i och kämpade för fullt. När vi körde sista Jägarmarschen i grupp sa hon "Nej, nu orkar jag inte mer!" Direkt började hela gruppen att peppa och pusha. Det är det som är det fina med Militärgemenskapen. Jag sprang ifatt henne och gav henne min arm. Vi avslutade sedan våra varv runt den andra gruppen i armkrok. Det är grymt peppande för mig att hjälpa någon att klara av något den inte trodde sig orka.

Mellan de olika marscherna körde vi en styrkedel med jämfotahopp upp för en amfiteater, armhävningar, dips och magövningar.

Vi körde lite löptävlingar en mot en. Jag körde inte 100% här för jag vill inte riskera att sträcka min något stela hamstring inför helgen. Jag körde på känsla och såg till att försörja kroppen med nytt syre hela tiden.

Efter en hel veckas träningsvila var det här helt rätt sätt att väcka kroppen. Nu får den vad den är van vid!

2 kommentarer:

Andréa sa...

Du borde varit med och puschat mig i tisdags när jag var trött och inte ville mer på armyn! :) det är lätt att puscha andra (det är jag också ganska bra på) men ibland svårare att puscha sig själv, iaf när det inte är på blodigt allvar, dvs tävling :)

Du kommer klara ditt mål på lör lätt som en plätt!

MarathonMia sa...

Andréa: Känner igen de där dipparna i träningen, när man gör något utan att ge det där lilla extra. Ibland måste man ju få känna efter lite också - hur trött man är :) så att man kan få känna sig jättestark andra gånger.