Välkommen hit! Här delar jag med mig av träning, utmaningar och pannbensbyggande. I augusti 2010 sprang jag Sveriges längsta terränglopp,
GAX Trans Scania, som mätte 246 km. Nu tränar jag vidare mot fler ultradistanser Comrades i Sydafrika och en Svensk Klassiker. Till min hjälp har jag IF Linnéa Löpning, Nordic Military Training, Coach Ken Hakata och en hel drös bloggjoggare och ultravänner. Parallellt med detta ska jag coacha Moa Herngren att springa Stockholm Marathon 2011 under 4 timmar.

söndag 29 mars 2009

Premiärmilen

10 kilometer är den absolut värsta distansen! För kort för att ha tid att vila, för långt för att kuna tokpressa!


Jag är så himla glad att jag inte tävlade idag, att jag kunde fokusera på när andra hade det jobbigt istället för att känna min egen pina. Fast det är inte riktigt sant, för på sina håll var det faktiskt rejält jobbigt. Men mitt fokus var hela tiden på att få in Evelina på 49 minuter.

Vi körde en rugbyöppning med första kilometern på 4:35 och den andra på 4:38. Det är så himla lätt att dras med när andra är snabbare. Evelina och jag hade kommit överens om att försöka köra 4:45-fart de först 5 kilometrarna för att ha lite tillgodo. Vad vi inte räknat med var den snömodd och slush puppie som mötte oss efter drygt 2 km. "Lerigast vinner!" hojtar Evelina. "Självklart! Strunta i pölarna, spring rakt på, ödsla ingen energi på att springa runt! Det här är ju ett vanligt Bruno-pass!" kontrade jag. Det var svårt att få grepp med våra halvlätta tävlingsskor - jag i röda Asics DS Trainer, Evelina i blommiga Noosa. Det var rejält tungt att försöka hålla tempo, det sög verkligen i låren. Den tredje kilometern klockades på 4:53. Det blev lite lättare på grusvägen som följde så vi brände kilometer fyra och 5 på 4:42 och 4:53. Den femte kilometern innehåller ett Grabba-tag-i-vattenglas-och-dricka-medan-du-går/springer.

Det var nu jag märkte att Evelina hade det tufft. Det var ungefär 3 kilometer tidigare än väntat. Hennes ben ville inte riktig ta långa steg och hon försökte krumma ihop sig till en fotbollspelare. Jag försökte hojta "Det går bra! Du ser grym ut! Du springer jämt och fint!" "Upp med hakan, upp med blicken, fram med höften!" Mitt i peppandet dyker givetvis månadens konkurrent upp. Pertti. I. Egen. Hög. Person. Han "mysjoggar" bredvid oss och jag frågar "Tävlar inte du?" Han ler sådär spjuveraktigt och säger "Nej, jag är ute på långpass."

Sjätte och sjunde kilometern går båda i 4:58-fart. Stundom ligger vi en bra bit över 5 minuterstempo och jag hojtar på Evelina att vi måste ner under 5-fart. Hon biter ihop och jag ser att hon fokuserar. När vi passerat 7:ans skylt försöker jag få henne att flytta fokus från sina tunga ben. Jag säger att hon har 13 minuter kvar av en fotbollsmatch där det står 2-2 och hon är skittrött. Hon måste ta fram det där sista Jävlar Anammat och visa vem som ska avgöra. Det är tungt och jag försöker få oss två att öka där det är asfalt för jag vet att det kommer grus och backar. Åttonde kilometern tar vi på 5:09 - jag försöker peppa så gott det går innan den lilla backen kommer. Jag hojtar och vrålar och är orolig att någon ska snäsa åt mig att hålla käften. Eller att Evelina ska ge upp för att jag pressar för mycket. Säger jag fel saker? Hur gör man? Backen tar vi galant och får ner nionde kilometern till 5:03. Då är det dags för stöten "Evelinaaaaaa -det är mindre än 5 minuter kvar, det är målrakan (jag menade sista kilometern men var så ivrig....) vi kutade allt var de stumma benen bar oss. Evelinas bror och svägerska hejade på och vi pressade, pressade den sista energin ur benen - tog oss i mål på 49:25! Grymt jobbat Evelina. Helgrymt!

Vi tog ett ärevarv för att spä på mina kilometrar, så tillsammans med uppvärmningen och joggningen till tunnelbanan fick jag ihop drygt 19 km. Det innebär att jag leder över Pertti med 900 meter när 2 dagar återstår. Två ynka dagar.

Stort tack Evelina för att jag fick vara din hare - känner mig utvald. Stort tack till alla från IF Linnéa som ger den där grymma familjära känslan före, under och efter loppet! Alla ni som persade idag - ni är grymma! Tack till Ingrid som fotade och grymt tack till alla som hejade - både er jag känner och ni som känner mig!

****************************************************

17 kommentarer:

Karin sa...

Som sagt, du klär i Bunny-öron, gumman! Ni var grymma idag! IF Linnéa var grymma. Premiärmilenbanan däremot var bara otäck ;)
Hmmm, tror att Pertti måste vara släkt med gubben-i-lådan. Hur kan han annars bara dyka upp sådär?! Keep it up, bejbi!

MarathonMia sa...

Om Pertti är gubben-i-lådan som de där läskiga spelen på Gröna Lund... får jag ta med mig en stor trähammare och klubba ner honom nästa gång han poppar upp?

Löpning & Livet sa...

Du är ju grym som hare ju! grattis till er båda!

Elin sa...

Vad duktiga ni var idag :) Kul att få läsa om det hur det gick till. Du verkar vara perfekt att ha som hare.

Anonym sa...

Och först nu, ett antal timmar senare och hjärnverksamhet på hög nivå, trillar poletten ner, aha det var därför du hade kanin-öron, hare, haha. Bra harjobb att bara missa med 25 sekunder. Ni var grymma du och Evelina!

Puss! Din Tone

Anonym sa...

Bra skuttat:)

Hare´bra!/Kalle(kanin)

Magdalena sa...

BRa harat! Du var så söt i dina bunnyöron. Vad lika du och Evelina är, som systrar!

NiklasN sa...

Bra skuttat, men det här kilometerknarkandet börjar ta sig otäcka uttryck tycker jag. (Det säger jag bara för att du ligger före...)

Evelina sa...

Åh, Magdalena! Tänk om Mia var min syster! jag med två äldre bröder hade ju gjort vad som helst för en syster! Ska nog låtsas att det är så. Supertack för igår, Mia! Du är den bästa haren och näsa gång tar jag 49:an!

Heja Tone!

MarathonMia sa...

Andréa: Tackar - det var grymt kul att vara hare - kombinera mitt skitsnack med löpning liksom :)

Elin: Kanske jag skulle bli professionell hare? Tål att tänkas på!

Tone bejbi: hahaha - nej öronen var för att imponera på dig ;) Grattis till ditt PB!

Kalle Kanin: haha skutt skutt.

Magdalena: åååå - en lillasyster som Evelina! Det tar jag tacksamt emot!

NiklasN: Jag överlämnar staffettpinnen till dig 1 april...

Evelina: Jag ställer upp - har alltid velat ha en storebror som kan ta hem snygga kompisar... ;)

jumper sa...

Som iakttagare vid sidan av, kan jag säga att det hördes på långt håll när ni kom. Förhoppningsvis spillde din pepning över också på andra än nämnda Evelina. Bra sprunget av alla 2000.

Jossan sa...

jag tyckte du var skitsnygg i öronen :) kul att hinna se dig springa i mål också precis innan min start, det gav energi!!
bra sprunget idag!!

MarathonMia sa...

Jumper: Tack för bästa hejarklacken! Du var grymt snabb i vändningarna och dök upp överallt! Toppen med din röda jacka! :)

Jossan: Ja - vad kul att se dig stå och heja! Nästa gång kör du i tävlingsklassen!

Anonym sa...

Hej! JAg såg inte dig med dina örön men det var kult idé! :)
Det var jättetrevligt att träffa dig igår.
Du är så gullig! Jag ska lägga en bild på oss okej?
* kram *

Elin sa...

Ja professionell hare låter bra, jag kan anlita dig direkt :)

Oliver Sture sa...

Strongt att satsa på ett ärevarv i sörjan! Det hade jag definitivt behövt en hare till! Öronen var snygga. Virkade eller stickade??

Snorkkis sa...

Duktigt trots leran! Och snygga öron, och fint berättat!